RITUALISM rit1ɯalis4m l. ri1-, l. -ual-, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. ritualismus, eng. ritualism, fr. ritualisme; ytterst till lat. ritualis (se RITUAL, adj.)]
1) (knappast br.) lära om en kyrkas l. religions ritual. (Sv.) ritualism .. (t.) Lehre .. vom Ritus. Auerbach (1913).
2) (i sht i fackspr.) (riktning l. rörelse som utmärkes av) omhuldande o. (alltför) hög värdesättning av ritual l. yttre former inom religion o. d.; särsk. om en högkyrklig riktning inom den anglikanska kyrkan från mitten av 1800-talet. Gustafsson Köping 36 (1894; inom den anglikanska kyrkan). Söderblom ÖversRelH 134 (1912; i fråga om konfucianismen). Ritualismens vackra men farliga bojor falla sönder (då modersmålet gm reformationen blir gudstjänstspråk). KyrkohÅ 1933, s. 118. —
