SKETEL ʃe3tel2 l. SKÄTEL ʃä3tel2, r.; best. -n; pl. -tlar.
Ordformer
(äv. sch-. -etel 1937 osv. -ätel 1951 osv.)
Etymologi
[möjl. av ett icke anträffat lt. schetel l. schetels (jfr lt. schedels, scheidels, skiljevägg), till scheden, skilja (mlt. schēden; se SKEDA, v.2); med avs. på konsonantismen jfr mlt. schēdel(e), schētel(e), hjässa, hårvirvel]
(i fackspr.) mur som uppföres för att stänga till öppningen till en krukmakarugn under bränningen (o. som efter bränningen åter nedrives). 2SvKulturb. 9—10: 87(1937; från Falkenberg). Sedan skäteln rivits ned, och godset burits ut i lagerrummet bakom brännugnen, återstår blott en sista avputsning med kakelkniven, varvid alla glasyrtappar avlägsnas. Kulturen 1951, s. 63 (från Skåne).
SAOB
