publicerad: 1976
SKÖN ʃø4n (LoW (1889) anger uttal med ö l. ø), adj. -are, superl. (i best. form) stundom äv. (numera nästan bl. i vers) -st (Stiernhielm Fred. 10 (1649, 1668: The skönste), Swedenborg Res. 85 (1738: skiönsta, pl.; i prosa), Östergren (1940)) ((†) superl. -est Jes. 13: 19 (Bib. 1541: alraskönesta, sg. best.), Rydqvist SSL 2: 467 (1860: skönesta; angivet ss. vard. från Sthm); -ist Psalt. 45: 3 (öv. 1536: sköniste, sg. best.), Syr. 1: 13 (öv. 1536: skönista, sg. best.)). adv. = (†, VgFmT I. 8—9: 90 (i handl. fr. 1554), Karlson EBraheHem 146 (i handl. fr. c. 1672: Een Skiöhn måhlat Taffla; möjl. adj.)), -T (IErici Colerus 2: 21 (c. 1645) osv.).
Ordformer
(schen 1781 (: schen weide och Konst Färgeri gesällerne). skön (schö-, siö-, skiö-, skjö(ö)-, sköö-) 1523 osv. skönn (skiö-) c. 1585—1642)
Etymologi
[fsv. skön; jfr fd. skø(ø)n (d. skøn), nor. dial. skjøn; av mlt. schȫn(e), av fsax. skōni, motsv. got. skauns, mnl. schon(e) (holl. schoon), ffris. skēne, fht. scōni (t. schön, ä. t. äv. schen), feng. scīene (ä. eng. sheen); till den rot som (med annan utvidgning) föreligger i SKÅDA; grundbet. är: iögonfallande. — Jfr SCHÖNGEIST, SKONA, v.2, SKÖN, sbst., SKÖNA, sbst. o. v.1, SKÖNHET, SKÖNLIGA, adv.2, SKÖNT]
1) som i sig, (väsentligen) oavsett visst ändamål o. d., tilltalar ögat l. örat l. ger en därmed likvärdig l. jämförbar inre l. allmän upplevelse, estetiskt tilltalande, vacker; särsk. (o. ss. enkelt ord utom estet. numera nästan bl., med mer l. mindre vitter l. högtidlig prägel l. skämts.): estetiskt tilltalande på ett mer l. mindre fulländat l. fullkomligt l. äkta l. sublimt sätt, fulländat l. utsökt vacker; i fråga om (strål)glans förr sannol. äv. utan dominerande estetisk aspekt: klar l. ljus l. strålande (o. vacker); i estetiskt fackspr. äv. med speciellare innebörd (se h); jfr 2—4, 7, 8. Skön anblick, form, färg, fägring, syn, växling. Skönt buktad, rundad. Sköna konstverk. Detta är verkligt skön konst!; jfr 2. Apg. 3: 10 (NT 1526). (Farao såg i drömmen) aff elffuenne vpstigha siw nööt sköön och feet. 1Mos. 41: 2 (Bib. 1541; Luther: schöne fette rinder; Vulg.: boves pulchræ et crassæ; Bib. 1917: vackra). Vnder hans föter war såsom en skiön Saphyr, och såsom en himmel tå han klaar är. 2Mos. 24: 10 (Därs.; Luther: ein schöner Sapphir; Vulg.: opus lapidis saphirini). CivInstr. 303 (1620; om handstil). Lått höra osz fort, skön Nächtergals sång / Som Kölden twingar at tiga. Wivallius Dikt. 104 (c. 1642). Wackraste Rosen är ey vthan Taggar, / Skiönaste Blomster Förgifft hoos sig bär. Kingo AndelSiung. 168 (1689). Som himmelen är skiön af solens gyldne ljus / Så giör en qwinnos wett stoor prydnad i sitt huus. Spegel ÖPar. 60 (1705). Ibland alla twåklöfwade och gräs-ätande skogsdjur är Hiorten förmodeligen thet snällaste, skönaste och ädlaste. Orrelius Diurr. 49: 3 (1750). Så skön går morgonstjernan fram / Och bådar, klar och lyckosam, / Den stora dagens möte. Ps. 1819, 484: 1. (Kvastgumman) Lisa (gav) gerna en knippa skönt och nätt hyfsadt granris till hackning åt köksgolfwet, på köpet. Almqvist Grimst. 4 (1839); jfr 3 a. Hvad rätt du tänkt, hvad du i kärlek vill, / hvad skönt du drömt, kan ej af tiden härjas, / det är en skörd som undan honom bergas, / ty den hör evighetens rike till. Rydberg Dikt. 1: 7 (1877, 1882). Förbistringen på .. (jorden) synes stor nog, där de stämmor skria mot varandra, som kunnat skönt sammanklinga (men i himlen råder endast harmoni). Brogren Mand. 73 (1915). (Dikten) är mer än vacker. Den är skön. Lo-Johansson Förf. 78 (1957). — jfr BARNA-, BILD-, DRÖM-, DUNKEL-, FORM-, FÄRG-, GUDA-, HEMSK-, HIMLA-, KLANG-, KONST-, LINJE-, MADONNA-, MELODI-, MÅLAR-, MÖRK-, NATUR-, PURPUR-, REGNBÅGS-, RÖD-, SAGO-, SINNES-, STOLT-, TON-, TVÅL-, UNDER-, UR-, VILD-, ÄNGLA-SKÖN m. fl. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande uttr. (jfr b α). Sköna kläder skyla offta stoora sorger. Grubb 728 (1665). Skiönt blomster wisnar snart. Dens. 730. Roosen är aldrig så skiöön, att hon ju een gång wijsnar. Celsius Ordspr. 1: 209 (1708). Gläd dig, blomma (dvs. resedan)! Glädje sprida, / Bättre är än vara skön. Geijer Skald. 159 (1835).
b) i fråga om utseende hos person (särsk. kvinna) l. kroppsdel o. d.; äv. i fråga om besjälad l. inifrån kommande skönhet (jfr g β). Klassiskt sköna drag. Han var svag för unga sköna damer. Psalt. 45: 3 (öv. 1536). Hes. 16: 7 (Bib. 1541; om hår). Skön af Anlete; men (som syntes) sminkad, och färgad; / .. af Huld war hon fyllig och frodig. Stiernhielm Herc. 8 (1648, 1668). Hvad hon är skön när hon med hufvud nickar! / Kolsvarta Ögonbryn, helt mörkblå Ögon-prickar. Bellman (BellmS) 1: 247 (c. 1785, 1790). (Sv.) Sköna feta armar, händer. (Fr.) Des bras, — Des mains potelés-ées. Nordforss (1805). Han (dvs. fänrik Stål) började berätta / Om Dunckers eld, om kapten Malm / Om mången bragd för detta; / Hans blick blef ljus, hans panna klar, / Jag glömmer ej, hur skön han var. Runeberg 2: 13 (1847). (De danska kvinnorna) äro mera täcka än vackra, sällan sköna, ofta intagande. 1NordUnivT I. 2: 82 (1855). (Samuel) Pepys var ingalunda särskilt skön med sin lilla trinda figur, sin köttiga näsa, sin stora underläpp och sina runda, pigga, spelande ögon. Selander Pegas. 11 (1934, 1950). — särsk.
α) i ordspr. (jfr a). Qwinnan wil heller wara skiöön än fromm. Grubb 677 (1665). Een skiöön Människia är sellan ond. Celsius Ordspr. 1: 465 (1708). Sköna ansigten hafva många domare. Landgren Ordspr. 152 (1889).
β) i uttr. skön som en dag l. dagen, äv. (tillf.) som en natt, vacker som en dag osv. En Prinsesza .., skön som dagen. Dalin Vitt. 3: 333 (c. 1752). Filmen (”Borgias gift”) är plastiskt väl utformad och huvudrollens innehavarinna Florence Reed, i alla avseenden utmärkt och skön som en natt. SvD(A) 1918, nr 343 A, s. 14.
γ) (†) i uttr. (en stads o. d.) sköna värld, (en stads osv.) (unga) sköna kvinnor; äv. i uttr. det sköna könet, det täcka könet. Här i Rom har (general) Miollis (som en tid var stadens guvernör) låtit anlägga en präktig Promenad på Monte Pincio; der ser man nu, i vackert väder, hela Roms sköna verld. Atterbom Minn. 371 (1818). På dessa wallar .., bastioner, och utanwerk .. (som tidigare utgjort befästningar för Malmö) har stadens sköna werld sedan tio år med största beqwämlighet promenerat. SvLitTidn. 1820, sp. 106. ÖoL (1852: könet).
δ) om (ung) kvinna, ss. framförställt, mer l. mindre stående epitet (med förbleknad bet.); särsk. (numera bl. arkaiserande l. skämts.) oböjt, i sht i uttr. skön jungfru (äv. sammanskrivet). Stiernhielm Herc. 137 (1648, 1668). Sij lille Gäck (dvs. Cupido), / Wil tu dig och belysta / Med skön Jungfrurs Beläte? Dens. Cup. 10 (1649, 1668). Som min skiönaste Fröken har nådigast föruntt mig den nåden att bliwa des understa tienare i wärden, for hoppas jag och att (osv.). Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 13 (1689). Hvar enda kämpe tog sig ett ärligt julerus, / gick sedan bort att sofva förutan harm och sorg, / men konung Ring den gamle sof hos skön Ingeborg. Tegnér (WB) 5: 124 (1820). Den Sköna Helena. Komisk operett i tre akter af Henri Meilhac och Ludovic Halévy. Hedberg (1865; titel på broschyr). Hon var en skönjungfru i tornet, som hvarje ögonblick väntade .. den befriande riddarens ankomst. Gripenberg Leino Kvinn. 133 (1911). (I en intervju) förklarar sig skön Sandra (dvs. en för reklamfotografering mycket anlitad mannekäng) beredd att .. successivt avveckla sitt fotograferande för att vara idealisk hemmafru. VeckoJ 1959, nr 15, s. 36.
ε) om persons (särsk. kvinnas) utseende l. växt l. hållning o. dyl. l. form hos kroppsdel o. d.; äv. ss. adv. (Sv.) Ett fruentimmer af skön skapnad, (lat.) Foemina bella specie. Schultze Ordb. 4262 (c. 1755). Idunas barm är rik och skönt / han hoppar under silke grönt. Tegnér (WB) 5: 8 (1822). ”Frihet måste hjelten (dvs. krigsfången) vinna, / Lefva än för älskarinna, / Ära, fosterjord!” / Sagdt, och i sin sköna ifver / På ett rosenblad hon (dvs. sultaninnan) skrifver / Till gemålen (dvs. den segerrike sultanen) / Några blyga ord. Runeberg (SVS) 3: 243 (1841); jfr g β. Nyberg hade .. en skönt krökt näsa, ett par vackra vågiga mustascher och ett ansikte av en slags grovhuggen ”aristokratism”, som (osv.). Lidman HusFrökn. 25 (1918).
