PREJUDIKAT prej1udika4t l. pre1-, l. -ɯd- (prejudica´t (med) sl(utet) e Weste), n.; best. -et; pl. =, äv. -er. Anm. Den lat. plurala ablativformen præjudicatis förekommer hos Abrahamsson 595(1726; efter handl. fr. 1714).
[jfr t. präjudikat; av lat. præjudicatum, ngt som är avgjort på förhand, eg. p. pf. n. av præjudicare (se PREJUDICERA)]
1) jur. domslut (särsk. av högsta instansen) som i ett konkret rättsfall avgör en principiell rättsfråga o. som därför kan bli vägledande för domslut i andra likartade fall; äv. om rättsfall som avgjorts gm ett dylikt domslut, precedensfall. Åberopa ett prejudikat; jfr 2. Det finns prejudikat på att osv.; jfr 2. Schmedeman Just. 992(1686). I ett mer än hundra år gammalt prejudikat, som alltjämt åberopas, heter det att (osv.). Rönblom Tryckfr. 74(1940).
2) allmännare: exempel på att ngt tidigare uppfattats l. godtagits ss. rätt o. riktigt; avgörande l. handling som kan åberopas ss. stöd för ett visst handlingssätt. Iag håller före, at det voro ett farligit præiudicat at rifva up det som är afgiort med votering. 2RARP 6: 112(1731). 3SAH 3: 276(1888).
Ssgr (till 1; jur.): A: PREJUDIKAT-BILDANDE, p. adj. som bildar prejudikat. Ett viktigt, prejudikatbildande (domstols-)utslag. SvD(A) 1927, nr 119, s. 24. —
-DISPENS. (prejudikat- 1925—1932. prejudikats- 1934) i fråga om mål där domslut enligt rättegångsbalken normalt icke får överklagas: dispens att fullfölja talan till Högsta domstolen (beviljad i fall då det för enhetlig lagtolkning l. rättstillämpning är av synnerlig vikt att parts talan där prövas). 2NF 37: 1145(1925). —
