publicerad: 1967
SINGULAR siŋ4gɯ~la1r l. -gu~, l. 30~2, äv. siŋ1gɯla4r l. -gu-, ss. förled i ssgr 103~, adj.; adv. -T. Anm. I ä. tid användes ordet äv. ss. oböjl. adj. (se språkprov från 1651 under 2).
Etymologi
[jfr t. o. eng. singular; av lat. singularis, till singulus (se SINGEL, adj.). — Jfr SINGULAR, sbst., SINGULARISERA, SINGULARISK, SINGULARISM, SINGULARIST, SINGULARITET, SINGULJÄR]
1) språkv. som utgör en singular l. står i singular; som utmärker l. har samband med singular; jfr SINGULARISK 1. Kellgren (SVS) 5: 519 (1791; om böjning). 3 personens reflexif .. förenar (i åtskilliga språk) med singular form äfven flertalets betydelse. Rydqvist SSL 2: 476 (1860). Den singulara feminina genitivändelsen -ur (i Gotlandslagen är) icke någon ortografisk egenhet .., utan .. den regelbundna gutniska formen för svaga femininer i nämda kasus. AntT 5: 289 (1895). Singulara personegennamn. Hammarberg o. Zetterström 109 (1955).
2) enskild, särskild; individuell; numera bl. ss. förled i ssgr; jfr SINGULJÄR 1. Hennes Kongl. May:t (håller) af nöden wara, at alles theres (dvs. ämbetsmännens i kollegierna för handeln) så Collegial som singular hug och efftertrachtande bör wara som följer (osv.). Stiernman Com. 2: 673 (1651). (En viss präst) Hafver altijdh under predikan i kyrckian een singular latinisk book att läsa uthi. ConsAcAboP 3: 44 (1665). Hwar och en Landtmätare (bör) .. åtminstone på et eller tu notable ställen uti Provincien aftaga rätta .. (polhöjden) eller och .. (middagshöjden), och det .. til hwar singular minut, icke en utan åtskillige gånger, för säkerheten skul observera. LandtmFörordn. 92 (1725).
3) (†) exceptionell; anträffat bl. övergående i bet.: uppseendeväckande o. anstötlig; jfr SINGULJÄR 2. (Det klagas) om Rectore Magnifico, att han medh M. Thauvonio och M. Thuronio öfvar itt singulart fyllerij och derigenom tillijka medh dem tillbaka sätter sitt embetes plicht. ConsAcAboP 3: 44 (1665).
Ssgr (till 2; jfr singular, sbst. ssgr): SINGULAR-FLYTTNING. (†) individuell flyttning (se d. o. 2 c α). SvLittFT 1836, sp. 529. —
-SUCCESSION. [jfr t. singularsukzession] jur. om övergången av en viss bestämd (l. vissa bestämda) rättighet(er) l. förpliktelse(r) från en person till en annan (motsatt: universalsuccession). NF 15: 856 (1891). —
-SUCCESSOR. [jfr t. singularsukzessor] jur. person som gm singularsuccession inträder i rättighet(er) l. förpliktelse(r). SvJuristT 1944, s. 405.
Spoiler title
Spoiler content