publicerad: 1939
LEN le4n, adj. -are, superl. äv. (ngn gg i vers) -st (Lucidor (SVS) 346 (1673), Spegel GW 204 (1685)). adv. -T.
Ordformer
(leen (lehn) 1536—1599. leenn 1559. len 1538 osv. lenn 1526 (: lenn clädhe)— 1639. linn 1600. lähn 1646 (: lähndt, n. sg.). länn- c. 1635 (: lännheet))
Etymologi
1) (numera i sht i ålderdomligt spr.; jfr dock a slutet, b, c) som ger efter för tryck, mjuk; motsatt: hård; stundom övergående i bet. 3. Lent cläde. VarRerV 19 (1538). Alla thessa fenor . äro .. styfvare på the gamla och lenare på the yngre (gäddorna). Broman Glys. 3: 589 (c. 1740). (Barnen) må ej ligga alt för lent. Salvius BrudGrafskr. 36 (1740, 1757). Om sommaren, då .. (smöret) är för lent. Wigström Folkd. 1: 82 (1880). Lena kläder göra hårda hjertan. Granlund Ordspr. (c. 1880). ”När snön lägger sig lent (dvs. utan att det frusit under), vill den ligga länge”, säger ju ett gammalt ordspråk. SDS 1904, nr 329, s. 3.
särsk. i bildl. l. oeg. anv.; ofta med anslutning till 3. I de ännu lena (barna-)hjertan nedlägger .. (den dygdiga modern) dygdens rena säd. SvMerc. 1765, s. 91. Kring lena sluttningen af samma kulle. Atterbom Lyr. 2: 299 (1810). — särsk.
a) (†; jfr dock slutet) i fråga om språk l. språkljud o. d.: som gör ett mjukt intryck: äv. om framställningssätt, stil o. d.: mjuk (o. behaglig). Tiällmann Gr. 41 (1696). Den ljuflige Turkiske Accenten, som är mycket söt och len. Björnståhl Resa 3: 18 (1777). En len Versification och jemn säkerhet i framställningen. SvLitTidn. 1819, sp. 145. SvLittFT 1837, sp. 530. jfr: (Triewalds) penna var eljest i all slags styl både skarp och len. Dalin Vitt. I. 3: 156 (1743). — särsk. språkv. dels (i äldre svenska grammatiska arbeten) om de frikativa konsonanterna i motsats till de explosiva (klusila), ävensom om de tonande konsonanterna i motsats till de tonlösa; dels (i yngre grammatiska arbeten, numera bl. i icke vetenskaplig framställning) om de vokaler (e, i, y, ä, ö), framför vilka bokstäverna g o. k i regel uttalas frikativt; mjuk; motsatt: hård (se HÅRD 3 b α). Thett är twenne slags g: ett leent, för e, i: hwilket kallasz Frantzyska g, .. och eet hårdt, för a, o, u, l, r. Pourel de Hatrize 10 (1650). N är en len bokstaf af nästan samma art och beskaffenhet som M. Salberg Gr. 32 (1696). Med afseende på olika mottaglighet för g- och k-ljud kallas a, o, u, å hårda vokaler, de öfrig lena (veka). Rydqvist SSL 4: 193 (1868). De så kallade ”lena” konsonanterna (s-, sch-, (eng.) th-ljud) och b, d, g, j, l, m, n, r, v m. fl. Vising Språkskönh. 29 (1897). Cederschiöld o. Olander SvSpr. 116 (1904).
b) (i vissa trakter) om vatten: som icke innehåller ngn större mängd av oorganiska ämnen, i sht kalk, mjuk; motsatt: hård. Aken Reseap. 162 (1746). Hagdahl Kok. 314 (1879). Aldrig förr hade jag badat i ett så lent vatten (som i Kianta sjö). TurForskn. 4: 52 (1919).
c) (numera bl. tillf.) i fråga om sätt att teckna l. måla: mjuk. Denna utkastning (av färger för att måla en gloria) bör göras så len som möjeligt är, det är, at des förskuggningar oförmärkt gjuta sig uti hvarandra. Miniatursk. 20 (1784). Eichhorn Stud. 2: 203 (1872). Carl Larsson framträdde med sina smältande lena akvareller från Grez. OoB 1936, s. 454.
