SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1967  
SIGNA siŋ3na2, v.2, förr äv. SEGNA, v.3 -ade. vbalsbst. -AD (se avledn.), -ANDE (Gadelius Tro 2: 42 (i handl. fr. 1704) osv.), -ELSE (se d. o.), -ERI (se d. o.), -ING (utom i ssgn PRIM-SIGNING numera företrädesvis i bet. 2 c, OPetri 1: 397 (1528; i bet. 4 a), Forsius Fosz 239 (1621; i bet. 3 f), LD 1958, nr 141, s. 7 (i bet. 2 c), osv.); -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(segn- 1569. sign- (singn-) 1526 osv. sinn- (i bet. 3 a α) 1696 (: sinna)c. 1815 (: Gusinne))
Etymologi
[fsv. sighna; jfr fd. signæ (d. signe), fvn. signa, nor. signe, fsax. segnon (mlt. segenen, segen), mnl. segenen, fht. seganon (mht. segenen, segen, t. segnen), feng. segnian (eng. sign), ffr. segnier, saignier, signer m. m. (fr. signer); av lat. signare, sätta märke på, utmärka, sigillera, försegla m. m. (i kyrkolat. äv.: göra korstecken, inviga, välsigna), avledn. av signum (se SIGNUM). — Jfr SIGNERA, VÄLSIGNA]
1) göra korstecken; äv. med obj.: göra korstecken över (ngt); numera nästan bl. (i vitter l. högre stil) närmande sig l. övergående i 3 l. 4. Möller (1790). Uppvaknad (ur en dröm vari en ängel visat sig för honom) slog el Cid korstecknet på sitt anlete, / Han signade sitt anlete och Gudi sig befallte. ASScF VIII. 2: 92 (1863, 1867). Östergren (1938). — särsk. refl.: korsa sig; utan bestämd avgränsning från 3 d. Humbla Landcr. 238 (1740). Till er (människor) .. vill jag (dvs. berggubben) ej komma. Då lären J börja att med all kraft signa er och mumla. Livijn 1: 59 (1817). Folket talar ännu om spökelser på den trakt af skogen, der .. (ett mord begåtts) och de wägfarande signa sig och läsa sitt Fader wår, när de nödigt färdas der förbi wid midnattstider. Afzelius Sag. 2: 125 (1840). Signa sig .. (dvs.) Korsa sig. Dalin (1854). Östergren (1938).
2) (numera nästan bl. i vitter l. högre stil, i sht med ålderdomlig prägel) (medelst korstecken l. annan helig l. kultisk handling l. gm utsägande av helig formel o. dyl.) helga (se d. o. 3), (in)viga; särsk. i uttr. signa ngt åt l. till ngn, i sht förr äv. signa ngn ngt, helga l. (in)viga ngt åt ngn; äv. abs.; äv. med bibegrepp av (stundom svårt att skilja från) 3. Ligger en Biskop eller Präst vthi en dödeligh Synd, så ordinerar, signar, consecrerar och döper han intet. Schroderus Os. 2: 776 (1635). Then som .. war Höfdingen (vid blotfesterna), skulle signa Hornet och all Maten. Peringskiöld Hkr. 1: 141 (1697). När nu then första skålen war iskänkt, talade Sigurder Jarl derföre, och signade then Oden. Därs. 145. Jag knep från själfva prästen / hela hostian, som för rästen / signats nyss med helga orden. Jensen BöhmDiktn. 68 (1894); jfr 3. Altaret (i de medeltida kyrkorna) fick ej vara af trä, utan skulle vara muradt af sten. Den murade foten täcktes af en stenhäll, som oftast var signad genom inhuggna kors. Ekhoff StClem. 31 (1912). Lamm StrindbgDram. 1: 77 (1924: till). Det i Gulatingslagens kristenrätt föreskrivna signandet av ölet på julnatten åt Kristus och Maria för årsväxt och fred. FinT 1955, s. 465. — jfr IN-, PRIM-SIGNA. — särsk.
a) (numera mindre br.) med avs. på person: (gm helig ceremoni) viga (ngn till ngt); äv. i uttr. signa ngn att göra ngt, viga ngn till uppgiften att göra ngt; äv. oeg. l. bildl.; jfr c. Scholander 2: 15 (1866; oeg.). Ur Jordans vatten / han (dvs. Jesus) signad steg till underbara bragder. FGrafström Dikt. 63 (1869). Johanna satt i koret och såg på när hennes älskling af gamle bispen signades att gå ut som den ringaste tjenaren i den högste Herrens ärenden. Hedenstierna FruW 164 (1890).
b) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: helgad, helig, (in)vigd. Till min signade tempelboning du kommer, Lycurgus. Carlstedt Her. 1: 65 (1832). De lade .. (den döda) ned i signad jord och gingo tysta hem. Numers Bergl. 117 (1902). Under allvarligt läsande av gamla och signade ord. Johansson SmedBrukspatr. 83 (1933). jfr O-, RUNE-SIGNAD.
c) [efter motsv. anv. av nor. signing] (om norska förh.) ss. vbalsbst. -ing, om förhållandet att l. ceremoni vid vilken konung av kyrkans överhuvud viges till o. erhåller välsignelse för fullgörande av sin konungagärning; jfr 3. Vid en högtidlig ceremoni i .. Nidarosdômen på söndagsmiddagen ägde signingen av kung Olav rum. LD 1958, nr 141, s. 7.
3) (numera nästan bl. i vitter l. högre stil, i sht med ålderdomlig prägel; se dock a α) välsigna (ngn l. ngt); skänka l. ge (ngn l. ngt) välsignelse; äv.: nedkalla Guds (l. gudoms l. gudars) välsignelse o. skydd över l. (om Gud osv.) välsigna o. skydda l. bevara (ngn l. ngt); äv. med sakligt subj.; äv. abs.; jfr 2. OPetri 2: 411 (1531). Offta är wåde när, saligh är then som wäl är signat. SvOrds. B 7 b (1604); jfr 1, 2. När tu af Gud Sex dagar signad är, / Han en dags pris, och annat ej begär. Runius (SVS) 1: 119 (c. 1712). Ser du, ingen bulla signar, / intet svärd dig (dvs. den grymme kättarförföljaren) skyddar mer. Tegnér (WB) 1: 205 (1806). Mig likgiltigt är / Om Wolsey mig förbannar eller signar. Hagberg Shaksp. 5: 340 (1848). Klockorna ringde, klockorna signade, / månne till natt eller dag? Kumlien Stig. 41 (1905). Den dag du gav oss, Gud, är gången, / Och mörker sänkes kring oss ned, / Ditt lov steg upp i morgonsången, / Ditt lov skall signa nattens fred. Ps. 1937, 449: 1. Lindström Österhus 202 (1952). jfr (†): (Somliga) mena Hälsinguland komma af Hällar, Bärg och Stenar; Somlige signa thet med Hel, Häl, Helig, Salig. Broman Glys. 1: 4 (1726); jfr c α. — jfr IN-SIGNA. — särsk.
a) i optativiska uttr. som beteckna att ngn tillönskar ngn l. ber om välsignelse för ngn l. ngt. Sign' ok wälsigne alt hwad thet (dvs. det nyblivna äkta paret) begynner, / Himliske Faer / At alt hwad Ond ok Olykkan förswinner. Lucidor (SVS) 216 (1672). Herre, signe tu och råde: / Och beware nu osz wäl! Ps. 1695, 413. (Odysseus:) Dig (Nausikaa) de evige .. / signe med make och hus. Johansson HomOd. 6: 181 (1844). Signad vare en och var, / som sin broders boja löser / och sin lans för ljuset dra'r. Lindqvist RysslSång II. 2: 219 (1934). — särsk.
α) (numera bl. dels i vitter l. högre stil, med ålderdomlig prägel, dels i folkligt spr.) i uttr. Gud signe (förr äv. signa l., sammanskrivet, gusinne l. gusinna), stundom äv. signe Gud, med avs. på person l. sak: må Gud välsigna, Gud välsigne; stundom äv. utan obj.; i förbindelse med dig l. eder l. utan obj. särsk. ss. (nästan bl. förr använd) hälsningsformel, stundom äv. avskedshälsning. (Potifars hustru:) Gudh signe tigh min käre Man, / Som sådana skalkar (som Josef) straffua låther. Gevaliensis Jos. 18 (1601). Gud signe i skolen wara wälkommen. Beronius Reb. D 2 a (1674). Nu signe Gud E'rt Äckta-bann / Med mera godt än Sole-grann / I frja Luften fara. Frese VerldslD 35 (1715, 1726). Gusinna dej, du lilla söta själ! Envallsson Bob. 24 (1788). Gud signa den som liten är! Weste FörslSAOB (c. 1815). I vissa landsorter säjs Gud signe! el. Gusinne! för God dag, och för Farväl. Därs. Signe Gud er, gamle fader Hane! Runeberg (SVS) 1: 181 (1831; ss. hälsning). ”Gud välsigne!” grefven sad'. / ”Signe Gud igen!” ljöd svaret. Braun Z 1 (1858); jfr SIGNA IGEN. Gud signe den lille! Alving HemBäst 90 (1948). särsk.