ζ) i best., förr äv. obest. form i substantivisk anv. (jfr i α): sköna (unga) kvinna l. dam l. den sköna (unga) kvinnan l. damen resp. skön (ung) kvinna; äv. i superl.; i sht (numera bl. arkaiserande l. skämts.) med mer l. mindre förbleknad bet. (jfr δ), särsk. dels i tilltal, dels: (sköna) käresta l. tillbedda. Then skönesta äplet haffua må. Rud-Beckius Starcke B 8 a (1624). (Cupido, som förlorat skölden med Dianas bild:) Ach! min Sköld, min Sköld, min skönstes Mäld, och Beläte. Stiernhielm Cup. 11 (1649, 1668). Så hård är ingen skön / Som blötes ey af en rätt älskars trägne bön. Skogekär Bärgbo Ven. 10 (c. 1650, 1680). Jag älskar de sköna, / Men Vinet ändå mer. Bellman (BellmS) 1: 5 (c. 1770, 1790). (Sv.) Hans sköna. (Fr.) Son amante. Sa maîtresse. Nordforss (1805). Lisett (skriker). Ah — — (springer ut.) Sjömannen. Stopp machin! — den prisen måste jag lägga vantarna på! .. Se så, min sköna, hvad flagg för hon? Blanche Bläckst. 35 (1846). Hej hopp, min Sköna, / nu ha vi dansat i det gröna. Nu är det jul igen 1: 6 (1865). (På sin tavla) hade den gamle nederländaren gifvit sin, något för bastanta, sköna en uppåtsträfvande trubbnäsa. Cederschiöld Riehl 1: 34 (1876). Strindberg Hafsb. 103 (1890: den sköna). Salander Boleslawski o. Woodward Lans. 139 (1934).
c) om natur l. (ett stycke) landskap o. d.: (fulländat l. storslaget) vacker; som har en (fulländat osv.) vacker natur, naturskön; äv. om läge (se d. o. 4 b). (Vi) komom i en diupen daal, / .. När wij ther genom gånget hadhe, / Komom wij på en skönen Hedhe. Sigfridi E 8 a (1619). Nedanför (Lövsta bruk) flyter en skön Å, ledsagad af Alléer. Linnerhielm 1Br. 11 (1787, 1797). Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord, / Du tysta, du glädjerika sköna. VSvFolksång. 2 (1845). Heligkorskyrkan (i Dalby i Skåne) har en utmärkt skön belägenhet. Brunius SkK 56 (1850). Stundtals satt de tre (resenärerna) .. bara tysta och såg ut över det yppigt sköna franska sommarlandskapet genom den allt smutsigare och skummare fönsterrutan. Stiernstedt Bank. 56 (1947).
d) (numera föga br.) mer l. mindre liktydigt med: konstfull l. smakfull l. elegant; särsk. i fråga om språk l. språklig stil; jfr 2. (Lat.) Elegans .. (sv.) skön. VarRerV 59 (1538). (Sv.) Ett skönt brev (lat.) Elegans epistola. Schultze Ordb. 4262 (c. 1755). Espin sin penna för, ej höglärd — men dock skön: / Cleant, djupsinnig, hög, — förstått sin lager vinna. Bellman Gell. 29 (1793). Husen (i Neuruppin) äro ej mera än 2 våningar höga men det oaktadt små palats i skönaste smak. 2MoB 1: 63 (1813). Lindfors (1824; om stil). (Sv.) Skrifwa skönt: (lat.) belle, nitide, eleganter scribere. Därs.; jfr huvudmomentet.
e) med mer l. mindre tydligt inslag av känsla: ljuvlig att se l. höra, ljuvlig, härlig; särsk. ss. adv.; jfr g β, 7. Alt war thetta (dvs. översteprästens klädnad o. prydnader) öffuermåtton skönt, herlighit och fast lustugt på at see. LPetri Sir. 45: 12 (1561). Röker man Bijn med Wäpling, så warda the skönt lustiga theraff til sitt Arbete. IErici Colerus 2: 95 (c. 1645). Vår skog och mark sig fröjda skönt. FoF 1914, s. 30 (c. 1850). (Sv.) Sjunga skönt (lat.) suaviter cantare. Cavallin (1876).
f) (numera föga br.) om ord o. d., övergående i bet.: förskönande l. smickrande; jfr g β. (Danskarna ha) the Norskes welfärd ifrå them ryckt. / Medh falskheet ock så orden sköne. Svart Gensw. F 1 a (1558). (Den egennyttige kan) sin Saak på thet skiöneste vthsmyckia och sin Skalck borga. Rudbeckius Luther Cat. 123 (1667). Om man talar henne til, är hon så öfwertygad, at man ärnar säga henne sköna saker, så at (osv.). Riccoboni Catesby 19 (1761). Lindfors (1824).
g) med starkare l. svagare bibet. av immateriell värdering; jfr 3 a.
α) (numera i sht ngt skämts.) om ordning, överensstämmelse o. d., närmande sig bet.: förträfflig, utmärkt; jfr 3 a β. Vore det icke skäligt, att .. (en talesman för regeringen) finge kliva fram och avgiva en .. förklaring kraftligen bevisande, att vad som skett står i den skönaste överensstämmelse med någon regeringens oryggliga grundsats. GHT 1926, nr 82, s. 12. I (den) skönaste ordning. Östergren (1940).
β) (utom i β' numera bl. i vitter l. högre stil) med bibet. av etisk l. andlig värdering, närmande sig l. övergående i bet.: fin l. ädel l. ren l. stor l. rik l. sublim; äv. med inslag av känsla: härlig; jfr e, 3 a γ, 5 e. The som j hennes (dvs. vishetens) wenskap äre the haffua en skön wellust. SalWijsh. 8: 18 (öv. 1536). Hur kan jag i en skönare stund gå ur verlden, än då jag förlåter den som förolämpat mig. Eurén Kotzebue Cora 124 (1794). Det är skönt att se, huru den goda viljan, med små hjelpmedel och inskränkta utvägar, mäktar utföra stora ting. Beskow i 2SAH 36: 107 (1862). Krusenstjerna Pahlen 6: 345 (1935). — särsk.
α') om (person med tanke på) själ l. ande, närmande sig l. övergående i bet.: fin l. ädel; jfr b, 2. En Skön Själs Bekännelser. Goethe (1817; boktitel; t. orig.: Bekenntnisse einer schönen Seele); jfr 8 b o. SJÄL, sbst.1 3 k. Ach om min mor vore här, hon skulle trösta friherrinnan Migneul, hon skulle upplyfta en skön, men (gm religiösa tvivel) förvillad själ. Almqvist AmH 1: 214 (1840). Det sagda bekräftar, att den nutida fredsromantiken gått i förenklingens tecken. Den har blivit de breda lagrens angelägenhet i stället för några utvalda sköna själars. NordT 1929, s. 298. — jfr SJÄLS-SKÖN.
β') skämts. (o. ironiskt; jfr 8); särsk. i uttr. sköna tanke hos ABlanche i nedanstående språkprov o. därifrån utgående anv. ”Du måste dig från denna qvinna skilja, / Och det just nu på denna fettisdag.” Sköna tanke! Gud vet hvad jag tänkte på när jag skref det der! Blanche Kom. 16 (1850). Hatet, sorgerna och nöden / De äro trogna uti döden. Sköna tanke! Gud vet hvar jag tog den ifrån! Därs. 36. ”En segeltur! Hurrah! det vore något i sommarvärmen. Sköna tanke hvar fick du den ifrån?” ropade jag, innan han talat till punkt. Ödman VårD 2: 214 (1888).
h) (oftast med speciellare innebörd) i definierande l. begreppsutredande estetiska framställningar (i sht i ä. filosofisk skönhetslära); särsk: som utgör en sinnlig åskådning l. ett sinnligt sken av det absoluta; i sht i n. sg. obest. l. (vanl.) best. i substantivisk anv. (jfr i β). Täckt är det behagande i små och ofullkomliga saker: Vackert, i allmänna: skönt, i fullkomliga och stora. Thorild (SVS) 3: 402 (c. 1786). Det sköna är, ifrån en viss sida eller i och för sig sjelft betraktadt, oföränderligt och utan grader; det är, liksom det sanna, antingen helt och hållet hvad det är, eller förtjenar det alldeles icke namnet af skönt. Höijer 1: 309 (c. 1808). Det sköna är sinnlig åskådning af det absoluta. Dens. 3: 397 (c. 1810). Hvad konsten förmedelst snille och talent har frambragt, det är skönt i detta ords inskränktare betydelse. I vidsträcktare betydelse skönt är lifvet, då det med högsta fullkomlighet och följakteligen i inre lagbundenhet yttrar sig. Boström 3: 574 (c. 1835). Skönt är endast det som är sig sjelf nog och likväl meddelar sig — det fullkomliga, hvari själen kommer till ro. Geijer I. 7: 164 (1837). Det sinligt Sköna .. det intelligent Sköna .. det blandadt Sköna. Trana Psych. 2: 113 (1847). Det skönas metafysik (enl. F. Th. Vischers estetiska system). A. Det enkelt sköna. B. Det sköna i kampen emellan desz momenter. a. Det sublima. b. Det komiska. C. Det skönas återwändande i sig ur kampen emellan desz momenter. Ljunggren Est. 2: 64 (1860). Det sköna är .. den helt och hållet till gestalt blifna idén eller den från allt materielt befriade och till fullt uttryck af en individualiserad idé renade gestalten. Därs. 81. Konsten .. för oss in i en ren och lugn atmosfär, där livet och världen fattas genom känslans spegling. Denna atmosfär är just det sköna (i vidsträckt mening). Wrangel Dikten 28 (1912). — särsk. [delvis möjligt att uppfatta ss. pregnant anv. av 2] om konstnärlig verksamhet l. skaparkraft o. d.: som (i fullkomlig grad) gestaltar l. återger det sköna; jfr 2. Denna (ovan beskrivna) fullkomliga konst, som i en och samma skapelse så förenar och sammansmälter begrepp och material att det ena helt och hållet öfvergått i det andra, är skön konst. Geijer I. 5: 308 (1820); jfr 2. Då innehållet af (det av F. Th. Vischer uppställda) systemets första del tages till indelningsgrund får man tre arter af fantasi: en enkelt skön, en sublim och en komisk fantasi. Ljunggren Est. 2: 212 (1860).
i) i vissa substantiviska anv. (jfr b ζ, h).
α) (†) i uttr. den sköna, om prydnadsväxten Sprekelia formosissima (Lin.) Herb., jakobslilja; äv. i uttr. den sköna om natten, om prydnadsväxten Oenothera tetraptera Cav. (jfr NATT-LJUS, sbst. 3). Den sköna, kallas blomman Amaryllis formosissima. Weste FörslSAOB (c. 1815). Lundström Trädg. 2: 54 (1831: om natten).
