PUTTO put4ω l. -o, r. l. m.; best. -n; pl. putti (Upmark osv.), mera tillf. äv. puttier (Upsala(A) 1928,nr 139, s. 1) l. puttis (2SvKulturb. 1—2: 11(1934), Siwertz Pagoden 275(1954)). Anm. Formen putti uppfattas o. brukas stundom ss. sg., med best. -n, t. ex. Trenter Lek 61(1950: puttin, sg. best.).
Etymologi
[jfr t. o. eng. putto; av it. putto (pl. putti), pojke, till lat. putus, pojke, barn, besläktat med puer, pojke (se PUERIL)]
konst. liten (ofta naken) barn- l. änglafigur använd inom konsten (ss. amorin l. genie). Upmark Lübke 732(1872). I dörröverstyckena äro graciösa små putti målade. Fatab. 1931, s. 110. Sörjande putto. 2SvUppslB 23: 565(1952; bildunderskrift).