α') i uttr. Gud signe (förr äv. gusinna) gudslån, se GUDS-LÅN 1 slutet.
β') (†) i det interjektionella uttr. Gud signe!, i utvidgad anv., ss. uttryck för förvåning o. d.: bevare mig!, bevars! Jag smög mig bak flickans stol på tå. / Jag öfver dess axel böjde mig smått, / — min fot hade ännu mig ej förrådt, — / gud signe! der satt hon och — sof så godt! Sturzen-Becker 5: 14 (1847, 1862).
β) (†) utan subj., i uttr. signe dig o. d., ss. uttryck för önskan l. beklagande: Gud förbarme sig över dig (osv.)!; jfr HJÄLPA 1 a β. Jo, lillefar, du har allt tagit dig vatten öfver ditt skalliga hufvud. Signe dig, lillefar! Signe dig och dina små missöden! Heidenstam Karol. 1: 143 (1897).
γ) [jfr t. dial. seng gott, lt. segen gott, sün gott] (†) i uttr. signe l. sign gott, formel yttrad av person som framsätter dryck till ngn l. dricker ngn till: väl bekomme! resp. gutår!, skål! Planberg. Bror Ede, nu gutår! Jensen. Sign Gott, Bror Herrman, sup! Bellman (BellmS) 4: 153 (1771). Lovén Folkl. 58 (1847).
b) med avs. på man o. kvinna som skola ingå äktenskap, övergående i bet.: viga; jfr 2. Stolts Sigrid, den vänsta i tärnornas rad, / må stånda med er under pell. / Att hemta min biktfar rid derför åstad, / han skall eder signa i qväll. Scholander I. 1: 2 (1862).
c) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; jfr e β. Kom igen med mig att bryta / det bröd vår glädje signat har! Bäckström Sång. 74 (1876). Bered, att allting dignar / af lifskraft, du lif, och bered / att all din rikdom signar / min unga hustrus kved. Fröding Gralst. 86 (1898). Jag passade ett ögonblick som signats / av olyckan — jag sökte få en skvätt / i framräckt hatt, när guldet tycktes forsa / ur alla gistna rännor ner på gatan. Sjöberg Kris. 37 (1926). — särsk.
α) övergående i bet.: prisa l. lova (ngn l. ngt). Schultze Ordb. 3876 (c. 1755). När jag lyktad ser min färd / och måste seglen refva, / jag skall dig signa, fagra värld, / att jag i dig fått lefva. Söderberg Dikt. 82 (1901).
β) (numera bl. tillf.) ironiskt: bringa olycka l. förbannelse över (ngt). (Vid överdådiga o. ogudaktiga gästabud) är dieffuulen när, och signar maten så, at man medh siukdom hemgår. PErici Musæus 2: 278 a (1582).
d) refl.: söka utvinna l. bli delaktig av Guds välsignelse o. skydd (gm att göra korstecken l. hålla ett krucifix framför sig o. uttala heliga ord); stundom svårt att skilja från 1 slutet. Huru man skal lära vngt folk signa sigh om affton oc morgon. När tu vpstår om morgonen, skalt tu slå thet helga korsz tekn för tigh och säya. I nampn Fadhers och Sons och thens helghe Andes. Cat. 1562, s. C 6 a. Then som haffuer korset medh sigh han signar sigh först. SvOrds. C 4 b (1604). Den (för häxeri) anklagade .. signar sig (före det s. k. vattenprovet) med korstecknet. Rydberg Magi 56 (1865).
e) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som välsignats (o. därigm är l. gjorts lycklig l. härlig); över vilken välsignelse vilar. Den singnadhe dagh som uÿ nu see, / nedh till oss aff himmelen kommen, / gudh lÿuser för oss (osv.). Visb. 1: 132 (c. 1620). (Hustrun) Thens Kysk-fruktbare kweed, för många Signad waar, / Att Hoen trij gånger trij dygd-byrdor burit haer. Lucidor (SVS) 257 (1672). Nu fira vi jul — denna signade tid, / som kommer i mörkret med ljus och frid. Fallström VDikt. 2: 55 (1889, 1899). Krusenstjerna Pahlen 6: 183 (1935). — jfr O-SIGNAD. — särsk.
