SKRAGA skra3ga2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l. SKRAGE skra3ge2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. SKRAVA, r. l. f.
Ordformer
(skraga 1850. skragar, pl. 1755. skragor, pl. 1882. skrava 1850)
Etymologi
[fsv. skraghi, skrava, sv. dial. skrave, bordsfot (jfr SKRABBE, sbst.2); jfr d. skrava, i ä. d. äv. skrage, bock med korsvis ställda ben m. m.; av mlt. schrāge(n), motsv. mnl. scraghe (holl. schraag), mht. schrage (t. schragen), alla med bet.: bock l. bord med korsvis ställda ben; sannol. samhörigt med t. schräg, sned (o. möjl. rotbesläktat med fht. scranc, se SKRANK, sbst.); ordet är i nysv. i nedan anförda anv. sannol. upptaget från fsv.]
