publicerad: 1971
SKIRR skir4, r. l. m.; best. -en; pl. (numera bl. tillf.) -er (BerMedWerk. osv.). Anm. I medicinskt fackspr. användes äv. den nylat. formen scirrhus (förr äv. skirrhus l. schirrhus). Hiärne Underr. 11 (1702: Scirrhus), Gynther ConvHlex. (1848: skirrhus), Dalin 2: 365 (1854: Schirrhus).
Ordformer
(schirren, sg. best. 1785. schirrer, pl. 1802—1832. skirr (sc-, -rrh) 1830 osv. skirre (sc-, -rrhe) 1781—1817. skirrer (sc-, -rrher), pl. 1769 osv. sqvirr 1833)
Etymologi
[jfr t. skirrhus, eng. scirrhus (ä. eng. äv. schirrh, schirr(h)e, schirrhus, scirrhe, skirrh), fr. squirr(h)e (ä. fr. äv. schirre); av lat. scirros (nylat. scirrhus), av gr. σκίρρος, samhörigt med σκιρρός, hård (av ovisst urspr.). — Jfr SKIRRÖS]
med. hård, bindvävsrik o. långsamt växande kräftsvulst; äv. (o. numera företrädesvis) om den form av kancer som utbildar sådana svulster (i sht i magsäcken); förr äv. allmännare, om förhårdnad l. svulst av annat slag. BerMedWerk. 1769, 1: C 2 b. Modren kom sig denna gången väl före igen; men några år därefter förvandlades Schirren til Kräfta, då hon kort därpå dog under många plågor och smärta. Schützercrantz 1Förlossn. 21 (1785). Et Fruntimmer .. hade .. ådragit sig en Scirrhe i högra bröstet, hvilken .. omsider urartat til en öpen kräftskada. VetAH 1802, s. 294. Kräfta .. utgöres i början af en egen organisation, kallad scirrh, som slutligen begynner förstöra sig sjelf, under afsöndring af en högst stinkande rutten vätska, kallad sanies. Berzelius Kemi 6: 725 (1830). Skirrh (Scirrhus) betyder: 1) i allmänhet hvarje hårdnad i en körtel eller körtelartad del, den må vara af god eller elakartad beskaffenhet. Kan då öfversättas med Körtelhårdnad. 2) Detsamma, som Kräftknöl. Collin Ordl. (1847). (Magkräftan) kan dock vara af såväl en lösare form (”märgkräfta”) som en fastare (”skirr”). Wretlind Läk. 5: 66 (1897). De mycket cellrika cancerformerna kallas medullära, under det att de bindvävsrika gå under namn av skirrh. Kräftsjukd. 35 (1930).
Spoiler title
Spoiler content