SINGULARITET siŋ1gɯlar1ite4t l. -gu-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. singularität, eng. singularity, fr. singularité; av lat. singularitas (gen. -tātis), till singularis (se SINGULAR, adj.)]
1) i sht filos. enhet (se d. o. 2). Ett .. element, som, föreställande hela menskligheten, i sig uppfattar såväl pluralitet som singularitet. Phosph. 1811, s. 466. Som orden .. falla, skulle man .. kunna tro att .. (Spinoza) hävdar Guds numeriska enhet, hans singularitet. Larsson Spinoza 357 (1931).
3) egenskapen l. förhållandet att vara ensam i sitt slag l. enastående l. exceptionell; numera företrädesvis (i fackspr.) konkretare, om ngt som utmärkes av sådan egenskap; jfr SINGULJÄR 2. (Trots det ringa värdet) hafva vi för singularitétens skull låtit trycka detta arbete (dvs. en översättning av texten till Haydns oratorium ”Skapelsen”) uti Vien, såsom det första Svenska som här kommit under prässen. FSSilverstolpe (1800) i SvTMusF 1921, s. 43. SvGeogrÅb. 1945, s. 229 (i pl., konkretare). särsk. i sht mat. o. geom. i kurva l. funktion (se d. o. 4) o. d.: (ställe med) exceptionell(a) avvikelse(r) l. förhållanden; jfr SINGULJÄR 2 slutet. 19Årh. V. 1: 27 (1922; i funktioner). Carlson LbGeom. 2: 179 (1947; hos kurva).
4) (†) besynnerlighet, egendomlighet; avvikande sätt l. beteende; särsk. i fråga om religiöst bruk; jfr SINGULJÄR 3. HärnösDP 1694, s. 326. Den singularitet .. (kyrkoherden i Landskrona) i många mål förövar .. (t. ex.) mässa om fredagarna för altaret .., predika i 4 à 5 timmar, göra verser på predikstolen och slika andra noviteter. Carlquist Herdam. 7: 381 (cit. fr. 1712). Singularitet, (dvs.) besynnerlighet, egenhet. Ekbohrn (1904).
