publicerad: 1967
SIGNELSE siŋ3nelse2, r. l. f. l. m. (OPetri 1: 57 (1526) osv.) ((†) n. LPetri DialMess. 24 b (1542)); best. -en; pl. -er (ss. n. =).
Ordformer
(-else 1528 osv. -ilse 1526)
Etymologi
1) (†) motsv. SIGNA, v.2 2: helgande l. (helig) invigning o. d. (äv. konkretare, om formel använd vid invigning); särsk. i uttr. första signelsen, om primsigning, sista signelsen, sista smörjelsen (anträffat bl. bildl.). Stiernhielm WgL 103 (1663; konkretare). Gester utlät sig wara primsignad eller kårszader och hafwa fått första signelsen, men ey döpter. Björner Norn. 2 (1737). Heimdall slutar med året sin bana. .. Gif honom sista signelsen! Beskow i 3SAH XLVI. 2: 160 (1832; i brev till Tegnér med begäran att få införa en dikt av denne i tidskriftens sista nummer).
2) (numera nästan bl. i vitter l. högre stil, i sht med ålderdomlig prägel) motsv. SIGNA, v.2 3: (bön varmed man beder om l. nedkallar Guds) välsignelse; i fråga om formelartade böner o. d. utan fast avgränsning från 3. Giff thina nådh ther til, ath all the stycke ther titt helgha nampn warder missbrukat vthinnan motte affkomma, såå som är troldoom falsck signilse vidskepelse. OPetri 1: 57 (1526). Een enkannerligh och widskepeligh Matens Signelse, som ännu brukas i Påfwedömmet om Påskeaffton. Schroderus Os. 2: 282 (1635); jfr 1. Lät (himmel) dit Nåde-Regn / Bedugga Them (dvs. de nygifta) mäd alszkiöns Signelse, tin Hegn / Beskärme thetta Paar. Lucidor (SVS) 207 (1672). (Vid begravningsakten i en moské) läses en bön för den dödes själsro och den öfliga signelsen för profeten: ”Gud hälse och signe vår herre Mohammed, hans familj och hans följeslagare!” Retzius Nil. 298 (1891). Magifieringen sträckte sig (inom kyrkan under senmedeltiden) också till ordet och bönen i kulten, där de många bönerna och signelserna faktiskt få en magisk verkan. KyrkohÅ 1933, s. 114. jfr AFTON-, MORGON-SIGNELSE.
3) (numera i sht i skildring av ä. förh.) signeri; ofta konkretare, särsk. om formel o. d. använd vid signeri. OPetri 1: 12 (1526). Peder Simonsons hustru bruker signelse emott styngh, flenen och bäffuerslagh. ÄARäfst 49 (1596). Faar man eller kona medh wijdskeppelse, signelse och trulldom ..; then man eller qwinna thet giör .. äger uti båle brinna. Lagförsl. 486 (c. 1606). (Vid ”vättabett”) är godt att .. skära en skinnlapp, stor som såret af vättabettet, strö skafven vättasten (dvs. belemnit) deri, och kasta på elden under signelse och läsning. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 274 (1864). Rida och ränna förekomma .. tillsammans i signelser och besvärjelser, t. ex. ”Du skall rida och jag skall ränna”. Fornv. 1936, s. 295. jfr TROLLDOMS-SIGNELSE.
Ssgr (till 2): SIGNELSE-FÄRD. (i vitter stil, mera tillf.) om välsignelsebringande gudoms färd. Spong LärkL 11 (1929). —
-PRÄST. (†) om präst som brukar kyrkliga böner på ett mer l. mindre vidskepligt sätt. LPetri Kyrkiost. 72 b (1566). —
-SÅNG. (i skildring av ä. förh., mera tillf.) sång innebärande bön om välsignelse (o. i vissa avseenden påminnande om en besvärjelse). Hellerström Liturg. 227 (1932).
Spoiler title
Spoiler content