[jfr t. präfation, ä. eng. prefation, samt fr. préface; av lat. præfatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till præfari, inledningsvis säga ngt, av præ (se PRE-) o. fari, tala (jfr FABEL,INFANT)]
1) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) inledning (till en skrift l. en muntlig framställning); förord, företal. RA I. 4: 130(1597). Då sade iagh att wij skulle giöra en præfation där til (dvs. till Verelius' lexikon). Rudbeck Bref 191 (1682). Annerstedt UUH II. 1: 23(1908).
2) liturg.
a) (viss del av) det liturgiska parti (den lovsägelse) som inleder nattvarden; i fråga om den svenska nattvardsmässan enl. 1942 års kyrkohandbok särsk. om det som prästen under lovsägelsen sjunger l. läser omedelbart efter att församlingen sjungit ”Allena han är värdig tack och lov”; förr äv. om instiftelseorden. Schroderus Os. 2: 115(1635). Derefter siunges så præfationen, man kallar, det är Insticktelse orden. Raimundius HistLiturg. 122(1638). Hellerström Liturg. 136(1932). Hb. 1942, s. 33.
b) ss. generell benämning på högtidliga uppmaningar av prästen före ett liturgiskt moment (t. ex. ”Böjen edra hjärtan till Gud”). Hellerström Liturg. 134(1932).
