SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1960  
RUSTHÅLLARE rus3t~hol2are, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. -hollare)
Etymologi
[sannol. av RUSTA, v.1, o. HÅLLARE; jfr RUSTHÅLL]
1) (nästan bl. om ä. förh.) innehavare av rusthållshemman med skyldighet att (mot åtnjutande av vissa förmåner i form av skattelindring, frihet från rotering o. d.) fullgöra den hemmanet åvilande rustningen; stundom äv. om rusttjänstskyldig adelsman o. d.; jfr RUSTNINGS-HÅLLARE. LMil. 1: 117 (1681). Rusthållaren (måste) stå hazarden, icke allenast af miszwäxt, utan ock i fall uti Krigstider hans Karl och Mundering blifwa borta, en annan i stället upsättja. HC11H 14: 172 (1693). Ryttare, kneckt, eller båtsman, som slår, eller missfirmar, sin rusthållare, eller rotebonda (m. fl.), .. ligge i tveböte, och gälde skadan åter. MB 15: 8 (Lag 1734). Rusthållaren, som själv red (dvs. tjänstgjorde ss. ryttare), var .. ännu vid slutet av Karl XI:s regering ej någon sällsynt företeelse. Ågren K11Indeln. 45 (1922). De adliga rusthållarna hade på det hela taget samma skyldigheter som de oadliga. HT 1924, s. 219. När en rusthållare — som höll husar eller dragonhäst för kronans räkning — dog .., var det sed, att (osv.). Hagberg DödGäst. 388 (1937). Millingtorp var rusthåll och ägaren kallades rusthållaren, vilket var en ansedd titel. Romdahl Minns 1: 162 (1941; om förh. c. 1890). jfr BÖRDE-, DRAGON-, INFANTERI-, KAVALLERI-, KRONO-, SKATTE-RUSTHÅLLARE m. fl. särsk. (†) i utvidgad anv. (jfr 2), i fråga om liknande förh. i andra länder än Sv. o. Finl. KKD 5: 267 (1711; i Turkiet).
2) (förr) i utvidgad anv., om medlem i rusthåll (se d. o. 4) med uppgift att ge ekonomiskt stöd åt svenska frivilliga i det finsk-ryska vinterkriget 1939—1940. DN(A) 1940, nr 47, s. 8.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Med avs. på brukligheten av till 1 hörande ssgr jfr anm. till rusthåll ssgr): RUSTHÅLLAR-, äv. RUSTHÅLLARE-AVGIFT~02, äv. ~20. rusthållsavgift. SFS 1826, s. 645. —
(2) -FÖRENING. (förr) förening som hade till uppgift att ge ekonomiskt stöd åt svenska frivilliga i det finsk-ryska vinterkriget 1939—1940. SDS 1940, nr 46, s. 4. —
-GUMMA, f. särsk. (†) bildl., med anslutning till rusthåll 3, om driftig o. energisk kvinna. Nyblom Bild. 108 (1864). —
-GÅRD. jfr -hemman. UpplFmT 29—32: 186 (1915). —
-HEMMAN, n. rusthållshemman. Seitz ÄSvGlas 133 (1936; om förh. 1691). —
-HÄST. rusthållshäst. KrigVAH 1844, s. 176. —
-MOR, f. = rusthållerska. Östergren (1936). —
-RÄTT, r. l. m. (-hållare-) (†) = rustnings-rätt. LMil. 4: 1292 (1701). —
-SON. son till en rusthållare. ASScF 14: 460 (1885).
Avledn. (Anm. Med avs. på brukligheten av till 1 hörande avledn. jfr anm. till rusthåll ssgr): RUSTHÅLLARSKAP, n. särsk. till 1: egenskapen l. förhållandet att vara rusthållare. Åberg IndelnRytt. 204 (1947). —
RUSTHÅLLERSKA, f. till 1: rusthållares hustru l. änka (med rustningsskyldighet). Min Hustro står ännu annoterad i Rullarne och Indehlningz wärcket för Rusthållerska. VDAkt. 1696, nr 72. Rosberg GammFolk 71 (1921).
Spoiler title
Spoiler content