α) (†) i uttr. signad tistel, tisteln Cnicus benedictus Lin., kardbenedikt. Tillandz A 8 a (1683). Juslenius 347 (1745).
β) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (motsv. c); särsk. dels: lycklig l. härlig l. utmärkt l. förträfflig, stundom: efterlängtad, dels (motsv. c α): prisad l. lovad (med vördnad o. tacksamhet). (Mannen som får en sparlakansläxaav sin hustru) Twiflar om han får se med lifwet signade dagen. BrölBesw. 305 (c. 1670). Full af den mest brinnande kärlek väntade jag den utlofvade dagen, då jag nästa gången skulle se min älskades lysande ögon. .. Ändtligen inträffade den signade stunden. Livijn 1: 179 (1817). Den hädangångne märkesmannen vars minne länge skall leva ärat och signat. Upsala(A) 1921, nr 75, s. 5. Jag skulle tala med ärkebiskopen häromdagen. Det är ett signat yrke, reporterns, man går som barn i huset hos de store. Alving Slarvigt 187 (1951).
f) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ing, i konkretare anv.: välsignelse. När Signingen war läsin. Forsius Fosz 239 (1621). Vare denna bön och signing kraftig, / Den jag som andans man och far dig gifver. Almqvist Amor. 205 (1822, 1839).
4) (numera i sht i skildring av ä. förh.) i fråga om magisk verksamhet.
a) utan obj.: (söka) framkalla l. avvärja övernaturliga makters verkningar gm uttalande (l. skrivande) av kraftord (se d. o. 3) l. läsande av (troll)formler (i förening med utförande av korstecken l. andra magiskt verkande åtbörder l. ceremonier o. dyl. l. användande av magiskt verkande medel, stundom enbart med hjälp av sådana åtbörder osv.), utöva signeri, utföra signerier; äv. i uttr. signa för ngt, i syfte att fördriva l. avvärja ngt (t. ex. sjukdom). (Man bör) icke bruka .. wijskepelse medh signing och annat som hedningana pläga. OPetri 1: 397 (1528). Karll i Hiärnförst en signare. Signer för flenen och tannawerck. ÄARäfst 78 (1596). Hon stryker hela landet kring, föregifwandes sig kunna signa och thermedh bedrager folk til at sig gifwa hwad hon pockar på. KulturbVg. 1: 151 (1664). Jag har wäl här och der af mången blifwit snäst / För det jag signat smått och öfwer sjuka läst. Livin Kyrk. 148 (1781). När folket om qvällarne fäster elden, d. v. s. rakar aska öfver de brinnande glöderna, sker det icke utan att signa, eller deröfver göra korsstecken. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 190 (1863). Den kloke (gick) in i kammaren, men om han lade något i hvart sänghörn eller han bara signade med handen, kunde jag ej bli rätt klok på. Wigström Folkd. 1: 183 (1880). IllSvOrdb. (1955). — särsk. i uttr. signa över ngn l. ngt, uttala kraftord l. (troll)formler (osv.) över ngn l. ngt i syfte att åstadkomma l. omintetgöra övernaturliga verkningar, särsk. i syfte att fördriva sjukdom o. d. (hos person l. husdjur) l. förse ngt med övernaturlig kraft o. d.; jfr LÄSA, v.3 1 f ζ. Lille Jöns hustru .. och hennes dotter signa och läsa öfwer the siucka. ÄARäfst 12 (1596); jfr huvudmomentet. Brasck Apg. E 3 b (1648). Om .. (en inföding i Guinea) icke wisz Vnderrättelse kan hafwa (huruvida hans hustru varit otrogen l. icke) så gifwer han henne Salt, som hoosz theras Affgudh Fetisso är signadt öfwer. Kankel Hemmersam 28 (1674). Öfwer alla siukdomar brukades (under den katolska tiden i Sv.) läsande och signande efter tretalet. Bælter Cerem. 730 (1760); jfr 3. Signa över en sjuk. Östergren (1938).
b) med obj.
