SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1958  
RETENTION ret1enʃω4n l. re1-, l. -än-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-sion 1633—1946. -tion 1832 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. retention, fr. rétention; ytterst av lat. retentio (gen. -ōnis), vbalsbst. till retinere (se RETINERA)]
1) hållande av person i fängsligt förvar; i ssgn RETENTIONS-FÄNGELSE.
2) kvarhållande av ngt ss. säkerhet; numera bl. (jur. o. handel.) kvarhållande l. innehållande av annans egendom till säkerhet för en fordran o. d.; numera i sht ss. förled i ssgr. At Kongl. May:t medh Augdous och Ladogas befästningars retension, til thes at alla Solennes actus såsom confirmation giord off bägges Potentaterna, och gräntzelägningen förrättat, intet annat sökte än sin egen säkerheet. Widekindi KrijgH 813 (1671). Gynther ConvHlex. (1848). IllSvOrdb. (1955). jfr: (Köp av en gård hade avslutats mellan Oluff Borilson o. Petter Polak) men effter .. Erich Andersson till fullo nöie sin betalningh för samma gårdh eij bekommit hafue, sadhe han [sig] samma kiöpe wille klandra; doglikväl igenom retension beuilliadhe Erich Andersson samma kiöp. BtÅboH I. 6: 90 (1633; bet. oviss).
3) med., tandläk. kvarhållande av ngt i dess läge l. på dess plats; äv. konkret, om ställning o. d. som användes för att kvarhålla ngt i dess läge. Sundberg (1926). Hylin Munn. 2: 295 (1933). SvTandläkT 1950, s. 250 (konkret).
4) tandläk. förhållandet att en tand icke på normalt sätt växer fram ur (utan blir kvar i) käken. 2NF (1915). Den permanenta hörntandens ofta förekommande retention hos människan. SvTandläkT 1932, s. 192.
5) med. förhållandet att ett sekret l. exkret icke på normalt sätt utsöndras från (utan stannar kvar i) kroppen. TLäk. 1832, s. 15. Ekbohrn (1868; om förstoppning). En retention av urinsyran i organismen. Ljungdahl ÄmnSj. 104 (1930). — jfr URIN-RETENTION.
6) psykol. nervsystemets förmåga att kvarhålla intryck, så att dessa kunna reproduceras; bevarande av ngt i minnet, hågkomst. PsykPedUppslB 2143 (1946). TSvLärov. 1955, s. 90.
7) förhållandet att magnetismen hos ett ämne göres permanent; i ssgn RETENTIONS-KRAFT.
Ssgr: (5) RETENTIONS-CYSTA. [jfr t. retentionszyste] med. cysta förorsakad av abnorm ansamling av en vätska. NF (1889). Hylin Munn. 2: 225 (1933). —
(1) -FÄNGELSE. (†) detentionsfängelse. VerdS 155: 30 (1908). —
(2) -HAVARE. jur., handel. retinent. 2NF 20: 1472 (1914). —
(7) -KRAFT. [jfr t. retentionskraft] fys. förmågan att göra magnetismen hos ngt permanent, egenskapen att vara en permanent magnet, koercitiv kraft. NF 20: 1867 (1899). 2NF (1915). —
(5) -KRÄKNING. med. kräkning förorsakad av retention av maginnehållet. SvLäkT 1935, s. 847. —
(3) -MEDEL. med., tandläk. medel att kvarhålla ngt i dess läge l. på dess plats. Användes vid en .. (viss) protés fjädrande klamrar som retentionsmedel överföres (osv.). SvTandläkT 1950, s. 355. —
(2) -RÄTT, r. l. m. [jfr t. retentionsrecht] jur., handel. rätt för en borgenär att till säkerhet för en fordran kvarhålla egendom som tillhör gäldenären; jfr detentions-rätt. ConvLex. (1825). 1NJA 1953, s. 499.
Spoiler title
Spoiler content