SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1957  
RELATIVITET re1lati1vite4t l. rel1-, l. -iv1-, l. 01004, r. l. f.; best. -en; pl. (i konkretare anv., mera tillf.) -er (PT 1897, nr 261, s. 3, Norström Masskult. 59 (1910)).
Etymologi
[jfr t. relativität, eng. relativity, fr. relativité; till RELATIV, adj.]
egenskapen l. förhållandet att vara relativ; äv. konkretare, om ngt relativt.
1) filos. motsv. RELATIV, adj. 2. Lyceum 2: 4 (1811). Materiens relativitet och subjectivitet. Boström 2: 91 (1838). Relativiteten — d. v. s. egenskapen att vara till i förhållande. Wikner Tidsex. 194 (1888). — särsk. (†) närmande sig bet.: relation (se d. o. 2). Ju vidsträcktare och grundligare vi lära känna de sinliga och de psykiska relativiteterna, ju (osv.). Rydberg Brev 3: 33 (1883).
2) motsv. RELATIV, adj. 3. Alltings relativitet. Geijer I. 4: 163 (1822). Sanningens relativitet. Lamm i 3SAH 50: 84 (1940).
Ssgr (i allm. till 2): (1, 2) RELATIVITETS-BEGREPP. (i fackspr.) särsk. till 2. Höglund Branting 1: 34 (1928). —
-LAG, r. l. f. l. m. (i fackspr.) lag (se lag, sbst.1 5) enligt vilken det i ett l. annat avseende råder relativitet, t. ex. (psykol.) mellan olika förnimmelser. Rein Psyk. 2: 261 (1891). —
-LÄRA, r. l. f. fys. o. mat. jfr -teori. 19Årh. V. 1: 67 (1922). —
-PRINCIP. [jfr t. relativitätsprinzip] fys. o. mat. en urspr. av Galilei o. Newton framlagd, fysikalisk princip att de dynamiska rörelseekvationerna gestalta sig på samma sätt för två iakttagare som röra sig i förhållande till varandra med konstant hastighet; i modern tid företrädesvis om denna princip omformad (av Einstein) med hänsynstagande till ljusets ändliga hastighet o. generaliserad till att gälla äv. de elektrodynamiska ekvationerna (i denspeciella relativitetsteorien); senare ytterligare generaliserad (av Einstein, i den allmänna relativitetsteorien) att gälla äv. för det fall som föreligger, då iakttagarna röra sig godtyckligt i förh. till varandra. 2NF 18: 605 (1912). Galileis relativitetsprincip. TMatFysKemi 1918—19, s. 83. Einsteins relativitetsprincip. 19Årh. V. 1: 152 (1922). —
-TEORI(EN). [jfr t. relativitätstheorie] fys. o. mat. fysikalisk-matematisk teori (utarbetad huvudsakligen av Einstein) som utgör en av den moderna relativitetsprincipen nödvändiggjord omformulering av de dynamiska o. elektrodynamiska ekvationerna, vari tid o. rum behandlas på lika basis o. varur ss. konsekvens följer (den långt senare verifierade) ekvivalensen mellan energi o. massa; se för övr. under -princip. Den speciella, allmänna relativitetsteorien, se under -princip. 2NF 22: 1319 (1915). Energi har massa, det är ett av relativitetsteoriens huvudresultat. Strömgren AstrMin. 2: 129 (1927).
Spoiler title
Spoiler content