β) i n. sg. best. (jfr h): (allt) det som är (fulländat) vackert l. (på ett fulländat sätt) estetiskt tilltalande, skönhet(en); det (fulländat) vackra. Det är .. icke alt i Naturen, som hörer til Konsternas befattning, utan endast det Wackra eller Sköna. Bergklint MSam. 1: 182 (1781). Den största verkan af vitterhetens sköna, .. så i grad som vidd, göres på Hopen genom Slagdängor. Thorild (SVS) 3: 15 (1791). I många former trifs det sköna, / och skönt är allt som snillrikt är. Tegnér (WB) 4: 6 (1822). Mannens mod är qvinnan kärt, / det Starka är det Sköna värdt. Därs. 5: 7; jfr b. Voltaire har uti Henriaden lemnat ett arbete, som är elegant, men man kan väl säga, att han mera omgifver oss med det vackra, än med det sköna. CJLAlmqvist i Svea 14: 98 (1831). Där (dvs. på skogsutflykten) sitta mannarna och se högtidligt / rakt genom suparnas kristall det gröna, / och av naturen dyrkas obestridligt / Med djup andäktighet det ätligt sköna. Österling Idyll. 15 (1917).
2) [jfr motsv. anv. av t. schön (särsk. i uttr. schöne literatur, skönlitteratur, (die) schöne(n) künste, (de) sköna konster(na)) o. av fr. beau (särsk. i uttr. belles lettres, skönlitteratur, les beaux arts, de sköna konsterna)] om (produkt av) skapande, övergående (från bet. 1) i bet.: som är av estetisk art l. har konstnärligt (huvud)syfte l. som enbart (l. väsentligen) härrör från l. bestäms av skönhets- l. konstnärsdrift, fri (se d. o. 3 b); i sht dels i uttr. skön konst (oftast i pl. (best.), om olika slag av konstnärlig verksamhet, äv. inskränktare, om de bildande konsterna), skön litteratur, särsk.: skönlitteratur (i sht i sg. best.), dels i ssgn SKÖN-LITTERATUR; äv. i överförd anv.: som har avseende på l. ägnas åt konst l. de sköna konsterna l. skönlitteratur(en); konst-; skönlitterär, vitter; jfr 1 h slutet. Hwad begrep kan man göra sig om de fria eller sköna Konsterna igemen? (Svar:) De äro samtelige, hwar på sitt wis, en förmögenhet at för wåra yttre sinnen bilda, härma och uttrycka egenteligast det sköna, som finnes i naturen. Bergklint MSam. 1: 179 (1781). Berzelius Res. 106 (1818: skön litteratur). Rörande skilnaden mellan s. k. skön konst och dess utöfvare, som fått namnet konstnär eller artist, samt handtverket och dess idkare har icke så liten strid .. blifvit förd. Hägg Fotbeklädn. 71 (1873). Jag ber Er (dvs. förläggaren A. Bonnier) tro att jag gjort hvad jag kunnat, allt hvad jag kunnat, och att jag lidit obeskrifligt .. af att känna min oförmåga att skrifva skönt. Strindberg Brev 6: 50 (1886); jfr 1. BonnierKL 10: 959 (1927: Sköna konster; äv. i inskränktare anv.). Efter måltiderna samlades man (hos Bellmans vänner, makarna Palmstedt,) i en förtrolig krets till vittra och sköna värv: man skrev vers och komponerade, man tecknade och målade akvarell i munter tävlan. Fatab. 1951, s. 180. Utom åt filosofien .. ägnar .. (den unge Leopold) sig åt moderna och klassiska språk .. samt historia .. och den sköna litteraturen. Holmberg Leopold 1: 103 (1953). — särsk. [jfr t. (die) schöne(n) wissenschaften] (†) i uttr. de sköna vetenskaperna, om diktkonst l. vitter litteratur samt talkonst (o. häremot svarande teori), de vittra disciplinerna. Lovisa Ulrica fortfor .. (efter Vitterhetsakademiens upphörande) att i stillhet verka för de sköna vettenskapernas uppkomst i Sverige. Broocman SvSpr. 99 (1810).
3) utan (påtagligare) estetisk aspekt (jfr 4—6, 8—10).
a) (numera knappast br.) med sakligt (l. djurbetecknande) huvudord: av utmärkt l. utsökt beskaffenhet l. kvalitet, fin, utmärkt; präktig; (mycket) bra. G1R 1: 112 (1523; om fartyg). Iiij godhe karle medh sköne hestar. Därs. 3: 282 (1526). (Magister H. Dusæus) haffver .. sköne gåffvor at exercera ungdommenn in musica och poesi, hvilke carlar myckitt i scholen behöffvess. OxBr. 12: 392 (1620). Gör sköna Fönster på tin Huus, ty the igentäpta Husen gifwa grof osundh Luft, som skadelig är, men ther sköna Fönster äro, ther är Lufften reen. IErici Colerus 1: 139 (c. 1645). (Luther sade sig vara fast besluten att resa till riksdagen i Worms); thet han och giorde, kom in och skönt förswarade sigh. Bolinus Dagb. 36 (1668). Vi hade et makalöst skjönt åkeföre. Dahlberg Lefn. 84 (c. 1755). Jag .. är (här i Paris) occuperad med en skön (språkvetenskaplig) Bok, som .. torde icke vara bekant hos oss. Björnståhl Resa 1: 20 (1769). Kopporna (efter koppympningen) voro sköna och stora. VeckoskrLäk. 1: 52 (1781). Pembroke .. har en skön Hamn och driver stark handel. Djurberg GeogrUngd. 95 (1781). Hwad är det, som ligger .. på wägen? Det är en död räf. Det tyckte gubben .. wara en skön fångst. Topelius Lb. 1: 33 (1860). — särsk.
α) om ngt förtärbart: (välsmakande o.) bra; äv. bildl., ironiskt (jfr 8 a); utan klar avgränsning från 5 c α. Råstockare bier, huilken är mycket skön. Bolinus Dagb. 17 (1666). Der plä wancka rätter båe blå och gröna / Ryggie Confect och munfiska skiöna. Beronius Reb. C 1 a (1674). De Källor föra det skönaste vatten, som upspringa vid Sandbackar. Wallerius Hydrol. 23 (1748). Naxia .. har överflöd på de skönaste frugter, samt et vida berömdt Vin. Djurberg GeogrUngd. 295 (1781). Arrhenius Jordbr. 3: 257 (1861).
β) förträfflig på ett sätt som tilltalar intellektet l. ordningssinnet o. d.; anträffat dels om tillfälle l. möjlighet o. d.: fin, god, utsökt, dels om regel för ngt o. d.: utan störande undantag, klar, tydlig; utan klar avgränsning från 1 g α. Vij haffve nu draget uth medt skäriegården både udi Strandehäradt och her udi Tuna län och mongestedz förnummett ganske sköne tilfälle både till hampner, fijskerij och mycken nyttig skogh. G1R 24: 24 (1553). (Björneborgs kungsgård är) oppå een sköön Platz och Ort .. beliggiandes, till hwilkens (felaktigt för hwilken) sköne lägenheeter både medh fiskerij och elliest finnes. SUFinlH 1: 5 (1600); jfr huvudmomentet. De erkända lagarna (beträffande slag av fossiliefynd i olika geologiska lager) äro mycket sköna och tydliga. Stiernstolpe Cuv. 87 (1821). Cannelin (1939).
γ) i fråga om etisk l. andlig värdering: bra, förträfflig; försvarlig; utan klar avgränsning från 1 g β. Osz böör alla Dagar öfwerwäga wårt framfarna, obetänckta galna Lefwerne, och framdeles ställa osz i Sinnet ett skönare, och thet som fast skickeligare är. IErici Colerus 1: 4 (c. 1645). (Stenbock) höll för onödigt at skrifwa .. (danskarna) til (angående orsaken till Altonas nedbrännande), efter gerningen i sig sjelf icke war rätt skön, eller stod på grundeliga och Soldatska skäl. Loenbom Stenbock 4: 35 (1765). LHammarsköld (1812) i MolbechBrevveksl. 1: 3 (om union). (Sv.) skönt säger Cicero: (fr.) excellemment. Schulthess (1885).
δ) väl tilltagen, rejäl; särsk. om slag l. hugg; jfr 8 a. Them mötte Lasse Olson medh nogre andre aff Her Götstaffz tienare och wijste them medh sköön hug tilbake igen. Svart G1 37 (1561). Vi .. (dvs. hertig Karl) hafva årligen låtit upptaga hemman .. uppå kronones egendom öfver allt vårt furstendöme, så att de till ett skönt tal hemman skola förökade vara. Johansson Noraskog 3: 185 (i handl. fr. 1593). (Han) slogh .. Olof till otta elder tijo sköna öhrfijler. BtÅboH I. 3: 9 (1623).
ε) i n. sg. best. i substantivisk anv. I hvart träd gömde sig (under antiken) en dryad ... Det sköna af ett träd är (numera) att det ger ved för att elda spiseln. Bremer Pres. 35 (1834).
b) (†) om person: utmärkt, framstående; skicklig, duglig; äv.: som har beundransvärd duglighet l. beundransvärda förtjänster. E(ders) H(ärlighe)tt gifver jag .. tilkenna, att uthi Rötneby är een sköön conterfeijare, hvilken besteller herlige taflor till at afconterfeija then slächt som thet begärer. PJonæ (1610) i OxBr. 12: 344. Konungen togh til flychten, oansedt han hade sköna Krijgzmänn och en stoor myckenheet aff Folck hoos sigh. Sylvius EOlai 521 (1678). Den som är een skiön Poet, han kallas strax Homerus, Hesiodus etc. Rudbeck Atl. 1: 689 (1679). (Sv.) Det är en skön karl. .. (Fr.) C'est un homme admirable. Nordforss (1805). Dessa arbeten (dvs. J. O. Wallins Vitterhets-försök) af ett ibland de skönaste snillen, som Sverige egt och ännu eger, hafva ett särskildt värde för den landsort, der den fräjdade skalden föddes och uppfostrades. Järta 2: 3 (1823).
4) [specialanv. av 1 o. 3 a] om väder: vacker, (klar o.) fin, strålande, härlig (att se), förr äv.: tjänlig, lämplig; äv. (o. numera företrädesvis, övergående i 5) om dag l. tidsperiod o. d.: som utmärkes av vackert l. (klart o.) fint väder. Löff och grääs och örter gröna / Giffuer tigh thenna månadhen sköne (dvs. juni). Ps. 1567, Kal. s. A 7 a. (I) Jun(i) skönt gro wäder. NorrlS 1—6: 43 (c. 1770). (Sv.) Skönt wäder (lat.) bona, serena tempestas. Cavallin (1876). När Augusti kommer skön / Till dal, som än är litet grön. Wirsén Dikt. 36 (1876). Dimman gick bort under natten, och det vart en skön dag. Melin VikSaga 59 (1910). Skönt väder. Cannelin (1939).
