[sv. dial. skrylla; jfr d. skrylle, nor. dial. skrylla; sannol. samhörigt med sv. o. nor. dial. skrull, upphöjning, puckel, o. SKROLLA, sbst.1]
(†) skrymma; särsk. i p. pr. (i mer l. mindre adjektivisk anv.), anträffat bl. oeg. l. bildl., särsk.: (anspråksfullt) vidlyftig (men utan djup l. gedigenhet), ytlig. At göra stort wäsend af skryllande småsaker, och åter försmå stor ting. Rydelius Förn. Föret. § 10(1718, 1737). Därs. 144(1720, 1737; i p. pr., om lärdom). (Eftersom Voltaire) icke kan gå djupt i någon sak, så är han ock altid ytelig och skryllande. GbgMag. 1760, s. 214. En mera skryllande än gedigen lärdom. Atterbom Siare 3: 349(1844). — jfr ORD-SKRYLLANDE.