α) med avs. på person: signa över (se a slutet); äv. i uttr. signa ngn för ngt, signa över ngn i syfte att fördriva ngt (t. ex. sjukdom), signa ngn fri för ngt, gm signeri(er) befria ngn från ngt. En gångh war .. (en för trolldom misstänkt kvinna) ther och signna hans barnn för trollaslagh. TbLödöse 331 (1594). (En kvinna beskyllde Ingeborg för) signerij och widskepelige läsningar; doch wiste hon ingen uthnempna dhen Ingeborg signat hadhe. BtFinlH 2: 268 (1666). Jag signar dig .. fri för hetta, jag signar dig fri för köld .., i Faderns, Sonens och helige Andes namn. Wigström Folkd. 2: 392 (1881); jfr FoF 1915, s. 125. Zilliacus Aho Panu 76 (1898). särsk. (†) i utvidgad anv.: hypnotisera (ngn). Jag. Ser hon ej till sina föräldrar? Bonden. Inte oftare än hon signar dem. Jag. Hwad vill det säga? Bonden. Må weta, hon magnetiserar dem, eller hwad det heter. Wallmark Resa 80 (1819).
β) med avs. på sak: signa över (se a slutet); gm signeri(er) påverka tillgången l. tillförseln l. utvinningen av l. bringa lycka över l. till; äv. med avs. på djur (särsk. kor med tanke på deras förmåga att mjölka): medelst signeri(er) påverka; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (Han) bekende .. sigh kunne signe fisk och annat mere sådant. .. Ittem att signe mölkie och koor. VadstÄTb. 178 (1593). Oluf Winters hustru är berychtad, att hon signer tiära. ÄARäfst 48 (1596). Jag spår i händerna, som du vet, och gossen signar hvar dag sina krokar för god fisklycka. Topelius Vint. II. 1: 48 (1850, 1881). (En norsk tidning beskrev segern vid Prestebakke) på ett så fabelaktigt sätt att man .. måste tro .. att norrmännen burit signade harnesk, på hvilka ingenting bet. Carlén Skuggsp. 2: 33 (1865). En lekstuga ”signas” (i Östergötl. på 1840-talet) genom en ”brinnande buske”, som bäres in. Norlind SvFolkl. 333 (1911). (Björnskytten) hade trolltyg i ränseln och helvetesflinta till bössan och skulle skjuta med signat silver. Davidson o. Thulin Gulbranssen Bort. 24 (1934). särsk. (†) i uttr. signa ngt ngn till sin hälsa, signa över ngt (läkemedel l. dyl.) för att det (vid intagande) skall återge ngn hälsan. Hun haff(uer) wårith hos honom en gånngh eller fira och giffuith honnom sallth och annath, som hunn signnath hadhe honom thiill sin helssa. TbLödöse 331 (1594).
5) [eg. skämtsam l. ironisk anv. av 1 (l. 2)] (mera tillf.) med avs. på person(s kroppsdel): ”bearbeta” l. prygla (med ngt, t. ex. käppar). (Formännen) signade mina axlar med sina furustakar så, att de betogo mig förmågan att se med mina ögon. Lidforss DQ 1: 139 (1888; span. orig.: me santiguaron los hombros con sus pinos).
Särsk. förb.: SIGNA BORT10 4. (numera föga br.) till 4 a, b β: medelst signeri(er) fördriva l. råda bot på (sjukdom o. d.). Weste (1807). Signa bort en sjukdom. Cannelin (1939).
SIGNA IGEN10 04. (numera bl. tillf.) till 3: välsigna (ngn) i gengäld; jfr igen II 3 c. Johansson HomOd. 6: 180 (1844).
Ssgr: A (i allm. till 4; numera i sht i skildring av ä. förh.): SIGNE-BÖN. (latinsk) bön läst vid signeri(er). Landsm. 2: XLIII (i handl. fr. 1722).
-FORMEL. (vid signeri(er) använd) trollformel. Rydberg Myt. 2: 471 (1889).
