publicerad: 1953
POLY- ssgr (forts.):
POLY-GRAF104. [jfr gr. πολυγράφος, mångskrivande] (i fackspr.)
1) (†) ett slags (fonetisk l. mekanisk) registreringsapparat l. kopieringsmaskin. Dalin (1871). Landsm. 1: 143 (1879). TySvOrdb. 1814 (1932).
2) person som bedriver författarskap i många ämnen l. är mycket produktiv, mångskrivare; stundom med klandrande bet. SvMerc. 2: 722 (1757). Chrysippus från Soli .. polygraf (öfver 700 skrifter). Boström 2: 48 (1838). LychnBibl. 3: 192 (1941).
3) bibliot. särsk. i pl., ss. namn på (biblioteksavdelning omfattande) sådana litterära värk som behandla flera olika ämnen. SvUppslB (1934). —
-GRAFI1004, äv. 0104. [jfr gr. πολυγραφία]
1) (†) konsten att skriva (många slags) chifferskrift; mångskriveri. Pfeiffer (1837). Ekbohrn (1904).
2) (i fackspr.) (sammanfattningen av olika metoder för) mekaniskt mångfaldigande av skrift. UB 1: 593 (1873). SFS 1918, s. 1817. —
-GYNI -gyni4, äv. -jy-, r. l. f.; best. -en l. -n. [till gr. γυνή, kvinna (se gyno-)] etnogr. o. sociol. månggifte där en man har två l. flera hustrur; äktenskap mellan en man o. två l. flera kvinnor. UppfostrSHB 1787, s. 373. Karsten NatF 71 (1928). —
-HISTOR -his4tor, m.||(ig.); best. -n ((†) -en SvMerc. 1764, s. 48); pl. -er -histω4-rer (Rademine Knigge 2: 19 (1804) osv.). [av gr. πολυΐστωρ, mångkunnig, lärd; till ἵστωρ, kunnig (person) (jfr historia)] person med omfattande lärdom på många (vitt skilda) områden. Rydelius Förn. 24 (1718, 1737). Den lärde var (på 1600-talet) en polyhistor, för vilken intet område på vetenskapens fält var främmande. SvFolket 5: 96 (1939).
Avledn.: polyhistori, r. l. f. (SD(L)) l. n. (Lanærus, Rademine Knigge 3: 78 (1804)). Anm. Det i Fürst Florman 36 (i handl. fr. 1814) o. AnderssonBrevväxl. 2: 174 (1854) anträffade polyhistorien, sg. best., är möjl. att hänföra till en sg. obest. polyhistoria. (†) (strävan efter) omfattande lärdom på skilda områden. Lanærus Försök 78 (1788). SD(L) 1904, nr 303, s. 2. polyhistorisk, adj. [jfr historisk] som är resp. utmärker l. har avseende på en polyhistor; stundom liktydigt med: encyklopedisk. Järta 2: 506 (1828). (Han) är ett lefvande polyhistoriskt lexikon. Ahnfelt StudM 2: 112 (1857). Laurin 4Minn. 369 (1932). —
-KONISK1040. geod. om kartprojektion: erhållen gm sammanställning av ett stort antal smala koniska projektioner. Eriksson Kartproj. 16 (1916). —
-KRAS -kra4s, r. l. m.; best. -en. [till gr. κρᾶσις, blandning; mineralet innehåller ett flertal sällsynta grundämnen] miner. visst svart mineral innehållande bl. a. titan, tantal o. niobium. Berzelius ÅrsbVetA 1845, s. 241. —
-KROM -krå4m, adj.; adv. -t. (i sht förr äv. -chrom) [till gr. χρῶμα (se krom, sbst.1)] i sht konst. som har avseende på l. samband med flera färger; som har avseende på l. är utmärkt av polykromi; mångfärgad, färgrik. Polykrom färgläggning. Upmark Lübke 100 (1871). Stråle RörstrH 2: 18 (1879; om porslinspjäs). Till kyrkans polykroma utsmyckning höra .. glasmålningarna i .. fönstren. Hahr ArkitH 185 (1902).
Ssg: polykrom-plastiker. (tillf.) konst. konstnär som gör polykroma skulpturer. GHT 1897, nr 57 B, s. 1. —
-KROMATISK10040 l. 01040. (numera mindre br.) polykrom. Hammarsköld KonstH 84 (1817). Auerbach (1913). —
-KROMERA -krome4ra, äv. -krω-, i Sveal. äv. -e3ra2, v., -ing. [avledn. av poly-krom] särsk. konst. göra polykrom. Roosval Altarskåp 14 (1903). —
-KROMI -kromi4, äv. -krω-, r.; best. -en l. -n. [avledn. av poly-krom] konst. i fråga om skulpturer, (delar av) byggnadsvärk, konstindustriella alster o. d.: egenskapen l. förhållandet att vara dekorerad i flera (rena, kontrasterande) färger (som icke avse att ge ett naturalistiskt intryck); äv. konkret: på detta sätt utförd (brokig) dekorering l. färgläggning; färgrikedom. Upmark Lübke 93 (1871). Knappt någonstädes är den gamla polykromin (på altarskåpet) skadad. Roosval Altarskåp 27 (1903). SvFolket 3: 301 (1938).
Spoiler title
Spoiler content