5) som ger l. medför (fysiskt l. psykiskt l. allmänt) välbefinnande, härlig, behaglig; härligt tillfredsställande; behagligt rofylld l. fridfull, (behagligt) lugn o. ostörd; äv. (se e) betecknande allmännare l. mera obestämd tillfredsställelse; jfr 1 e, g β, 7. Vi ha haft en skön semester. Ha det så skönt på resan! Ett fuktigt men ändå skönt väder. Varma och sköna strumpor. Mitt folck skal boo .. vthi trygga boningar, och j skön roligheet. Jes. 32: 18 (Bib. 1541). Luften spelar frisk och skön, / Minsta blomma, växt och frön, / Öpna sina knoppar, / Le åt daggens droppar. Bellman (BellmS) 1: 122 (c. 1775, 1790). En skön mjuk soffa. Weste FörslSAOB (c. 1815). Doktor Libius. .. Räck mig nu dina (skadade) fingrar, min vän, jag skall sjelf smörja dig ... Fyring. .. Aj, aj, aj, hvad det arkebusadvattnet gör skönt efteråt! Almqvist Amor. 233 (1822, 1839). Snart slumrade jag själv in med den sköna tillfredsställelse, som den sanna skadeglädjen inger. Widegren FrkSolst. 22 (1936). När vi hade svept in oss i filtarna, låg vi riktigt skönt (i höet). Lindgren AllBarn 65 (1946). Den sköna freden under de två första århundradena efter Kristus kom många grekiska städer att blomstra och gav de många talarna och konstnärerna marknad, lärjungar och anseende. Wifstrand GrKultHFas. 53 (1950). Här sitter Jenny och har det skönt i sommarvärmen. Fogelström Minns 67 (1964). — särsk.
a) (†) i hälsningsfraserna skön god morgon l. dag l. afton (l. godmorgon osv.); jfr 4. (Man kan) önska sin ärade (affärs-)vän alla tänkbara skeppsbrott och konkurser på halsen, i samma ögonblick man lyftar på hatten och önskar honom en skön godmorgon. Topelius Vint. I. 2: 272 (1860, 1880). Skön god afton, min prinsessa! Dens. Läsn. 1: 176 (1865). Jag önskar / Mina blommor skön, god dag / Och att allt omkring dem grönskar. Därs. 5: 235 (1880). Därs. 8: 123 (1896).
b) i ironisk anv.: ”härlig”; jfr 8. Hå hå, granne, war nu lustigh och gladh, / Förty wår Fougde fick itt skönt karbadh. Chronander Surge D 8 b (1647); jfr KAR-BAD slutet.
c) i fråga om smak- l. luktintryck: angenäm, härlig; i sht förr äv. (utan klar avgränsning från 3 a α) med något speciellare innebörd (särsk. i fråga om smak): (mycket) god l. delikat (med tanke på sinnesupplevelsen).
α) i fråga om smakintryck. The hafwa ther (dvs. på Guldkusten) itt Ordspråk: Batates med Hönse-kött kokat, är een skön Rätt. Kankel Hemmersam 38 (1674); möjl. hellre till 3 a α. Fårmjölken sades vara ganska skön til välling. Kalm VgBah. 142 (1746). Som ingen ting är i sig sjelf skadeligt, så framt det icke missbrukas så är ock ättikan ganska förtreffelig och skjön, då den tages i lagom dosi. Linné Diet. 2: 149 (c. 1750). Uti Gallia Narbonensi, der hela hedarna äro öfwerwäxte med rosmarin och timian, fås en alt för skjön honung. Därs. 153. Rhenskt Vin, Mjölk och Mjöd, / Mer Ölost-vassla, kära! / Mer Socker, Ingefära, / Alt hvad skönt hon (dvs. barnaföderskan) vil begära. / Lätta dess nöd. Bellman (BellmS) 1: 141 (c. 1772, 1790). (Sv.) Winet har en skön smak, (t.) der Wein hat einen köstlichen Geschmack. ÖoL (1852). Så fylde hon .. den dryga krukan med skön nymjölkad mjölk. Wigström Folkd. 2: 198 (1881). Det skulle allt smaka skönt me lite saft i sommarhettan. Östergren (1940). Det skulle bli skönt med en kopp te, kände han. Gustaf-Janson KärlekDec. 255 (1959). särsk. i uttr. smaka skönt, bildl.: bli l. vara härlig. Hvad sömnen smakar skönt / På dessa spänstiga och lena kuddar! Atterbom LÖ 1: 298 (1824). (Sv.) Det skall smaka skönt att få hvila: (fr.) il sera agréable. Schulthess (1885).
β) i fråga om luktintryck. Vi skola torka (äppel-)skalen i ugnen efteråt; de äro sköna att röka med i rum. Almqvist TreFr. 2: 126 (1842); jfr 3 a. (Sv.) Lukta skönt, (eng.) be (ell. have) a beautiful smell. Björkman (1889). Skön .. lukt. Sundén (1891). Rosen doftar skönt. Cannelin (1921).
d) (numera i sht i vitter stil) i fråga om sublimare upplevelse, med bibet. av andlig värdering: härlig, (stor o.) underbar; utan klar avgränsning från 1 g β o. 3 a γ. Ju större qval och plåga. / Dess större och skönare fröjd. Lindh Dikt. 131 (1862). Hur skönt var det inte att leva. Hur stort och ljuvligt var inte livet. Lagerkvist EvigLeend. 14 (1920). Att skapa är det skönaste som finns. Själv kan jag (dvs. den gamle författaren) inte förtjäna pengar. Och inte kan jag längre skapa heller. Lo-Johansson Förf. 40 (1957).
e) i fråga om ett med tillfredsställelse noterat förhållande o. d.: tillfredsställande, bra, utmärkt, fin; särsk. i n. sg. ss. predikativ bestämning till obestämt subj. l. ss. satsvärdigt l. interjektionellt uttr.; äv. (mera tillf.) i uttr. skönt nog, till all lycka; jfr 3 a. Arendt (Persson), ensam. Nå! Hvad det vore skönt om Brun (dvs. den danske fogden) jag hos mig finner! Envallsson GEricsson 33 (1784). Nå, de hata mig, tror du? — Ja fasligt! — Skönt! Men hvarför? Har jag gjort dem något ondt? Strindberg RödaR 175 (1879). Frihet är en skön sak, inom vissa gränser. Men återhåll och måtta i utvecklingen är också en skön sak. Wulff SvRim 2 (1898); jfr 3 a. När jag kom ned till måltiden, var .. (den osympatiske mannen) skönt nog borta. Hallström Händ. 44 (1927). Det sköna med dig, förresten, det är just att jag törs tala om sånt (dvs. om vidskepliga farhågor) utan vidare. Gustaf-Janson KungVank. 232 (1963). — särsk. närmande sig bet.: eftertraktad; jfr 3 a. (I katakomberna) följde jag munkarna, som i avvaktan på sköna drickspengar berättade sägner och legender från forna tider. Hedin Pol 2: 111 (1911). En sån rik person som kronprinsen skulle säkert tacka för uppvaktningen (med musik) med många sköna riksdaler. Widding Major. 353 (1969).
6) (numera mindre br.) om person: behaglig till mods; äv. i uttr. skön till mods, behaglig till mods. HjNeiglick (1883) hos Söderhjelm Tavaststj. 56 (: till mods). Skål du gamle! Känner du dig inte skön? Är det inte sättet, det här (dvs. att äta supé hemma)? Engström 2Bok 69 (1909). Efter några gäspningar och sträckningar (vid uppvaknandet) kände vi oss sköna till mods i den rena, stärkande atmosfären (uppe på berget). Fägersten Johnson Congorilla 86 (1932).
7) [utgående från 1 (o. 5)] ss. mer l. mindre vard., känsloladdat uttryck för estetisk uppskattning l. (i sht) övergående till ett allmännare uttryck för uppskattning: tjusig, (härligt) ”snygg”; underbar, härlig o. d.; jfr 1 g β, 5 d. ShowBusin. 1966, nr 6—7, s. 21. Hör du inte hur bra .. (sångerskan i teve) är? .. Hon får medhåll av Ronnie som slänger sig raklång på isbjörnen bredvid henne. — Det lät skönt, tycker jag. Lange StadSov. 71 (1970). Visst är .. (”lördagsdeckaren” i teve, Frank Marker) skön. Det är ju det han är. Han är alldeles förbaskat sympatisk och trevlig, trivsam och krumelurig. SDS 1972, nr 163, s. 24. De förmodligen stora tekniska komplikationerna (i ett radioprogram med tonsättning av en landsmålspoets dikter) var fint bemästrade — programmet var skönt och beredde dem som råkade lyssna en stund av djup glädje och högtid. Därs. 1973, nr 107, s. 34. För Sverige är (tennisspelaren) Björn Borg en skön reklam. Även om konsekvensen naturligtvis blir att amerikanerna nu mer än nånsin tror att alla svenskar har långt blont hår. Därs. nr 276, s. 28. jfr: Jag blir jättekonstig när dom spelar den där dödssköna spanska låten. Det kryper som termiter innanför jumpern. ÖgCorr. 1967, nr 32, s. 8. — jfr STÖRT-SKÖN.
8) i ironisk anv. av 1 (särsk. 1 g) o. 3 (samt 5): (just l. allt) ”utmärkt” l. ”fin” l. ”snygg” l. ”vacker”; numera bl. (ngt vard.) i anv. som (delvis) ansluta sig till 1 (g); jfr 1 g β β', 3 a α, δ, 5 b.
a) med sakligt huvudord; i sht förr äv. närmande sig bet.: kostlig, dråplig. LPetri 2Post. 245 b (1555). Nu går man geraden ifrå afftonsongen på kellaren .. och går så drucken hem och i seng. En skön bönedag! Swedberg Dödst. 330 (1711). Juan. Äro vi säkra Diego? Diego. En skön fråga! Så säkra som människor kunna vara om natten under bar himmel i skogen, då de gått ut på at göra et galgstreck. Eurén Kotzebue Cora 10 (1794). Nu var jag pank på 1 Rdlr när och hade intet mer att få i termin — sköna utsigter(!) Strindberg Brev 1: 28 (1870). Det blir allt en skön historia, klagade (bond)-hustrun (vars man berättat om hur han skämtat med en baron). Var säker på han sätter dig i tornet. Grip Folkhumor 129 (1906). Det hade varit skönt just om vi låtit honom stanna på Igelfors, då hade alltihop snart gått åt pipan. Krusenstjerna Fatt. 4: 344 (1938). För att vara klart måste alternativet alls inte, som socialdemokraterna och en del högerkrafter i skön förening söker inbilla folk, vara klart ”annorlunda” i en mening som folkflertalet uppfattar som extremt, orealistiskt. DN(A) 1965, nr 25, s. 2. — särsk. ss. adv.; förr äv. i uttr. stå skönt, stå ”vackert” till; jfr 10 o. SKÖNLIGA, adv.2 2. I sanning, thet står skiönt, när man kommer vti .. (de lärdas) Studer-Stufwa, och intet weth, om man vti en Bonde-krog eller i en Wackte-Stufwa är, för Röck och stanck. Weise 287 (1697). Fru German. Hvad vilja ni egentligen? Att unga flickor skola lära sig sköta och uppfostra små barn? Charlotte. Ja, är inte det utmärkt? Fru German. Jo, de måtte bli skönt uppfostrade! Molander Vårflod 8 (1884). Hade .. (tibetanerna) vägrat att tjäna oss (gm att hyra ut jakar), skulle vi råkat skönt ut. Hedin Transhim. 1: 379 (1909).
b) om person (l. personligt levande väsen o. d.). En skön själs bekännelse [jfr språkprovet från 1817 under 1 g β α']; jfr BEKÄNNELSE 3 b anm. (Judarna) begabbadhe .. (Kristus på korset) och sadhe, Jh huilken en skön gudh haffuer han .., komme nw hans gudh .. och hielpe honom. OPetri 2: 298 (1528). Ja tu äst skön thz ärendet at gåå / Ther noghon macht ligger vppå. / Tw sätter vp itt sådant taal / Och glömer hwadh tu beställa skall. Rondeletius 22 (1614). Mäkta sköna krigsmän voro i, när som i hörde något af Hans Munck och hans sällskap, så gömde i eder uti våra rof-gropar. SUFinlH 5: 264 (1618). När Märta och Jon om afftonen kommo utur skogen hem, sade hustru Karin åt dem, att de kommo skiöna, effter de bägge woro fulla af Brännewin. VDAkt. 1724, nr 113 (1723). I är rätt en skön man at förtro ungt folk i händer. Boding Molière Mick. 17 (1741). De der herrarna v. Todten och Ingelheim måste vara ett par sköna gökar. De vexla politiska åsigter, lika fort som vi byta om rockar. Jolin Smädeskr. 78 (1863). ”Det är den välsignade organistfrun, som har varit ute och skvallrat,” tänkte hon. ”Det var just en skön förtrogen, som Karl-Artur skaffade sig.” Lagerlöf ChLöw. 142 (1925). Det var mig en skön gosse! SvHandordb. (1966).
