PUTTEN put3en2, adj. puttet, puttne, puttna; puttnare; o. PUTT put4, adj. -are; n. =. Anm. Ordet putt användes företrädesvis predikativt o. i denna ställning ofta (i äldre personers språk nästan alltid) oböjt.
Ordformer
(putt 1944 osv. putten 1950 osv.)
Etymologi
[sv. dial. putten, putt; jfr nor. dial. putten, putt; möjl. urspr. ljudmålande]
(vard.) stött; som går o. surar, purken. Om jag kunde begripa varför hon blev putt! Jag sa ju idel vänligheter. SDS 1944, nr 14, s. 6.