d) (†) i fråga om ngns sinnesart l. förehavande: fri från hårdhet l. stränghet; mild; övergående i 3 i. RF 1634, Ingress. (Biskop) Martinus .. beweekte them (dvs. biskoparna på mötet i Trier) omsijder at fälla en lenare Dom (över kättare). Schroderus Os. 1: 571 (1635). Ödmann StrFörs. III. 2: 121 (1811). — särsk. i uttr. gå (den) lena vägen, gå fram med mildhet o. försiktighet, icke taga till hårdhandskarna. RARP V. 2: 181 (1655). Jag tillrådde honom at först gå lena vägen och medelst tiänlige föreställningar försökia at förmå thes granne i Stenbrohult Herr Linnæum till raison. VDAkt. 1736, nr 172.
2) (i vissa trakter) i fråga om temperatur, väderlek o. d.: blid, mild, icke kall l. sträng l. rå. OxBr. 5: 314 (1625). Wintren war leen och wåår wäderleken blijdh. Gyllenius Diar. 249 (c. 1670). Det är snart vår nu, och gröna marker och len luft. Spong Kungsb. 219 (1928); jfr 3.
3) som vid beröring kännes på ett behagligt sätt mjuk o. slät; motsatt: sträv. Balck Ridd. B 2 a (1599). Een leen Hy. Roberg Beynon 240 (1697). (Luddtåtel) hvars blad kännes lena och mjuka just som Sammet. Kalm VgBah. 68 (1746). Jag strök hennes lena lockar. Wägner Norrt. 67 (1908). Sandytan är inte längre så där len och behaglig att trampa på som uppe på plagen. TurÅ 1933, s. 113. — jfr PERSIKO-, SAMMETS-, SILKES-, SVANDUNS-LEN m. fl. — särsk. i överförd l. oeg. anv.
a) i fråga om hörselförnimmelser, om ljud, sång, ton o. d.: som icke gör ngt våldsamt l. hårdt intryck; mjuk; dämpad; mild; äv. om röst: mjuk, (smeksamt) mild o. mjuk; motsatt: sträv, hård; äv. om ord med tanke på klangen, motsatt: kärv, hård. Kellgren 2: 201 (1781). En svag, lent sorlande bölja. MoB 2: 137 (1797). Sjelf språket smälter bort i lena toners sång. Tegnér (WB) 2: 74 (1811). En len och böjlig röst. Mankell Lb. 150 (1835). Ett kärvare ord, som utbytts mot ett lenare. Estlander 1: 322 (1902). (†) Genom fem ganska lena knackningar .. anmälde han sig vid dörren. Almqvist GMim. 3: 103 (1842). — särsk. i fråga om ngns tal: mjuk, ”söt”, (allt för) vänlig; lismande, ”oljig”; äv. om person som talar, i sht (numera ngt bygdemålsfärgat) i uttr. len i munnen, i talet o. d.; ofta, i sht förr, med anslutning till 1; äv. ngn gg om skrift. En leen tunga bryter hårdhetena. Ordspr. 25: 15 (öv. 1536; Bib. 1917: mjuk). Theras (dvs. de falska vännernas) ord äro lenare än olia, och äro doch baar swerd. Psalt. 55: 22 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Hycklare äro lena och sööta j munnan, talandes liufliga ordh. Bullernæsius Lögn. 148 (1619). Det hvassa, som låg bakom de lena orden. De Geer Minn. 2: 133 (1892). Persson Björnh. 42 (1918: len i tungan). Bankirens brev var lent som en silkesvante. Bergman JoH 182 (1926).
b) i fråga om smakintryck o. d.: mild; motsatt: sträv l. stark. Bellman Gell. 37 (1793). Soppan tillreddes så läcker, läskande och len som möjligt. Naumann GranskKr. 2: 136 (1881). De i motsats till den lena Sumatran och Javan starka tobakerna, Mexiko och Brasil. SvD 1899, nr 294, s. 4.
c) i fråga om luktintryck: icke skarp, behagligt mild. In genom fönstret / ångar len / doften af blommande / syrén. Hansson Nott. 19 (1885). Hödoften slår len och fyllig emot en. SvD 18/8 1935, Söndagsbil. s. 5. — särsk. i bild. (P:s) lätta lekande stil, öfvergjuten med löjets lena doft. Rundgren Minn. 1: 86 (1852, 1870).