9) [jfr 5 e] (†) ss. adv.: utan att protestera, ”vackert”, snällt. Står du inte skönt stilla, så bultar jag dina ben möra. Heidenstam Karol. 2: 326 (1898).
10) [eg. specialanv. av 8 a slutet] (†) ss. adv., i det interjektionella uttr. jo, skönt!, jo, pytt (heller)! Atterbom LÖ 2: 18 (1827). (Sv.) Jo, skönt! (eng.) not a bit of it! Björkman (1889).
Ssgr (i allm. till 1): A: SKÖN-ANDA. (numera föga br.) i dikt o. d.: skön grundstämning; jfr ande VIII 5 b. Tranér Anakr. XI (1833). —
(2) -ANDE. [jfr t. schöngeist (jfr schöngeist), fr. bel-esprit (jfr espri I anm.)] person som (enbart) sysslar med estetiska ting l. (vanl.) är litterärt verksam l. har (exklusiva) litterära intressen; ofta mer l. mindre nedsättande, med bibet. av snobberi (o. dilettanteri): estetisk l. litterär ”snobb”; jfr ande VI 1. Phosph. 1810, s. 93. ”Café Procope” blef den franska hufvudstadens älsklingsetablissement, der vetenskapsmän, skön-andar och politici samlades för att vid kaffekoppen afhandla dagens .. frågor. Sturzen-Becker VSkr. 3: 115 (1861). Den europeiska litteraturen fick jag höra talas om först under samvaron med Bengt. Några skönandar voro vi inte, åtminstone inte jag, men de kulturella nöjena spelade en stor roll. Hedberg Bekänna 198 (1947). DN(A) 1964, nr 17, s. 16.
Avledn. (mera tillf.): skönanderi, n. [jfr t. schöngeisterei] om förhållandet att vara skönande l. skönandar; äv. konkretare, särsk. om ngt (t. ex. dikt) som kännetecknas av att härröra från skönande l. skönandar, subtilt estetiserande o. d. En dikt som är skönanderi och suckan må bjuda avkoppling och verklighetsflykt åt den som så önskar, men (osv.). DN(A) 1962, nr 54, s. 2. Gustaf-Janson KungVank. 178 (1963).
skönandlig. som är skönande, som har avseende på l. präglas av skönande l. skönandar. STSD 7/8 1932, Söndagsbil. s. 2 (om person). Edqvist OsynlStängs. 68 (1944; om konstriktning).
skönandliga, v. [avledn. av skönandlig] ge (ngt) skönandlig l. (exklusivt) estetisk prägel. BonnierLM 1961, s. 59. —
-ANKLAD, p. adj. (numera bl. i vitter stil) som har (fulländat) vackra anklar. Tranér HomIl. 410 (1820). —
(1, 2) -ARKITEKTUR. (numera bl. mera tillf.) särsk. till 2: arkitektur som har estetiska konstnärliga ambitioner. TByggn. 1859, s. 127. —
-ARMAD, p. adj. (numera nästan bl. i vitter stil) som har (fulländat) vackra armar. Melin (1845; under καλλίπηχυς). —
-ASTER. (†) om (det släktet Aster Lin. närstående) släktet Callistephus Cass. (med den vackra prydnadsväxten C. chinensis (Lin.) N. ab Es. som enda art); äv. i uttr. kinesisk skönaster, växten C. chinensis (Lin.) N. ab Es., trädgårdsaster, sommaraster; jfr skönhets-aster. Lilja FlOdlVext. 127 (1839; äv.: Chinesisk). ÖoL (1852). —
(1, 3) -BEBYGGD, p. adj. (i vitter stil, numera föga br.) skönt l. präktigt bebyggd (se bebygga 3, 4). Johansson HomOd. 9: 130 (1844). —
(1, 3) -BEFOLKAD, p. adj. (i vitter stil, numera föga br.) skönt l. präktigt befolkad; särsk. motsv. befolka 3 c. Höfvisk lek i kungasalen, / Skönbefolkad, trifdes än. BEMalmström 6: 328 (1839). —
-BEKRANSAD, p. adj. (i vitter stil) skönt bekransad; särsk. i best. form i substantivisk anv. Nu på sin harpa Dämodokos slog och sjunga begynte / Om Afroditäs', den skönbekransades kärlek och Aräs'. Wallenberg HomOd. 8: 267 (1819). —
-BEKRÖNT, p. adj. (i vitter stil) skönt bekrönt (se bekröna 2) l. bekransad. Tyro och väna Alkmene och skönbekrönta Mykene. Johansson HomOd. 2: 120 (1844). —
(1 c) -BELÄGEN, p. adj. (numera mindre br.) naturskönt belägen, vackert belägen. Kullberg Mem. 1: 25 (1835). Dens. Portf. 193 (1847). —
-BETSLAD, p. adj. (i vitter stil) som har (utsökt) vackert betsel, skönt betslad. Malmström Ariadne 68 (1838). —
-BILD. särsk. (mindre br.): förskönad l. oförtjänt fördelaktig bild (se bild, sbst.1 1 c ε). Lindström Leksaksb. 70 (1931). —
-BILDAD, p. adj. (numera föga br.)
a) = -formad a. Phosph. 1812, s. 20 (om kinder). Behandlad af verklige skalder, företer .. (sonetten) egendomliga skönheter ..; träder man genom portalen in i den lilla, men skönbildade boningen, synes (osv.). Wirsén i 2SAH 56: 171 (1879). En rik och lefvande själ i en sund och skönbildad gestalt. Nyblom Därs. 61: 7 (1884).
-BLADIG. som har (utsökt) vackra blad (se d. o. 1 a); särsk. (med prägel av fackspr.): som utmärkes av vackra blad. SvTrädgLex. 1: 202 (1938). —
-BLICKANDE, p. adj. (i vitter stil) som blickar l. tittar med l. har (fulländat) vackra ögon, skönt blickande. Adlerbeth HorOd. 111 (1817). —
-BLINDHET. (†) om (en av hjärnskador orsakad) blindhet hos häst (l. annat husdjur) som yttrar sig i utvidgning av pupillen (vilket ger ögat en svartare (o. vackrare) bottenfärg); jfr skönhets-blindhet. Sjöstedt Husdj. 1: 21 (1859). Juhlin-Dannfelt 377 (1886). —
-BLOMMANDE, p. adj. (skön- 1838 osv. skönt- 1842 osv.) som blommar (utsökt) vackert, skönblommig; särsk. (med prägel av fackspr.): som karakteriseras av (utsökt) vackra blommor (l. vacker l. utsökt vacker blomma). Ryckes du bort, skönblommande ros (dvs. Ariadne), ur fädernedalen / att planteras igen på fjerran höstade ängar? Malmström Ariadne 56 (1838). Skönblommande orkidéer av släktena Oncidium, Odontoglossum m. fl. NatLiv 2: 170 (1930). —
-BLOMMIG. som har l. (med prägel av fackspr.) kännetecknas av vackra (l. utsökt vackra) blommor (l. vacker osv. blomma), skönblommande. Förgät mig ej .. . Denna skönblommiga, åriga eller tuåriga, allmänt omtyckta planta wäxer (osv.). Nordqvist Dietrich VintHb. 43 (1808). Ling As. 455 (1833; om blomsterkrans). En stor sandslätt, sparsamt bevuxen med enahanda skönblommiga växtlighet som på backarne närmare Sidney. Andersson Verldsoms. 3: 27 (1854). VäxtLiv 5: 421 (1940). —
-BLOMSTRANDE, p. adj. (i vitter stil) (utsökt) vackert l. härligt blomstrande; äv. motsv. blomstra III 1 b α β', β, 2. Sex ljufälskliga döttrar och sex skönblomstrande svenner. Johansson HomOd. 10: 6 (1844). Stängsel, omkring skönblomstrande odlingar resta. Dens. HomIl. 5: 90 (1846). —
-BLOMSTRIG. (numera nästan bl. i vitter stil) skönblommig, skönblommande. Sernander Naturminnesm. 5 (1906). —
-BRÖSTAD, p. adj. (i sht i vitter stil) som har (fulländat) vackert bröst; äv. motsv. bröst 5. Ling As. 609 (1833; om ättehög). —
-BUKTAD, p. adj. (i sht i vitter stil) (utsökt) vackert buktad. Lidman HusFrökn. 11 (1918; om portvalv). —
-BYGGD, p. adj. (numera i sht i vitter stil) (utsökt) vackert byggd (se bygga 9); äv. motsv. bygga 9 e slutet. PT 1897, nr 151, s. 3 (om människoras). Arbman StämdSträng. 82 (1933; om torn). —
(1, 2) -BYGGNADS-KONST. (numera föga br.) = -arkitektur. Afzelius Sag. IX. 1: 133 (1859). Därs. 2: 85 (1860). —
-BÖJD, p. adj. (skön- 1902 osv. skönt- 1897 osv.) (i sht i vitter stil) (utsökt) vackert böjd. Fröding NyttGam. 44 (1897). Stjärnor vandra / i evig ock fulländat skönböjd kretsgång. Forsslund Arb. 67 (1902). O, höga lycka att .. förnimma, / den gudomsfläkt, som genomandar allt: / .. vart gräs, var skönböjd människogestalt. Fogelqvist Sång. 66 (1915). —
-DAGER. skön l. förskönande dager; särsk. bildl., motsv. dager 5 b α. Ossiannilsson Hav. 209 (1910). —
-DANAD, p. adj. (i vitter stil) skönt formad (se forma, v. 5 a). Rydberg KultFörel. 3: 108 (1886). —
(1, 2) -DIKTNING. särsk. (mindre br.) till 2: skönlitterär diktning l. skönlitteratur. Frederiksen ModDaLitt. 41 (1931). —
-FLÄCK. [jfr t. schönfleck] (†) musch; jfr skönhets-fläck 2. Dähnert 284 (1746). Nicander GSann. 13 (1766). —
-FLÄTAD, p. adj. (i sht i vitter stil) (utsökt) vackert flätad (se fläta, v.2 1). Phosph. 1812, s. 21 (om tömmar). —
-FORMAD, p. adj. (skön- 1837 osv. skönt- 1940 osv.) (i sht i vitter stil) (utsökt) vackert formad.
a) om ngt konkret; särsk. till 1 b. SvLittFT 1837, sp. 575 (om näsa). Regnets båge på hafvet lik / Skönformade jungfrun nalkas. Arfwidsson Oisian 1: 126 (1842). Kullberg Tasso 2: 165 (1860; om sko).
b) i fråga om abstrakt form. ZTopelius (1843). hos Vasenius Topelius 3: 177. 2NF 11: 159 (1909; om diktverk). —
-FOTAD, p. adj. (nästan bl. i vitter stil) som har (fulländat) vackra fötter (l. visar en vacker l. fulländat vacker fot). Wallenberg HomOd. 5: 333 (1819). —
(1 b δ) -FROM. (i sht i vitter stil, mera tillf.) skön o. from; särsk. motsv. from 7. Till och med den skönfromma Marie nyckelpiga skulle inte ha någonting emot att lägga sina egna ägg så att hennes ungar kunde kalasa på stritungar, men nu går inte det, tack vare skummet. Martinson Utsikt 78 (1963). —
-FÄRGA. [jfr t. schönfärben] särsk.
