publicerad: 1976
SLAPPO l. SLAPPE, adj. oböjl., l. SLAPP, adj.2 oböjl.
Ordformer
(slap 1681. slapp 1712—1769. slappe 1536—1689. slappo 1541—1764)
Etymologi
[fsv. slappe, sv. dial. slapp, slappen (Hof DialVg. 259 (1772)), som saknar ngt, tom, utblottad, slappe, adv., förgäves; jfr fd. slappe, ä. d., d. dial. slap(pe), som saknar ngt, utblottad, d. dial. (Bornh.) slappen, usel, slappe, adv., förgäves, utan nytta; sannol. i avljudsförh. till SLIPPA, v., med en urspr. bet.: som ngt glidit undan för, som ngt undsluppit (jfr SLÄPPO)]
(†) predikativt, betecknande att ngn som borde ha ngt l. avser att hämta ngt får gå sin väg utan att ha fått ngt l. får vara utan ngt. Hielp them fattiga .. och lät honom icke gå slappe ifrå tich j nödhenne. Syr. 29: 9 (öv. 1536; Bib. 1541: slappo). Ingen husbonde, som någon förmågo hafwer, låter sin trogna tienare swelta, eller gå slappo och klädalös. Swedberg Casa 135 (1723). Mitt (tjänste-)folck (fick) icke en ärt med sig, utan ökerna gingo slappo hem. VDAkt. 1731, nr 112. Ihre (1769).
Spoiler title
Spoiler content