1) motsv. RUSTA, v.4 1(b): person som är i livlig l. rörlig (o. bullersam) värksamhet; vildbasare, upptågsmakare; numera nästan bl. om ostyrigt barn (i sht: ostyrig gosse); äv. mer l. mindre bildl.; jfr RUSTARE, sbst.2 1. Gammalt folk, som kullen der, / Rustibus alltjemt mig (dvs. vårbäcken) kallar. CFDahlgren 1: 80(1821). Och nu sväfvar den rustibussen och vildhjernan, Sven Jönsson på Lyngen, omkring på det ödsliga haf. Bondeson Anna 62(1883). Med all denna naturdyrkan var (Gellerstedt) en slitvarg, en rustibus, en riktig pojke. Lagerlöf i 3SAH 26: 18(1914). Två små präktiga rustibussar till pojkar. ByggnArbMinn. 76(1950).
2) (†) motsv. RUSTA, v.4 2, = RUSTARE, sbst.2 2. HSH 13: 308(c. 1760). Vill magistern veta mitt namn, då är det Rustibus, när jag har mynt på fickan. Topelius Vint. I. 2: 87(1867, 1880). Hyltén-Cavallius Vär. 2: l (1868).
Ssg: (1, 2) RUSTIBUS-PERIOD. särsk. (†) till 2, om period i ngns liv då han lever i nöjen o. utsvävningar o. d. Wulff Dante 7(1897).
Avledn.: RUSTIBUSSA, f. (numera knappast br.) till 1: kvinnlig rustibus. Tholander Ordl.(c. 1875). I Adolf Fredriks kyrka .. där gick min rustibussa till mormor trofast hvarje söndag för att få sin behöfliga dufning. Larsson Larssons 6(1902).