-FÄRGAD, p. adj. (skön- 1852 osv. skönt- 1940 osv.)
1) som getts l. (vanl.) har (utsökt) vacker färg. Holmström Ström NatLb. 2: 38 (1852; om fjädrar på fågel). Jag (gick) ut på bakre plattformen (på spårvagnen) .. . Där stodo tvenne s. k. ”killar” iförda midjesvängd rock, skönfärgade halsskydd. Ergo 1929, s. 48.
-FÄRGARE. [jfr t. schönfärber]
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) person som utförde skönfärgning (se d. o. 1); särsk. dels: yrkesman som utförde färgning (av ylle l. silke) med äkta, hållbara (o. vackra) färger (särsk. liktydigt med: silkes- l. yllefärgare), dels: yrkesman som färgade (ylle l. silke) i vackra o. lysande färger (motsatt: svart- l. slätfärgare). I Frankrike, Ängland och Tyskland äro Skön-färgarne, eller sådane, som endast färga äkta förbudne, at bruka Brasilie i deras färgning, efter som det är en falsk färg. König LärdÖfn. 5: 50 (1747). (Sv.) Skönfärgare .. (lat.) infector purpurarius; tinctor lanarius. Lindfors (1824). Skönfärgare och slät- eller linnefärgare. UB 5: 484 (1874). Sahlin SkånFärg. 99 (1928).
-FÄRGERI1004, äv. 3~002. [jfr t. schönfärberei]
1) abstr. l. konkretare.
a) (numera bl. i skildring av ä. förh.) verksamheten att skönfärga (silke l. ylle) l. vara skönfärgare, skönfärgning; jfr färgeri 1. (Sv.) Skönfärgeri, .. (lat.) ars purpura inficiendi. Lindfors (1824). Cannelin (1904).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) konkret: färgeri (se d. o. 2) för skönfärgning. Nordforss (1805). SvD(A) 1946, nr 159, s. 17.
Ssgr (till -färgeri 1 a, 2, numera bl. i skildring av ä. förh.): skönfärgeri-fabrikör. person som har anläggning för (fabriksmässig) skönfärgning; äv. i uttr. skön-, vejde- och konstfärgerifabrikör, person som har anläggning för (fabriksmässig) skönfärgning, färgning med vejdekyp o. annan konstmässig färgning. BoupptVäxjö 1781.
-FÄRGNING. särsk.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) färgning av tyg, i sht ylle l. silke, med äkta o. hållbara (samt klara l. lysande) färger, särsk. liktydigt med: silkes- l. yllefärgning. Nordforss (1805). NF 5: 607 (1882).
Ssg: skönfärgnings-konst. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till -färgning 1; jfr konst 3 e. UB 5: 483 (1874). —
-FÖDD, p. adj. (i vitter stil, numera bl. tillf.) född skön; äv. bildl. om naturen. Phosph. 1813, s. 274. Hedborn 2: 236 (1843; bildl.). —
(2) -FÖRFATTERI. (numera föga br.) skönlitterärt författande. Strindberg Brev 4: 54 (1884). Därs. 6: 18 (1886). —
-GESTALTAD, p. adj. (skön- 1856 osv. skönt- 1940 osv.) (i vitter stil) som har vacker l. skön gestalt (se d. o. 2 a) l. kropp; skönformad (se d. o. a). Börjesson Solen 24 (1856; om kvinna). (Arkitekturens) uppgift är att ombilda den yttre naturen till en skön-gestaltad omslutning för den förutsatta förkroppsligade anden, menniskan eller gudabilden. Ljunggren Est. 1: 180 (1856). —
-GLAS. (†) i pl.; eg.: glasögon(glas) som försköna; anträffat bl. bildl., i uttr. betecknande att ngn förmår uppfatta det sköna hos ngt. Poesien har icke flytt .., men vi ha ej någon Bellman, det är saken, som kan genom sin rika inbillningskrafts skönglas uppfatta folklifvet och besjunga det. Lundin NSthm 162 (1888). —
-GLATTAD, p. adj. (numera mindre br.) skönglättad; jfr glatta, v. 1 a. Tranér HomIl. 155 (1815; om pilbåge). —
-GLÄTTAD, p. adj. (i sht i vitter stil) (utsökt) vackert glättad. Brate Edda 206 (1913;om träspjut). —
(1 b) -GOD. (numera i sht i vitter stil, mera tillf.) skön o. god. CGvBrinkman (1843) hos Wrangel BrinkmTegn. 356. Blanck GeijerGötDiktn. 308 (1918). —
-GYMNASTIK. (numera föga br.) Estetisk gymnastik eller sköngymnastik, hvarigenom menniskan söker att kroppsligt åskådliggöra sitt inre väsende, sina tankar och känslor. PedT 1893, s. 114. —
-GÄCKANDE, p. adj. (i vitter stil, tillf.) skön o. gäckande. Trastens vemodsklara, sköngäckande sång. Martinson Utsikt 58 (1963). —
-HALSAD, p. adj. (nästan bl. i vitter stil) som har (fulländat) vacker hals; särsk. till 1 b. Arfwidsson Oisian 2: 150 (1846). —
-HUGGEN, p. adj. (i sht i vitter stil) (utsökt) vackert huggen (se hugga, v.1 8 b). Lagerlöf Drottn. 5 (1899; om gravstenar). —
-HÅRAD, p. adj. (numera mindre br.) skönhårig; särsk. till 1 b. Wallenberg HomOd. 5: 380 (1819). Arfwidsson Oisian 2: 55 (1846). —
-HÅRIG. som har (utsökt l. ytterst) vackert hår; särsk. (numera i sht i vitter stil l. skämts.) till 1 b. Hvar är den ädle Clessammor? sade den skönhårige Fingal. Ossian 3: 5 (1800). Lagerlöf HomOd. 82 (1908; om nymf). Denne skönhårige Adonis. Östergren (1940). —
-HÅRS-APA. (†) apa av det sydamerikanska släktet Callicebus Thos. (med lång o. vacker hårbeklädnad), springapa. Dahlbom ZoolSt. 150 (1857). —
-HÄNGNING. konst. om (upphängning o.) utställning av l. med kräset utvalda tavlor. SvD(A) 1961, nr 40, s. 5. —
-KINDAD, p. adj. (i vitter stil l. skämts.) som har (utsökt) vackra kinder. Hellquist HesTheog. 42 (1924). —
-KLINGANDE, p. adj. (skön- 1842 osv. skönt- 1940 osv.) (i sht i vitter stil) jfr -klang. Arfwidsson Oisian 1: 267 (1842; om strängar på musikinstrument). De skönklingande franska glosorna. Lidman Vällust 236 (1957). —
-KLÄDD, p. adj. (numera bl. i vitter stil) skönt l. (utsökt) vackert klädd. Hasselroth Campe 275 (1794). —
(2) -KONST-LÄRA. (numera bl. tillf.) lära (se lära, sbst. 2) om skön konst l. de sköna konsterna; jfr estetik o. konst-lära. Wieselgren SvSkL 4: 365 (1847). Därs. 696 (1848). —
(2) -KONST-LÄRARE. (numera bl. tillf.) person som framför l. hävdar l. (gm påverkan) till andra förmedlar lära om skön konst; jfr estetiker o. konst-lärare. BL 10: 9 (1844). Wieselgren SvSkL 4: 829 (1848). —
(2) -KONSTNÄR. [jfr t. schönkünstler] (numera föga br.) utövare av ngn (l. ngra) av de sköna konsterna, konstnär. (Sedan bildningen stigit skall) ej .. detta (nu florerande) vanärande dagtingande med den råa massan .. mera förnedra prester, philosopher eller skönkonstnärer. Wieselgren SvSkL 1: 365 (1833). Östergren (1940). —
(2) -KULTUR. (tillf.) kultur (se d. o. 7) präglad av konst o. skönlitteratur l. av estetiska intressen. DN(A) 1965, nr 125, s. 4. —
-LEMMAD, p. adj. (i sht i vitter stil) som har (fulländat) vackra lemmar. Bergstedt Vikr. 71 (1846; om kvinna). —
-LINIG l. -LINJIG. som präglas av (utsökt) vacker linje l. (utsökt) vackra linjer. Roosval Altarskåp 20 (1903; om konststil). Det tidiga 1400-talets skönlinjiga och lyriska konst. Cornell Gotik. 220 (1935).
-LIR ~li2r, n.; best. -et. [senare leden vbalsbst. till sv. slang lira, spela piano, fotboll o. d. (jfr d. lire, spela), av lt. liren, spela lira o. d., avledn. av lire, av mlt. līre (se lira, sbst.2)] (vard.) sport. skönspel. IdrBl. 1935, nr 17, s. 7 (i bandy). —
(2) -LITTERATUR. [jfr t. schönlitteratur, fr. belles lettres] litteratur som fyller (anses fylla) vissa estetiska krav o. (främst) är avsedd som konstnärligt uttryck l. som underhållning, vitter litteratur, vitterhet; stundom äv. allmännare: underhållningslitteratur (med fingerade personer o. händelser) i bokform; jfr belletristik. Till biblioteket böra inköpas .. godkända in- och utländska författares bästa arbeten inom skönliteraturens område. ÅbSvUndH 34: 132 (i handl. fr. 1865). Vetenskap, skönlitteratur och musik. SvH 10: 246 (1909). För den svenska skönlitteraturen blefvo årtiondena närmast efter .. (1800-talets) midt en ofruktsamhetens tid. Därs. 255. Genom tidningen hade .. (Hjalmar Söderberg) tillgång till den nyutkomna skönlitteraturen. Bergman i 3SAH LXI. 2: 75 (1950). —
(2) -LITTERATÖR. (numera mindre br.) person som ägnar sig åt l. skriver skönlitteratur; äv. allmännare: skriftställare, litteratör (se d. o. 2); jfr belletrist. SvLittFT 1835, sp. 277 (allmännare). Strindberg TjqvS 5: 74 (1886, 1909). —
(2) -LITTERÄR. som har avseende på l. gäller l. utgör skönlitteratur l. tillhör skönlitteraturen, vitter; som sysslar med l. (i sht) skriver skönlitteratur, vitter; jfr belletristisk. Litterär Tidskrift .. är ämnad att innehålla .. skönlitterära uppsatser och skildringar från olika länder. HforsT 1863, nr 295, s. 3. Järta hade visserligen starka skönlitterära intressen, men var skolad af en äldre tids vitterhet. Wirsén i 3SAH 14: 133 (1899). Jag har antytt ett par sidor av (Ragnar) Josephsons verksamhet men ännu icke omtalat honom som skönlitterär författare. Malmberg Värd. 172 (1937). —
-LJUDANDE, p. adj. som ljuder (fulländat) vackert. Wennerberg Bref 2: 190 (1854; om musikinstrument). Böttiger 6: 107 (c. 1875; om röst). —
-LOCKIG. (numera i sht dels i vitter stil, dels skämts. l. nedsättande) som har (fulländat) vackra lockar, (fulländat) vackert lockig. Enbom Gessner 23 (1794; om hår). Lagerlöf HomOd. 116 (1908; om Circe). Parfymerade, skönlockiga, midjesnörda herräckel med armband och juvelringar. Östergren (cit. fr. 1925).
