SCHÖNGEIST ʃø4n~gaj1st l. med mer l. mindre genuint tyskt uttal, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
(numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) skönande. Verkan af .. (Björnstjerne Björnsons) ”fortællinger”, förstlingarne af hans geni, var kolossal; och det mest egendomliga var, att hela det öfverförfinade samhället, ”schöngeisterna” så väl som litteratörerna, tidningsmännen och de romantiska poeterna blefvo hänförda af dessa naiva naturtoner. Strindberg TrOtr. 2: 249 (1890). Östergren (1938).
Avledn. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.): SCHÖNGEISTERI1004 l. 0104. [jfr t. schöngeisterei] om ngns l. ngras uppträdande ss. skönande (skönandar); estetiskt l. litterärt svärmeri. CGEstlander (1872) hos Schybergson Estlander 276. Fiende till de medeltidsartade dragen i nyromantikens världsåskådning liksom till dess .. öfverdrifna ästeticism och schöngeisteri, var (V. Rydberg) .. dock (osv.). (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 366 (1916). Anm. Stundom användes äv. den rent t. formen schöngeisterei. I Lund saknades .. salonger sådana som fru Silfverstolpes; detta torde ha gjort jordmånen något mindre gynnsam för schöngeisterei. IllSvLittH 3: 496 (1956).
SAOB
