SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
RUINERA rɯ1ine4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade ((†) pr. sg. -er RA II. 2: 12 (1616); pr. sg. pass. -es RP 5: 149 (1635), Därs. 6: 201 (1636); ipf. -te Lönnrot SvSkr. 2: 104 (1832)). vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(ruigner- 1711. ruiner- (-uui-) 1616 osv. runer- 1719. runier- 1709. runiner- 1694—1707)
Etymologi
[av t. ruinieren l. fr. ruiner; jfr mlat. ruinare; till RUIN]
1) (utom i a numera bl. tillf.) motsv. RUIN 1, med avs. på sak: förstöra, fördärva, ha sönder; äv. i pass. med intr. bet.: bli förstörd l. fördärvad; gå sönder, förfalla; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. AOxenstierna 7: 14 (1632). Pompen .. har funnitz alldeles uthnött, och ruinerat. HovförtärSthm 1686, s. 1139. De skuto med 8 par stycken wid skålarnes drickande, så at öfwer 40 stycken fenster .. aldeles ruinerades. Wallquist EcclSaml. 1—4: 50 (1693). Ordres (kommo) dhet dhe dödass sampt annatt onödigt och öf(ve)rflödigt bagage skulle ruineras. KKD 5: 31 (c. 1710). 1 g(amma)lt kladeskåp ruinerat. AgerupArk. Bouppt. 1743. Hans .. (fresko-)målningar .. äro mer eller mindre ruinerade. 2NF 1: 17 (1903); jfr a. — jfr UNDER-RUINERAD. — särsk.
a) med avs. på (del av) byggnadsvärk l. gård o. d., stundom äv. med avs. på stad(sdel) o. d.: lägga i ruiner, rasera, demolera; särsk. (o. numera nästan bl., fullt br.) i pass. med intr. bet. l. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. Fästningerne (äro) förbrände, ruinerade och förfallne. Stiernman Riksd. 741 (1620). Uthaff wådeld så är .. (slottet i Nyköping) tämmelig ruinerat. Bolinus Dagb. 51 (1670). Commendanten .. hade låtet ruinera een deel af Långa broon. Spegel Dagb. 24 (1680). Ruinerade städer. Wallerius Min. 49 (1747). Tre ruinerade gårdar .. (grävdes fram) i dalens bebodda gränstrakt mot öknen. Ymer 1941, s. 247. I en av de stora bombningarna (i Plymouth) .. hade två butiker, som han ägde, fullständigt ruinerats. Backman o. Thorburn BrittBomb. 137 (1941). särsk. i utvidgad anv., i fråga om skövling under krig: föröda, förhärja; äv., allmännare, med avs. på land(sdel); numera bl. (i sht i vitter stil) med mer l. mindre tydlig anslutning till 2 a. Fienden hade ruinerat landett allt omkringh. RP 7: 401 (1639). De Keyserlige hafwa aldeles ruinerat Staden, oc fått där stoort byte. OSPT 1686, nr 7, s. 1. Det arma Skåne var (1678) alldeles ruineradt. Mankell Fältsl. 824 (1859). jfr O-RUINERAD.
b) med avs. på skog, odlad jord o. d.: fördärva, förstöra, härja. ConsAcAboP 3: 157 (1666). (Två) marketenterdrängiar .. (hade) runinerat Rectorens wjngårdh. KKD 10: 40 (1707). Många tracter och gårdar (äro) af .. (flygsanden) i grund ruinerade. Linné Stenr. 74 (c. 1747). En större del (av mossen) är ruinerad af eld. MosskT 1892, s. 13. särsk.
α) med avs. på skog: skövla (gm rovdrift). Allenast så många Sågar (skulle) blifwa beståendes, som .. utan skogarnes äntelige ruinerande tålas kunna. HC11H 13: 51 (1697). De sköna Bokeskogarna ruineras aldeles. Barchæus LandthHall. 42 (1773).
β) med avs. på odlad jord: låta förfalla gm vanhävd l. brist på underhåll; särsk. i pass. med intr. bet.: förfalla gm vanhävd osv. RARP 1: 93 (1629). Den vackra trädgården förvildades och ruinerades. Aronson Medalj. 241 (1935).
