SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1960  
RUNG ruŋ4, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et.
Etymologi
[jfr d. rung; ljudhärmande l. bildat till RUNGA, v.]
(tillf.) betecknande ett rungande ljud. (Folk kom körande) över Stora Kyrkobron: det sade ett kort rung. Larsson Hemmab. 30 (1916).
Spoiler title
Spoiler content