d) (i vitter stil) i fråga om synintryck: mjuk.; motsatt: hård, skarp, kall. Morgonens lena ljus. Ullman Västk. 8 (1903). Fogelqvist ResRot 96 (1926).
e) i fråga om det sätt varpå ngt sker l. företages, i sht i fråga om rörelse, tryck o. d.: som sker utan våldsamhet på ett mjukt (o. behagligt) sätt; lätt; äv. bildl. Källan som lent genom ängens sköte ormar sig fram utan dån och bölja. Kellgren 3: 292 (1790). Regenten bör .. på ett lent och skickligt sätt veta blanda och förena de olika elementerna (i staten). Bolin Statsl. 1: 278 (1870). Och så lent han kunde smekas. Wahlenberg Lönd. 66 (1892). Detta är emellertid att taga mycket lent på saken. SvD(A) 1921, nr 284, s. 7. — särsk.
α) (†) i vissa förb. Efter .. (vagnen) lennare drages genom wagnsporren, så (osv.). Schroderus Comenius 459 (1639; t. texten: leichter). Den lena och naturliga vplösningen (av ämnen, dvs. fysisk lösning). Hiärne Förb. 17 (1706).
β) om hand med tanke på att den icke är hårdhändt: lätt. Tyglas med lenare hand. 2SAH 2: 174 (1798; i bild). Hon mjölkar med len hand, som det kallas. Alm(Sthm) 1803, s. 39. Siwertz Vindr. 140 (1919).
f) (i vitter stil) i fråga om naturkraft l. naturelement (vind, luft, o. d.): som icke är stark o. våldsam; svag; behagligt lätt o. mild. De (vass-)Rör, som .. åtlyda vindens lenaste fläcktar. Ödmann StrFörs. III. 1: 55 (1811). Jag har mött, alltjämt tillfreds, / lena väder, hårda väder. Mörne Morgonstj. 95 (1928).
g) (numera bl. i vitter stil) som förorsakar ringa l. intet obehag; lätt; mild. RP 4: 188 (1634). På sidlychtonne, sedhan .. (Athanasius) mycken Kamp hadhe vthstått .. affsomnade han medh en stilla och leen affgång. Schroderus Os. 1: 313 (1635). Den lena döden i vågorna. Lagerlöf Drottn. 12 (1899).
h) (†) om läkemedel o. d.: mildt värkande, mild. Berchelt PestOrs. H 1 a (1589). Effter deet vattn så lähndt purgerar. OxBr. 5: 612 (1646).
i) (numera bl. i vitter stil) om person l. ngns sätt att tänka l. känna o. d.: som icke är sträv l. kantig, mjuk, mild; vek; förr äv.: klemig. Ingjuta mod och ärelystnad i unga hjertan, som, utom desse öfningar, suckat vid et nattduksbord, och insupit et lent tänkesät. SvMerc. 1765, s. 282. Min lena, naturälskande Moder, en vandrande Sonderling i alla tysta skogar. Almqvist Hind. 147 (1833). Sakta domnar jag hän i en len stämning. Hansson Nott. 107 (1885).
j) (†) övergående i bet.: glatt. Thet ena (ämnet till kinesiskt porslin), som kalles Petuntse, .. är .. mycket fint och lent, men hårdt som sten. Kahlmeter LerArt. 14 (1743). Damerne .. funno .. (glasbägarna) förträffliga och lena mot läppen. Ödmann Hågk. 14 (1801; uppl. 1918).
Ssgr: A: (1) LEN-FURU. (†) benämning på visst slags fura l. furuvirke. VetAH 1740, s. 344. Rinman 2: 672 (1789). —
-FÄLLIG. [sv. dial. lenfällig]
1) (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat) till 1 d, 3 i: mild, foglig, saktmodig; skonsam, varlig; äv.: klemig. Om jag sielf skall säjat, så ha likväl mina Moraler varit mycket lenfälliga. Dalin Arg. 1: 196 (1733, 1754). Carlson Hist. 5: 382 (1879).
Avledn.: lenfällighet, r. l. f.
