REPARATÖR re1paratø4r l. rep1-, l. -œ4r, l. 01—, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. reparateur; av fr. réparateur, av lat. reparator (se REPARATOR)]
person som utför reparation av ngt l. reparationer; ofta ss. yrkesbeteckning. Schulthess (1885). En skicklig reparatör af bössor. FinBiogrHb. 1158 (1899). Reparatör vid telegrafverket. PT 1909, nr 216 A, s. 2. SvStatskal. 1939, s. 568. — jfr BIL-, CYKEL-, LOK-, LOKOMOTIV-, MASKIN-, SIGNAL-, SKRIVMASKINS-, TELEFON-REPARATÖR m. fl.
