POLITRUK pol1itruk4 l. pωl1- l. pω1- l. på1-, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av ry. politruk, förkortning av polititjeskij rukovoditel, politisk handledare]
(nytt ord) inom den sovjetryska armén anställd befattningshavare med uppgift att leda l. kontrollera en trupps politiska hållning o. skolning o. d., politisk kommissarie; äv. om dylik befattningshavare vid annan krigsmakt; äv. (i sht i fråga om utländska förh.) om politisk kontrollant vid industri l. kontor l. ämbetsvärk o. d.; äv. (vard.) ss. nedsättande l. skämtsam benämning på (i sht yngre o. framåtsträvande) politiker l. på ämbetsman o. d. som nått sin position helt l. företrädesvis på grund av politiska förtjänster. Mörne ÄrVint. 123(1940; om förh. i ryska armén). DN(A) 1944, nr 236, s. 8 (om förh. i tyska armén).Spörsmålet, huruvida man skall utse särskilda politruker (i Radiotjänsts styrelse). RiksdP 1947, 2K nr 16, s. 24.