-FORMULÄR. = -formel. Landsm. 6: CXLVI (1888).
(3) -FULL. (numera föga br.) välsignad. Wecksell Dikt. 197 (c. 1860; om julnatt).
-KONA. (signe- 1704 osv. signo- 1704) signerska. Cavallin Herdam. 2: 142 (i handl. fr. 1704).
-KONST. Dahlstierna (SVS) 151 (c. 1700).
-KÄRING. signerska. Törner Vidsk. 31 (1763).
-ORD. om kraftord (se d. o. 3) använt vid utförande av signeri(er). Johansson BergslVers 117 (1936).
-TRÅD. tråd använd för att (i samband med läsning av signelser) mäta bort sjukdom (särsk. engelska sjukan). FoF 1914, s. 157 (om ä. förh. i Skåne).
-VERS. vid signerier använd formel i versform. FoF 1914, s. 157 (om ä. förh. i Skåne).
B (till 2 c, 4 a): SIGNINGS-CEREMONI. särsk. (om norska förh.) till 2 c. DN(A) 1958, nr 166, s. 26.
-ORD. (numera bl. tillf.) särsk. till 4 a, = signe-ord. Wollimhaus Ind. (1652).
C (†): SIGNO-KONA, se A.
Avledn.: SIGNAD, r. l. m. (†) till 3: välsignelse. Gudz Tienst och Fruchtan, som osz Gudz Signat och Wälgång i alla förehafwande Saker wist wärfwer. Risingh KiöpH 5 (1669). Himlen åt ehr gifve signad och lycka. Lindsten Vitt. 391 (1716). Anm. Hit hör sannol. äv. följande språkprov (som sannol. förutsätter en uttalsform utan slutande -d [jfr hugna, sbst., av hugnad, sakna, sbst., av saknad m. fl.]. Gudh gifwe Sign ok Lycka, / Vthi Barkhusens Gåhl. Lucidor (SVS) 389 (1674). SIGNARE, m. (numera i sht i skildring av ä. förh.) till 4: mansperson (klok gubbe) som utövar signeri(er), särsk. i syfte att fördriva sjukdom(ar). UpplDomb. 7: 57 (1551; ss. tillnamn). Thet Satan medh trolpackor och signare spår vndertijden sant om tiuffuerij och troldom som äre skedde, är intet vnder han thet weet, ty vthi sådana synders bedrifft war Satan tilstädes. Baazius Upp. 43 a (1629). Ibraims Moder sökte alle medel at göra honom klok igenom Läkiare: men effter thet icke wille hielpa, brukade hon en Signare. Rålamb Resa 48 (1658, 1679). Söker någor råd eller bot hos signare eller spåmän; böte fem daler, eller mera, til tiugu daler, som brottet är til. MB 2: 2 (Lag 1734). Desse signare (i Gladsax i Skåne) bruka endast grimacer och läsningar. Arv 1951, s. 90 (1795). Trollkarlar, häxor och signare husera ibland oss den dag som är. Nilsson HistFärs 192 (1940). SIGNELIGEN, adv. (†) till 3: med välsignelse; anträffat bl. närmande sig bet.: i ett välsignat o. lyckligt äktenskap. Att wij lenge och signeligen må lewa tilsammans dett önskar af hiertatt aldra kierreste hustru din aldra underdånigeste träl Stenbock. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 36 (1691). SIGNELSE, SIGNERI, se dessa ord. — SIGNERSKA, f. (-elsk- 16151863. -ersk- 1596 osv. -esk- 16031613) [fsv. sighnerska] (numera i sht i skildring av ä. förh.) till 4: kvinna som utövar signeri(er), särsk. i syfte att fördriva sjukdom(ar). Ragnel, signerska, laasz för trullskott, lapskott. ÄARäfst 163 (1596). Man ledde mäst alla Sjukdommars upphof ifrån onaturliga orsaker: Somliga ifrån Skogs- och Sjö Rå, ifrån Troll och Signerskor: andra troddes vara Synda Straff. Botin Utk. 232 (1760). Om .. signerskan Margrete var en av bygdernas många kloka kvinnor i den vita, den vänliga magins ärenden, var Brita Matsdotter en mera demonisk karaktär. Näsström FornDSv. 2: 284 (1948).
Spoiler title
Spoiler content