SKURRILITET skur1ilite4t l. skuril1-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. skurrilität, eng. scurrility, fr. scurrilité, lat. scurrilitas (gen. -tātis); till SKURRIL]
egenskapen att vara skurril; äv. konkretare: skurrilt skämt l. yttrande l. skurril berättelse l. handling o. d. Uthi hwilken Book (dvs. Theatrum nobilitatis Svecanæ) han (dvs. J. Messenius) .. mycket scurriliteter införer, som ingen sanning är med. ÄSvBiogr. 1—6: 75 (1617). Genom alla skuggor, äfven de mörkaste, lyser (hos E. T. A. Hoffmann) skurriliteten som ett litet lustigt öga. Edda 10: 112 (1918). DN 1970, nr 68, s. 5.
