PJOLTA pjol3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. pjolta, tala oförståndigt; avledn. av sv. dial. pjåla, pjunka m. m., pjolla, prata strunt (möjl. av ljudhärmande urspr.), l. utvidgning av JOLTA l. under inflytande av detta bildat till PJOLLRA]
(vard., mera tillf.) pjollra, jolta; pjoska. Landsm. XVIII. 8: 31 (1900; skolpojksuttr. fr. Nyköping). De va liksom lite blöthjärtade, de tyckte om att pjolta med blommor. Alving DamKlubb. 381 (1931).