2) (utom i a numera bl. tillf.) motsv. RUIN 2, med avs. på person l. grupp l. sammanslutning o. d. av personer: störta (ngn) i fördärv(et), förorsaka (ngns) undergång, bringa (ngn) i olycka l. elände; fördärva; ofta i pass. (i sht i p. pf., äv. med mer l. mindre adjektivisk bet.); äv. med saksubj. De Tyska Academier af wår Religion .. äre ruinerade. RARP 2: 117 (1634). På det andliga lifvets område kan man bli ruinerad helt plötsligt genom svåra syndafall. Billing Betr. 676 (1907); jfr a. — särsk.
a) (fullt br.) i fråga om ekonomisk ställning, motsv. RUIN 2 a: utarma, göra utfattig, bringa (ngn) på obestånd, leda (ngn) till konkurs; äv. refl.: bli utblottad l. barskrapad; förlora l. förslösa sin förmögenhet; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. Han är nu en ruinerad man. HFinLappm. 4: 384 (1622). Ockrare ruinerade hvem de kunde åthkomma. Höpken 2: 677 (1771). Det fanns mer än en hög .. embetsman, som .. ruinerat sig genom spel. Liljecrona RiksdKul. 412 (1841). Alla som ruinerat sig på dumma spekulationer, finna sig ruinerade af den de icke förmått lura. Strindberg Kamm. 3: 10 (1907). Husvärdarna bli ruinerade av reparationer. Zetterström VärldHj. 10 (1942). — jfr O-RUINERAD, UT-RUINERANDE. — särsk. i utvidgad anv., med avs. på ekonomisk ställning o. d.; i sht i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.; jfr 3. En man i ruinerade omständigheter. Widegren (1788). Ruinera sina finanser. Auerbach (1913). Schröderheims ruinerade ekonomi. Schück i 3SAH LII. 2: 334 (1941).
b) i fråga om (kroppslig l. själslig) hälsa: fördärva, förstöra. Torturer och häkten i fästningar, som ruinera folk til kropp och hälsa. 2RARP 21: 21 (1761). Ruinerad till helsa. Lindfors (1824). En menniska .. som alla möjliga sorger och olyckor till kropp och själ ruinerat. Tegnér Armfelt 2: 341 (1884). — särsk. i utvidgad anv., med avs. på hälsa l. kropp l. visst organ o. d.; jfr 3. Aken Reseap. A 5 a (1746; med avs. på mage). Hans helsa är ruinerad. Meurman (1847). Läsningen af ett par blad ruinerar min syn för flera timmar och dagar. Scholander 3: 325 (1874). Friherrinnan (kommer) att totalt ruinera sin mage. Bergman Mark. 134 (1919). En kropp ruinerad av vällevnad. Beijer BritaGrossh. 158 (1940).
c) (†) motsv. RUIN 2 b, med avs. på armé, trupp o. d.: förinta, tillintetgöra, nedkämpa, i grund besegra. Öffwerwinner han (dvs. kungen i Polen) och ruinerer Ryssen, så haffwe wij honom .. straxt på halsen. RA II. 2: 12 (1616). Så bleffwe af thee danske slagne, fångne och ruinerade 4,000 mann. Bolinus Dagb. 72 (1676). Regementet .. blef ruinerat. VDAkt. 1761, nr 78. Mankell Krigsm. 1: 174 (1865; om förh. 1641). — särsk., med närmare anslutning till 1, med avs. på krigsflotta, krigsskepp o. d. Att den Spansche flåttan till siööss ruinerat bleff. RP 8: 7 (1640). Der vi några Brigantiner med oss haft .. (hade vi en) stor del af deras .. fartyg .. kunnat ruinera. Oscar II 5: Bil. 1: 63 (i handl. fr. 1712). MinnSvNH Bih. 1: 81 (1790).
3) (numera bl. tillf.) med avs. på värksamhet, institution, (ngns) ställning o. d. (jfr 2 a slutet, b slutet): riva (ner), rasera; fördärva, förstöra; göra slut på. Vij haffva ruinerat järnhandelen här uthi Östersiön. RP 8: 100 (1640). Att ruinera själens mandom. Frey 1850, s. 108. Att .. ruinera en persons heder. UrKorrCronholm 25 (1859). Det (dröjer) inte länge förrän skillnaden .. mellan högre och lägre universitetsprov är ruinerad. DN(A) 1921, nr 69, s. 7.
Spoiler title
Spoiler content