[sv. dial. (Finl.) skrånda, ligga o. skvalpa; av ovisst urspr.]
(i Finl., bygdemålsfärgat) (ligga o.) följa med vågorna l. skvalpa. (Skutan satt på grund) Men bäst hon låg där och skrånda och kasta sig från en sida till den andra, så märkte de, att hon i ett tag åter var lös och flöt. Bengts Vargt. 156(1924).
