SÖTLIGA l. SÖTLIG l. SÖTLIGEN l. SÖTSLIGA, adv.
Ordformer
(söt- 1536—1764. söte- 1582—1880. söts- 1528 (: sötzligha). sött- 1541—1662. sötte- 1573. -lig 1573 (möjl. äv. att hänföra till SÖTLIG, adj.). -liga (-gh-, -ge) 1528—1740. -ligen 1649—1880)
Etymologi
[fsv. sötlika; jfr fd. sødelig(h), sødelig(h)æ, ä. d. sødelig(en), fvn. sœtliga; till SÖT, adj. (jfr SÖTLIG, adj.)]
(†) motsv. SÖT, adj. 4: sött l. ljuvt l. behagligt o. d.; i förb. med tala äv. med anslutning till SÖT, adj. 8, ungefär liktydigt med: vara söt i munnen, vara len (se LEN, adj. 3 a slutet) i munnen. Huru liufligha och sötzligha talar här Christus. OPetri 2: 143 (1528). For tich kan han well sötliga tala. Syr. 27: 23 (öv. 1536; Apokr. 1921: söt i munnen; Apokr. 1986: len i munn). Sötligha hwila aff sitt arbete. PErici Musæus 6: 92 b (1582). (Man) såfwer .. så söteliga på gamla dräggen, at .. så snart .. (prästerna) fått kappa och krage uppå, så anses de såsom christnas åldermän. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 60 (1740). Wigström Folkd. 1: 309 (1880).
SAOB
