POLY- ssgr (forts.):
POLY-MER -me4r, sbst. r. o. adj.; ss. sbst. best. -en, äv. -n, pl. -er. [jfr gr. πολυμερής, bestående av flera delar, o. iso-mer]
I. kem. sbst.: ämne som är polymert till ett annat; särsk. om dylikt ämne med hög molekylvikt; äv. om var o. en av ett dylikt högmolekylärt ämnes molekyler. Bolin KemVerkst. 143 (1942). 2SvUppslB 16: 722 (1950).
II. adj.; särsk.
1) kem. om kemisk förening: som har samma procentuella sammansättning som en annan förening, men olika molekylvikt; särsk. dels i pl., om två dylika föreningar i förhållande till varandra, dels i uttr. vara polymer till ngt (ett annat ämne). Keyser Kemien 3: 4 (1876). Benzol är polymer till acetylen. Widman OrgKemi 85 (1895). Smith OrgKemi 37 (1938).
2) i sht ärftligh. o. antropol. dels (i pl.) om arvsfaktorer: som ha samma l. likartad värkan o. förstärka varandra, dels om egenskap: uppkommen gm samvärkan av flera faktorer, dels allmännare: som har avseende på dylik samvärkan. Polymera faktorer. Hofsten Ärftl. 127 (1919). Backman MännRas. 342 (1935).
3) bot.
a) om blomma: som har ett större antal kronblad än det för arten vanliga. BotN 1913, s. 285.
b) (†) Polymera fruktämnen: i hvilkas bildning kontribuera flera .. fruktblad. PedT 1892, s. 195.
polymerisera, v., -ing. bringa (ett ämne) att övergå till ett annat ämne som är polymert till utgångsmaterialet (o. har dettas dubbla l. flerdubbla molekylvikt). Blomstrand OrgKemi 19 (1877). —
-MERI -meri4, r.; best. -en l. -n. [jfr iso-meri] (mindre br.) kem. förhållandet att två l. flera ämnen äro polymera l. att det finns polymera ämnen. Dalin (1871). Keyser Kemien 3: 3 (1876). —
-MIGNIT -miŋni4t, r.; best. -en. [jfr gr. πολυμιγία, blandning; till μίγνυμι, jag blandar] miner. benämning på ett mineral bestående av yttrium- o. zirkoniumhaltigt cerium- o. kalciumtitanat. Berzelius Brev 11: 79 (1825).
