SLANTRA, v. -ade.
Etymologi
[sv. dial. slantra; jfr d. dial. slantre, nor. dial. slantra; till SLANTA, v.2; jfr äv. lt. slantern. — Jfr SLANTER]
(†) = SLANTA, v.2 Under mitt vistande i Stockholm brydde jag mig ej stort om Collegium men slantrade efter andras tycke omkring, och jag ville just, at man skulle tro, det jag slantrade, men i medeltid hade jag ändå mine egne nyttige funderingar. Tilas CurrVitæ 70 (1756); jfr SLANTRA OMKRING. — jfr BORT-SLANTRA.
Särsk. förb. (†): SLANTRA BORT. [sv. dial. slantra bort, söla bort l. förnöta (tid)] gm att gå sysslolös l. lättjefull glömma bort (kunskaper o. d.). Mången i andra Collegier har .. slantrat bort alt det lilla han kunnat förut. Dalin Arg. 1: 341 (1733, 1754). jfr bortslantra. —
SLANTRA SIG FRAM. sysslolöst l. lättjefullt ta sig fram. Atterbom PhilH 362 (1835; i bild).
Avledn. (†): SLANTRIG, adj. [jfr lt. slanterig]
1) som rör sig hit o. dit l. fram o. tillbaka; anträffat bl. i utvidgad anv., om förmåga: som medger rörelse hit o. dit osv. Som nåckorna .. äro böjda, så hafwa de en slantrig förmåga. Carlström Spinnm. 56 (1832).
2) (som går omkring) ovårdad l. trasig. Linné Nem. 184 (1765; uppl. 1968).
