publicerad: 1954
Ordformer
(prasl- 1682—1833. prassl- 1704 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. prasle; av t. prasseln, knastra, smälla m. m., av mht. prasteln, brasteln]
1) avgiva l. åstadkomma vissa speciella ljud; dels med subj. betecknande ljudkällan l. (numera företrädesvis i uttr. prassla med ngt) den som kommer ljudkällan att ge ifrån sig ljudet, dels opers. Serenius Bbb 3 a (1734).
a) i fråga om det speciella (lätt knastrande l. skrapande) ljud som uppkommer, då ett blad l. strå l. papper l. annat tunt, lätt o. styvt föremål sättes i rörelse l. kommer i beröring med ett annat blad osv. l. då man tar i l. rör vid l. böjer ett dylikt föremål l. stryker det emot ett annat föremål o. d. Bli rädd, om ett löv prasslar, vara mycket rädd av sig. Nordenflycht (SVS) 2: 442 (1762). (Ekarnas) vissnade löf prassla för vinden. Ossian 2: 40 (1794). Inne bland snåren / plötsligt det prasslar. Hansson Nott. 14 (1885). Willi prasslade med papper. Heerberger NVard. 64 (1936). — särsk. med subj. betecknande person l. djur o. utan bestämning som anger ljudkällan; i äldre ex. ofta omöjligt att skilja från b. Ett partie kosacker .., som sig i försåt stäldt för regementet, hwilka wi dock blefwo warse, så snart som de oss, af deras prasslande och moverande. KKD 2: 22 (1704). Tänk, hur de Tomte-Gubbar små / Och spöken prasla i hvar vrå. Dalin Vitt. 5: 100 (c. 1753). Selander MarkMänn. 141 (1937).
b) (†) i fråga om närbesläktade ljudföreteelser (i allm. med ett kraftigare ljud); särsk.
α) om ljud som åstadkommes av sand: knastra, knittra l. dyl. Vid ljudet af sandens prasslande under hennes fötter såg han upp. Wahlenberg StorM 105 (1894).
β) om ljud som åstadkommes av brinnande föremål l. av föremål som utsättes för eld: knastra, spraka. RelCur. 160 (1682). Bok-ved .. gifver en klar låga, bibehåller hettan nog länge, utan at prasla eller spraka. Fischerström 2: 290 (1780). Prasslar det (dvs. krutet) under afbränningen, så är det antingen starkt fuktigt, eller innehåller det främmande salter. Åkerman KemTechn. 1: 591 (1832).
γ) om ljud som åstadkommes av metallföremål som stöta mot varandra: rassla. Jensen BöhmDiktn. 39 (1894).
δ) om ljud som åstadkommes av vatten l. våt massa o. d.: plaska; sorla; porla; puttra. Franzén Skald. 3: 508 (1829). Snön slår prasslande på rutan. Kullberg Syskonb. 31 (1846). Regnets hviskande, prasslande och sorlande ljud. Rydberg Vap. 10 (1891). Jensen BöhmDiktn. 69 (1894).
2) (†) röra (lätt o. hastigt) på ngn kroppsdel; röra sig; sprattla. Fisken praslar ännu. Lind (1749). En hund som prasslar med svansen. Nordforss (1805).
Särsk. förb.: PRASSLA FRAM. (†) till 1 b δ: porlande l. plaskande rinna fram. Enbom Gessner 96 (1794). —
PRASSLA TILL10 4. till 1 a: plötsligt börja ett kortvarigt prasslande; vanl. opers. Hedenstierna Marie 76 (1896). Ett löv, som prasslar till. Selander Stad. 62 (1926).
Spoiler title
Spoiler content