publicerad: 1965
SAPRO- sap1ro- l. -rω-, i ord vars senare leds första stavelse är obetonad äv. 01—.
Etymologi
[av gr. σαπρο-, ssgsform till σαπρός, rutten]
i ssgr: som har samband med förruttnelse l. ngt ruttet.
Ssgr (Anm. Nedan anförda ssgr (o. avledningar o. ssgr till dessa) äro facktermer med förebilder i utländska spr.): SAPRO-FIL104, adj. biol. om organism: som gärna lever i l. på ruttnande ämnen l. i förorenat vatten. SvUppslB (1935). Wernstedt (1943). —
-FYT -fy4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er. (förr äv. -phyt) [till gr. φυτόν, växt (se fyto-)] (i fackspr.) växt som hämtar sin näring ur livlöst organiskt material (t. ex. multnande djur o. växter); jfr kopro-fyt, mull-växt 2, myll-växt. Areschoug Düben 498 (1870).
Avledn. (i fackspr.): saprofytisk, adj. som är l. lever ss. saprofyt; som är utmärkande för en saprofyt l. är l. liknar en saprofyts. Jästsvampen utgör en saprofytisk form af brandsvampen. MosskT 1888, s. 89. Saprofytiskt levande växter. UNT 1922, nr 8061, s. 3. Ett saprofytiskt .. levnadssätt. 2NatLiv 317 (1930).
saprofytism, r. l. m. förhållandet att en växt lever l. uppträder ss. saprofyt. Gränsen mellan parasitism och saprofytism är emellertid, åtminstone när det gäller lafvarna, icke lätt att i praktiken uppdraga. BotN 1901, s. 174. VäxtLiv 2: 173 (1934).
saprofytär, adj. (mindre br.) saprofytisk. (Bacillus proteus vulgaris) är en i naturen mycket vanlig bakterie, som även förekommer saprofytärt i tarmen hos människan. SvLäkT 1935, s. 1153. —
-GEN -je4n, adj. [till gr. γενής, alstrande (se fotogen)] biol. som åstadkommer förruttnelse. NF 19: 520 (1895; om bakterier). —
-PEL -pe4l, n.; best. -et. [till gr. πηλός, slam (jfr pelit)] geol. gyttja som innehåller rikligt med ruttnande (l. jäsande) organiska ämnen. Ramsay GeolGr. 1: 258 (1912).
-PELIT1004 l. 0104. geol. berg- l. jordart rik på l. helt uppbyggd av organiskt slam (sapropel). Ramsay GeolGr. 1: 263 (1912).
Spoiler title
Spoiler content