publicerad: 1972
SKORVIG skor3vig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. SKORVOT, adj.; n. =.
Ordformer
(förr äv. skå-. -et 1665—1716 (n. sg.). -ig c. 1645 osv. -it 1659. -og 1651. -ot 1578 (n. sg.)—c. 1755. -ug 1696—1697. -ut, n. sg. 1697)
Etymologi
[fsv. skorvotter; jfr d. skurvet, fvn. skurfóttr, nor. skurvet, t. schorfig, eng. scurfy; avledn. av SKORV]
1) motsv. SKORV 1, om levande varelse l. kroppsdel: angripen av skorv, som har skorv; täckt av skorv; förr äv. med inbegrepp av l. liktydigt med: skabbig. BOlavi 134 b (1578). Itt Skorfwig(t) Hufwud. IErici Colerus 1: 199 (c. 1645). Är skabben för widt kommen (hos ett får), så är den säkraste bot at smörja hela Fåret, eller de skorfwota ställen, med tjära, ister och bränsten sudna tilhopa. Serenius EngÅkerm. 288 (1727). En tattarunge, lortig och skorfvig, trasig och lasig. Ullman FlickÄra 69 (1909). En gammal otäck skorfvig och ilsken katt. Engström Kryss 162 (1912). Moberg Utvandr. 356 (1949). — särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. En blödigh Moor föder vpp en skorfwot Dotter. Grubb 190 (1665). Skarp Lwth på skorfwot Hufwud. Dens. 723. Ont ska ont ha, sa hin håle fick ett skårfwigt Barn. Celsius Ordspr. 1: 735 (1708). Man hugger ej av huvudet för att det är skorvigt. Östergren (1939).
2) motsv. SKORV 2, om växt l. växtdel: angripen av skorv; som har skorvfläckar; särsk. om frukt(träd) o. rotfrukt(sväxt). Bespruta skorviga fruktträd. Den skorfviga potatesen (är) mindre lämplig till matpotates. Arrhenius Jordbr. 2: 242 (1860). (Äppelsorten) ”Röd astrakan” (är) alltid skorvig. AllmSvTrädgT 1931, s. 179. jfr: Brand hafwer .. uprinnelse .. därutaf, at trän äro planterade på en sur, kall och obeqwäm sumpig ort hwarigenom trän få stora och swarta fläckar på barken, och frukten ser ut som han woro skårfwig. Rosensten Skog. 37 (1737).
3) oeg. l. bildl. (jfr 4), om föremål: som l. vars yta har ett utseende som liknar utseendet hos (ytan av) ngt som är angripet av skorv; som liknar en skorvbildning. Mässingen kring foten (av en kanna var) mycket skorvig. Löfgren TenngjH I. 2: 140 (i handl. fr. 1688). En lodrät berghäll med svarta skorviga lavar. Johansson RödaHuv. 1: 186 (1917). Man (lägger) märke till att .. (bergen) söder om Gullmarsfjorden har en skorvig yta med talrika sprickor i alla riktningar. Hasslöf SvVästkustf. 435 (1949).
4) (†) bildl. (jfr 3), om vers: skral, usel. Ett .. skorfwigt distichon. Wallenberg (SVS) 2: 91 (1764).
Avledn.: SKORVIGHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara skorvig; äv. konkretare: skorvsjukdom, skorv.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content