REPARATOR re1para3tor2 l. rep1-, äv. 1040, m.||ig.; best. -n; pl. -er re1paratω4rer l. rep1-, l. 01—.
Etymologi
[jfr ä. eng. reparator; av lat. reparator, vbalsbst. till reparare (se REPARERA)]
(med vitter prägel, mera tillf.) person som utför l. leder reparation l. restaurering av ngt; jfr REPARATÖR. En kyrkans (dvs. Lunds domkyrkas) fordna reparator, Holländaren van Duren. Thomée IllSv. 168 (1866). —
