[jfr t. polemiker o. kyrkolat. polemicus, adj. (se POLEMISK)]
1) (i ä. fackspr.) person som ägnar sig åt polemik (i bet. 1), teolog som angriper kätterier. Polyfem IV. 6: 4(1811). Bland catholska polemiker förtjenar först Johan Eck att nämnas. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 310(1837).
2) person som ägnar sig åt l. har fallenhet för polemik (i bet. 2), stridsskriftsförfattare, pännfäktare; äv.: stridslysten l. stridbar person. Pfeiffer(1837). Inom riksdagen gjorde sig Rosén snart bemärkt som polemiker af starkt stridbar läggning. 2NF 38: 40(1925). —
