[sv. dial. pertentli(g), pretentlig, predäntlig, pedentlig; jfr d. pertentlig (ä. d. pertentelig), nor. dial. perdenteleg, lt. petint(lich); sannol. utvidgning av PERTINENT(jfr PERTINENTILIGARE;se PERTINENTavledn.). — Jfr PRUDENTLIG]
(i vissa trakter, vard.) mycket l. överdrivet noggrann l. omsorgsfull (i sitt uppträdande), särsk. med avs. på ordning l. snygghet l. dekorum; prudentlig; snygg o. städad (o. ngt tillgjord); sipp; sirlig l. prydlig l. fin o. d.; om person l. uppträdande l. samtal o. d. Almqvist Fattigd. 33(1838). Juliana var en .. mycket pretentlig person, som steg fram och neg, alldeles som hon nyss kommit ur pensionen. Wetterbergh Genrem. 112(1842). Petentlig, (dvs.) sipp, behagsjuk. SKL 3: 180(1848). Dialogen är torr och utan salt, men pretentlig och oändligt omständlig. 3SAH LV. 1: 191(1859). ”Nu för tiden älskar bondfolk hvarandra lika pertentligt som de fina”, sade smedens Kirsten. Lundquist Jensen HimmH 119(1907). Hans .. fru, som var gammaldags ”pertentlig” och alltid hade till hands de sirligaste svar. Bendz Piltr. 136(1918).
Avledn.: PERTENTLIGHET, r. l. f. (i vissa trakter, vard.) egenskapen att vara pertentlig; prudentlighet. Ahnfelt StudM 1: 24(1857).