-LÄSNING. (numera knappast br.) välläsning, deklamation (se d. o. 3). Hahnsson (1898). Cannelin (1939). —
-MANIG. (numera nästan bl. i vitter stil) som har (fulländat) vacker man (se man, sbst.1 1). Tranér HomIl. 486 (1821). —
-MÅLA. särsk. bildl.: framställa (ngt l. ngn) alltför l. oförtjänt fördelaktigt l. gynnsamt, ge en alltför l. oförtjänt fördelaktig l. gynnsam l. positiv bild av (ngt l. ngn); teckna (ngt) i alltför ljusa färger; äv. abs.; jfr måla, v.2 4 a β. Levertin Linné 97 (1906). Ottilia Adelborg skönmålar (i sin bok Från Gagnä-mäns näs). Inte en fläck på taflan. Inte ens döden är ful. I Gagnäf blir den något öfverjordiskt. NDAVL 1910, nr 41, s. 2. I Polen .. insövde man sig i ohämmad optimism år 1939. Informationsorganen skönmålade situationen för polska folket. Chocken blev så mycket starkare. FinT 1955, s. 31. —
-MÅLARE. [jfr t. schönmaler]
1) i sht konst. person (konstnär) som ägnar sig åt skönmåleri (se d. o. 1). Kumlien Oljem. 285 (1946).
2) person som skönmålar; äv. oeg. Skalderna må vara ursäktade, ty naturen själf är i alla fall den störste skönmålaren, som målar så, att vi oupphörligt glömma, så ofta vi än därom påminnas, hur mycket motbjudande och förskräckligt hon också inrymmer. Quennerstedt KampTillv. 1: 5 (1898). Levertin Linné 31 (1906). —
-MÅLERI1004, äv. 3~002. [jfr t. schönmalerei]
1) i sht konst. mer l. mindre stereotypt l. banalt l. menlöst förskönande måleri (se d. o. 1, 2). NordRevy 1895, s. 149. 2NF 23: 952 (1915).
2) (numera bl. mera tillf.) bildl.: skönmålning (se d. o. 2). Lindgren Stormän 136 (1894). Hellström Storm 244 (1935; konkretare). —
-MÅLNING.
1) i sht konst. skönmåleri (se d. o. 1); vanl. konkret(are): resultat av skönmåleri; tavla som utgör resultat av l. representerar skönmåleri. Nordensvan KonstH 219 (1900). (Ett visst porträtt) var en slickad skönmålning i den ganska tråkiga Westinska eller Södermarkska stilen. Wrangel Minn. 3 (1925). särsk. (mera tillf.) fotogr. om retuschering (se retuschera 1 a β) gm påläggning l. översprutning med färg (amerikansk retusch). Kroon Reprodukt. 77 (1935).
2) bildl.: mer l. mindre ensidigt gynnsam l. (i sht) förskönande l. oförtjänt gynnsam framställning (av ngt l. ngn; se framställning 3); äv. konkretare. Beskow i 2SAH 35: 174 (1861). Elin dömde .. sällan sina medmänniskor, hon framhävde .. i stället deras positiva egenskaper .. . Ofta kände man sig riktigt uppbyggd av de skönmålningar hon gjorde av en. Heerberger Dag 278 (1939). —
-OMGÖRDLAD~020, p. adj. (skön- 1814 osv. skönt- 1928 osv.) (i vitter stil) omgjordad med (utsökt) vacker gördel, skönt begördlad. Tranér HomIl. 34 (1810). —
-PIRK. (†) (den lilla sirliga) växten Hypericum pulchrum Lin., hedjohannesört. Nyman VäxtNatH 1: 375 (1867). Dens. FanerogFl. 184 (1873). —
-PLISTER. bot. växten Lamium maculatum Lin. (som har stora röda blommor o. brokiga blad), rosenplister. Lindman FanerogFl. 471 (1918). 2SvUppslB 22: 1192 (1952). —
-PRAT. (numera mindre br.) av högstämt vackra (men tomma l. konstlade) ord l. fraser präglat tal o. d. Atterbom Siare 5: 135 (1849). —
-PRATERI1004 l. 3~002, n. [senare leden avledn. av prata, v.] (mindre br.) jfr -prat. (Polonius) gör sig då och då skyldig till en liten orgie i euphuistiskt skönprateri (t. ex. i scenen med kungen och drottningen ..). Homén HforsTeatr. 3: 54 (1919). —
(1 b) -PRISLIG. (†) skön o. prisvärd. GifteRoos Vppå .. Dygdfäst, Skönpriszlige och Kysksinte Möö, Margareta Nilsdotters .. Brudlöfft och Hedersdagh. Lucidor (SVS) 79 (1668). —
-PROFILAD, p. adj. (i sht i vitter stil l. ngt skämts. l. nedsättande) som har (utsökt) vacker profil (se d. o. 1). AP 1954, nr 271, s. 4. —
-RANKA. (†) skönhetsranka; äv. allmännare: (växt av) släktet Eccremocarpus R. et P., särsk. i uttr. röd skönranka, växten E. scaber R. et P. Lilja SkånFl. 881 (1870; om släktet). Därs. (: Röd). HbTrädg. 6: 88 (1876). —
-RITNING. (numera bl. mera tillf.) särsk. (mer l. mindre nedsättande) abstr.: arkitekturritning o. d. varvid största vikt lägges vid det estetiska utförandet. Brunius Resa 1838 176 (1839). —
-RUFSIG. (i sht ngt skämts., mera tillf.) skönt rufsig (i håret) l. skön o. rufsig. Siwertz Varuh. 26 (1926). —
-RUNDAD, p. adj. (nästan bl. i vitter stil) (utsökt) vackert rundad. Tranér HomIl. 561 (1822; om sköldar). Ling Tirf. 1: 61 (1836; om kvinnoarmar). —
-RÅG, se d. o. —
-SIMMA, -simning. (numera bl. mera tillf.) simma med utmejslade o. i detalj korrekta simtag o. d. (o. med särskild tanke på det estetiska intrycket). Landsm. XVIII. 10: 24 (1901). —
((1 g β α' o.) 2) -SJÄL. (numera mindre br.) skönande. Var mig behjelplig medelst din goda smak, du gudsnådliga skönsjäl! Braun Z 224 (1858). På sidan av sin egentliga livsgärning var .. (ämbetsmannen J. Gripenberg) något av en skönsjäl. FinT 1935, 2: 22. Östergren (1940).
-SJÄLERI 1004 l. 3~002. [avledn. av -själ] (numera mindre br.) = skönanderi. Snellman Tyskl. 366 (1842). Allt skönsjäleri är otidsenligt, så länge den materiella och andliga nöden är en realitet. FinT 1947, 1: 236. —
-SKRIFT. om (resultat av) skönskrivning (se d. o. 1); kalligrafi. Lärare i skönskrift. Locke ÖsterlFrukt 68 (1876). En dikt .. (av B. E. Malmström), skriven med kantiga bokstäver som inte ha stor likhet med hans vanliga mikroskopiska skönskrift. Bergman i 3SAH 51: 283 (1940). Doktor C. M. Petri .. hade oss i andra och tredje (nedre) i historia, och dessutom i välskrivning. Han upptäckte snart mina svaga anlag för skönskrift. Wigforss Minn. 1: 65 (1950). —
-SKRINNING. särsk. (numera knappast br.): konståkning på skridsko, konståkning. TIdr. 1883, s. 23. FinSvStorordb. 208 (1968). —
-SKRIVA. (numera bl. tillf.) särsk. (†) i skola: syssla med skönskrivning (se d. o. 1) l. välskrivning (anträffat bl. i pass.); jfr kalligrafera. Klockan l. skönskrifves i prima; i alla de öfre klasserna skrifvas latinska tema (i en skola i ä. tid). Strindberg SvFolk. 2: 45 (1882). —
-SKRIVANDE, p. adj.
1) som ägnar sig åt kalligrafi; som skriver med l. har utpräglat vacker skrivstil. Lagerlöf Kejs. 49 (1914). Professor Woo — skönskrivande kines. Professor Woo Cheng-Chien är kalligraf, dvs. skönskrivare. SDS 1974, nr 260, s. 20.
2) som skriver (se skriva, v. 10) påfallande (högstämt l. elegant o.) vackert. Randel SpisSpett 7 (1927). —
-SKRIVARE. [jfr t. schönschreiber]
1) person som ägnar sig åt skönskrivning (se d. o. 1), kalligraf; avskrivare som skriver skönskrift; äv. allmännare: person som skriver (utpräglat) vackert. Dalin FrSvLex. 1: 166 (1842). David Klöker, anställd som skönskrifvare i det svenska kansliet vid de westfaliska fredsunderhandlingarna. EHTegnér i 3SAH 6: 290 (1891). LundagKron. 2: 263 (1921; allmännare).
2) (mera tillf.) skönskrivande (se -skrivande, p. adj. 2) författare; särsk. ngt nedsättande (jfr -skriveri 2). Det är karaktäristiskt, att Törneros så avgjort tar parti för den indolente skönskrivaren Nicander mot den kärve och karlaktige Vitalis. SvD 14/2 1926, Söndagsbil. s. 6. —
-SKRIVEN, p. adj. (utpräglat) vackert skriven; särsk. motsv. skriva, v. 2. Levart Nov. 25 (1901; om varuetiketter). —
-SKRIVERI1004, äv. 3~002. [jfr t. schönschreiberei]
2) till 1, 2: (poetiskt l. skönlitterärt) skriveri (se d. o. 2) l. författarskap med högstämt o. vackert l. konstfullt språk o. d., oftast nedsättande: (poetiskt l. skönlitterärt) skriveri med l. på ett sökt l. konstlat vackert språk. Under .. tänkesättens förvildning i de revolutionerade länderna, till hvilkas olyckor vitterheten och skönskrifveriet, i bunden och obunden stil, betydligen bidragit. SvT 1852, nr 29, s. 4. Ekelund fällde i Antikt Ideal och Böcker och vandringar många avvisande ord om det belletristiska, men författaren till dessa böcker var själv inte fri från skönskriveri. Werin Ekelund 2: 62 (1961). —
-SKRIVERSKA. (numera bl. mera tillf.) kvinnlig skönskrivare (se d. o. 1, 2). Östergren (1940). IllSvOrdb. (1955). —
-SKRIVNING. [jfr t. schönschreibung, schönschreiben]
1) handlingen l. konsten att skriva (se skriva, v. 4 a) (utpräglat) vackert, kalligrafi; i sht förr äv.: välskrivning. Atterbom Minnest. 2: 268 (1842). 2NF 25: 1205 (1917).
