RADIAN rad1ia4n l. ra1-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. fr. radian; av eng. radian, till radius, radie (se RADIE)]
mat. vinkel vilken ss. medelpunktsvinkel i en cirkel utmäter en båge av samma längd som radien; använd ss. enhet för mätning av vinklar (i s. k. absolut mått l. bågmått). NF 17: 1122 (1893). 2SvUppslB 23: 712 (1952).