(3) -GUL. (i vitter stil, enst.) len o. gul. (Hon) hade lengult om hjässan. Fröding Stänk 75 (1896). —
(1, 3) -HÅRIG. som har l. består av lena l. mjuka hår. Swart Lenhårigt Sam(met). KlädkamRSthm 1618 A, s. 26. (Uttern är) ludin och lenhårig som (bävern). Broman Glys. 3: 571 (c. 1740). —
(3 e β) -HÄNDT, p. adj. i bildl. anv.: som är mild o. skonsam; om sak: som sker mildt o. skonsamt. Ödmann AnvPred. 29 (1807). T. har varit nog lenhändt mot öfversättaren af Werner. 2Saml. 4: 162 (1817). Att ej alltför lenhändt påpeka dessa risker. NDA 1915, nr 147, s. 4. —
(1) -KLADER, pl., förr äv. -KLÄDE. (len- 1526—1917. lena- 1679) (numera bl. ngn gg arkaiserande) om kläder av fint, mjukt tyg; fina kläder. The som dragha lenn clädhe the äro j konunga hwsen. Mat. 11: 8 (NT 1526); möjl. icke ssg. Lenklädher, sampt andra Gånge- och Sängeklädher, skole halles wäl rene. L. Paulinus Gothus Pest. 76 b (1623). Jag vill kläda mig i lenkläder och sitta och slöa i solskenet vid Medelhavet. Lindqvist Herr. 263 (1917). —
(jfr 3 b) -SALTAD, p. adj. lindrigt saltad (så att smaken blir len). God, lensaltad Lax. DN 1909, nr 13958 B, s. 2. —
(1) -STRUMPA. (†) om mjuk, fin strumpa. Då gaff hon honom Een Skiorta och eett Paar Leenstrumpur. VDAkt. 1682, nr 25. —
(1, 3) -TÅTEL. bot. det till mjuktåtelsläktet hörande gräset Holcus mollis Lin. Liljeblad Fl. 50 (1792). —
(2) -VÄDER. (i vissa trakter) blidväder, töväder; tö. OxBr. 1: 296 (1625). Den genom lenvädret hårdnade snön. Andersson Kolarhist. 108 (1914). —
(2) -ÅR, n. (†) Anno 1617. war leenwäder heela wintren, .. och thet kallass ännu thet stoora Leenåhret. Gyllenius Diar. 325 (c. 1670).
B (†): LENA-KLÄDER, se A.
1) (numera i sht arkaiserande) till 1: mjukhet osv. Grundell AnlArtill. 1: 34 (c. 1695). VetAH 1810, s. 109. särsk. (†) till 1 a. SedolärMercur. 1: nr 15, s. 4 (1730). Tyska språket .. har ej den finhet och lenhet, som Fransyskan, när utsökte höflighets betygelser eller hjärtats ömmaste känslor skola tolkas. SvMerc. 1764, s. 372. Versens flytande lenhet. Tegnér (WB) 1: 304 (1803). Atterbom Siare VI. 2: 110 (1855).
2) till 3. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Han känner hårets lenhet mot sina fingrar. Stiernstedt JanHj. 145 (1905). särsk.
a) till 3 a. Samtiden 1872, s. 213. Med hånfull lenhet i tonen. Nutid 1891, s. 200. I ordalag, vilkas försiktigt avvägda lenhet röjer, huru ömtålig denna sak är. Upsala(A) 1926, nr 61, s. 3.
b) (†) till 3 e β; i fråga om lätt o. behagfull handrörelse. Med ömmaste lenhet uppvecklade han rullen. Almqvist Hind. 129 (1833). Dens. DrJ 110 (1834).
c) (numera bl. i vitter stil) till 3 i: mjukhet, mildhet; finhet; förr äv.: klemighet. Schroderus Albert. 3: 34 (1638). Umgängets lenhet och behag. Pontin ÅmVetA 1820, s. 45. Carlson Hist. 3: 59 (1874). —
LENLIGA, adv. (†) till 1 d: utan hårdhet, mildt, vänligt. (Den sjuke vet att läkaren) lenlighe och sachtmodelige, så mykit honum mögeligit är, medh såreth handler. L. Petri Gothus Tröstb. 89 a (1564; trol. i denna bet.; jfr dock LEN adj. 3 e β). FinKyrkohSP 2: 110. (1643).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content