2) (numera mindre br.) motsv. skrivning 4 b: handlingen l. förmågan l. konsten att skriva högstämt o. vackert l. konstfullt; jfr -skriveri 2. I senare tider .. har den Latinska vältaligheten och skönskrifningen lika så mycket aftagit, som dess utöfning fallit i värde. Phosph. 1811, s. 184.
Ssgr (till -skrivning 1): skönskrivnings-institut. (numera bl. om ä. l. utländska förh.) läroanstalt för undervisning i kalligrafi. Östergren (1940).
-konst. [jfr t. schönschreibekunst] skönskrivning ss. färdighet (l. konst), kalligrafi. Dalin FrSvLex. 1: 166 (1842).
-lära. (om ä. l. utländska förh.) skönskrivning ss. läroämne, kalligrafi; jfr lära, sbst. 2. Östergren (1940).
-lärare. (numera bl. om ä. l. utländska förh.) lärare i skönskrivning. Nya elementarskolan saknade .. lika litet som andra skolor (original) .. och bland dem må nämnas skönskrivningsläraren Wennersten. SvD(A) 1920, nr 9 B, s. 5. —
(2) -SKÅDNING. (†) vittert l. estetiskt studium l. vitter osv. granskning (av skönlitterärt verk). Atterbom PoesH 2: 227 (1848). —
-SLADDRERI. (†) löslig l. osaklig framställning (i skrift) med (utpräglat) vackra ord l. fraser; jfr -prat, -prateri. Hammarsköld SvVitt. 1: 229 (1818). —
-SLÖJAD, p. adj. (i vitter stil) insvept l. inhöljd i (utsökt) vacker slöja; särsk. bildl. Med kärlek och andakt du adlar din lära, / När skönslöjad vishet från läpparne går. Nybom SDikt. 1: 12 (1844, 1880). —
-SMINKAD, p. adj. (skön- 1929 osv. skönt- 1940 osv.) skönt l. (utpräglat) vackert sminkad. Barcklind GladÄnk. 44 (1929). —
-SMINKNING. (i sht i fackspr.) sminkning i förskönande syfte; äv. konkretare, om resultatet. SvD 27/3 1927, Söndagsbil. s. 8. GbgP 1958, nr 13, s. 13 (konkretare). —
-SMYCKAD, p. adj. (skön- 1926 osv. skönt- 1940 osv.) (i sht i vitter stil) skönt l. (utpräglat) vackert smyckad. Siwertz Abess. 105 (1926; om gravkamrar). —
-SNIDAD, p. adj. (skön- 1934 osv. skönt- 1940 osv.) (i sht i vitter stil) (utpräglat) vackert snidad. Sagoprins. 27: 10 (1934). —
-SPRÅKIG. (mera tillf.) som har l. är skriven med ett (utpräglat) vackert språk.
-STIL. (mera tillf.)
-STINGA. (i vitter stil, tillf.) om fågel: ge ifrån sig ett på en gång genomträngande o. vackert ljud. Hela snårskogen är upptagen av (olika fåglars) modulationer. Då skönstinger den underbare (dvs. en fågel med flöjtlikt läte) igen, skickar silverskriket in i all musikalisk livsmärg. Sip! Siiiiip! Si-i-i-ip! Martinson Kap 98 (1933). —
-STJÄRTAD, p. adj. särsk. (skämts., vard.) om kvinna: som har välformad l. ”välsvarvad” bakdel. De små skönstjärtade köpenhamnskorna. Randel Myrrha 15 (1917). —
-STRANDAD, p. adj. (numera nästan bl. i vitter stil) som har (utpräglat) vacker strand l. (utpräglat) vackra stränder. Andersson Verldsoms. 3: 207 (1854). —
-STÄMD, p. adj. fint stämd (o. därför frambringande vackra toner). GbgP 1951, nr 18, s. 21 (om piano). —
-SÄTTARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) sättare av sköntryck (se d. o. 2). NordBoktrK 1905, s. 456. —
-TALANDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som talar (utpräglat) vackert l. har ett (utpräglat) vackert språk; i sht förr äv. till 1 f: som lägger sina ord väl. De skönklädda och sköntalande Äfwentyrare och Spitsbofwar, hwilka man finner i alla stora hufwudstäder. Hasselroth Campe 275 (1794). (O. Celsius d. y.) ger (ss. prokansler) intrycket af en välment, något väl mycket sköntalande man. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 242 (1868). —
-TALARE. (mera tillf.) (sköntalande) vältalare. Wifstrand GrKultHFas. 55 (1950; om förh. i det forntida Grekland). Den efterromantiske sköntalaren (dvs. Martin Weibull). TurÅ 1961, s. 107. —
-TECKNAD, p. adj.
-TECKNARE. särsk. (numera bl. tillf.) nedsättande, om person (arkitekt) utförande skönritning. Brunius Resa 1838 192 (1839). —
-TRONANDE, p. adj. (i vitter stil) som sitter skön på sin (vackra) tron, skönt tronande. Wallengren HomOd. 6: 48 (1819). —
-TRYCK. [jfr t. schöndruck]
1) [tryck på papper utan tryck på baksidan ter sig vackrare än vidertryck] boktr. tryckning av (l., konkret, tryck på) första sidan l. framsidan av ark l. papper (med tryck på båda sidorna); tryckning av form (se d. o. II 6) med prima (se prima, sbst. 4) av ett ark l. tryckning av första formen (oavsett om den innehåller prima l. inte) av ett ark, äv. konkret, om (tryck på) sådan form; motsatt: vidertryck, mottryck. Wikforss 2: 539 (1804). Sköntryck kallar man egentligen den Formen, på hwilken Priman står, och den Formen, hwarpå Tertia eller tredje Columnen står, kallar man mottryck. Men gemenligen kallar man ock den Formen Sköntryck som Tryckaren först insatt, eller först tryckt och den andra formen Mottryck. Täubel Boktr. 2: 51 (1823). Sedan .. ena sidan — först mottrycket — är slagen, vänder man om lägget och slår andra sidan — sköntrycket. Thon o. Kirsch 32 (1856). GrafUppslB (1951).
2) (numera bl. mera tillf.) vackert (bok)tryck; ngn gg äv. om kalotypi (se d. o. 1). UB 4: 598 (1873; om kalotypi).
-form. om den av ett arks båda formar (se form II 6) som först tryckes l. sättes, primaform (ss. den först tryckta l. satta formen). Fahlgrén Boktr. 73 (1853).
-maskin. [jfr t. schön- und widerdruckmaschine] i uttr. skön- och vidertrycksmaskin, skön- o. vidertryckspress, komplettmaskin. UB 1: 579 (1873). HantvB I. 5: 376 (1937).
-press. i uttr. skön- och vidertryckspress, tryckpress för samtidig tryckning av ett arks båda sidor, komplettmaskin. HantvB I. 7: 356 (1939). GrafUppslB 738 (1951).
-ULL. särsk. (†) bildl.: växten Callistemon speciosus DC. (med långt utskjutande röda ståndare). PT 1900, nr 3 A, s. 3. —
(3 a) -VALL. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) (hårdvalls)äng av god l. bästa beskaffenhet. SvSaml. 3—6: 145 (1690). Ymer 1939, s. 296.
Ssg: skönvalls-tåtel. (†) möjl. om ettdera l. båda av gräsen Holcus lanatus Lin. (luddtåtel) o. H. mollis Lin. (lentåtel). För sanka Lerängar äro gemene Mans Wattu-Tåtlar nyttige; .. För högländta .. Skönwalds-Tåtlar, jämte .. Klöfrar. Dahlman Humleg. 100 (1748). —
(2 slutet) -VETENSKAPLIG. [jfr t. schönwissenschaftlich] (†) som har avseende på de vittra disciplinerna; anträffat bl. liktydigt med: skönlitterär, vitter. SKN 1845, s. 272. —
-VIAL. (†) växten Lathyrus silvestris Lin. var. platyphyllus Retz. (som har vackra röda blommor), storvial. Dahlman Humleg. 102 (1748). —
-VINGAD, p. adj. särsk. (i sht i vitter stil): skönt bevingad. En skönvingad Psyche. Bremer GVerld 3: 104 (1861). —
-VUXEN, p. adj. (skön- 1877 osv. skönt- 1940 osv.) (i sht i vitter stil) (utpräglat) vackert vuxen. Rydberg Dikt. 1: 184 (1877, 1882; om man). TurÅ 1933, s. 113 (om träd). —
-VÄLVD, p. adj. (i vitter stil) (utpräglat) vackert välvd; särsk. till 1 b. Ling As. 582 (1833; om barm). —
-VÄXT, p. adj. (skön- 1833 osv. skönt- 1940 osv.) (i sht i vitter stil) skönvuxen; särsk. till 1 b. Ling As. 656 (1833; om manskropp). —
-ÅKNING.
2) (numera föga br.) konståkning på skridsko, konståkning. NordIdrL 1900, s. 99. Söderhjelm MVärld 1: 327 (1929).
Ssg: skönåknings-tävling. (numera föga br.) till -åkning 2: tävling i konståkning. NPress. 1894, nr 77, s. 3. NordIdrL 1903, s. 68. —
-ÄLSKLING. särsk. (†) bildl.: växten Myosotis palustris Lin., (äkta) förgätmigej. Liljeblad Fl. 85 (1798). Nordqvist Dietrich VintHb. 43 (1808).
-ÖDLA. [jfr t. schönechsen, pl., om släktet Calotes Cuv.] (†) ödla av släktet Calotes Cuv. (vilket i ä. systematik konstituerade en undergrupp av familjen trädödlor), praktödla. 1Brehm III. 1: 46 (1876; i pl., om undergruppen). —
-ÖGA. särsk. (†) = skönhets-öga. Coreopsis (Skönöga) .. auriculata (Trebladig Skönöga). Müller TrädgK 197 (1858). —
-ÖGD, förr äv. -ÖGAD, p. adj. som har (fulländat) vackra ögon.
2) (i sht i vitter stil l. ngt skämts.) till 1 b. Dina slafvinnor likna paradisets skönögda jungfrur. PoetK 1819, 2: 216. Johansson HomOd. 6: 116 (1844: skönögade jungfrun).
B (numera bl. tillf.): SKÖNT-BLOMMANDE, -BÖJD, -FORMAD, -FÄRGAD, -GESTALTAD, -KLINGANDE, -OMGÖRDLAD, -SMINKAD, -SMYCKAD, -SNIDAD, -VUXEN, -VÄXT, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content