(numera bl. tillf.) självsvåldig person; särsk. om självsvåldigt barn; äv. dels om självsvåldigt djur, dels bildl.; jfr SJÄLVSVÖRDING.Du måste weta .. at Bons-mots äro små sielfswållingar, som ej komma när man wil utan när man minst förmodar. Dalin Arg. 2: 90(1734, 1754). Ho kan wörda skälfswåldingen? Bergeström IndBref 372(1770). Ack! se, der är du, Zephyr, söta gosse! — / Sjelfsvålding! hvad du gjort mig oro! Atterbom LÖ 1: 57(1824). Hebbe Skog. 7(1871; i tilltal till orm). LoW(1889).
