SLIDDRIG slid3rig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. sliddrig, slemmig, slipprig av slem, klibbig, avledn. av slidder o. sliddra (se SLIDDER, sbst.1)]
om ämne, kropp o. d.: som saknar stadga l. fasthet, (lös o.) slapp, sladdrig; geléartad, dallrig; i sht förr äv.: slipprig, slemmig. Lundberg Paulson Erasmus 74 (1728; om kvinnobröst). (Sv.) Sliddrig, .. (t.) Glatt. Heinrich (1814). Suddar voro .. kulor af gråpapper, eller annat papper, inblötta i tungans fördjupning tills dess de blifvit tillräckligt våta och sliddriga för att, då de kastades, duktigt tillplatta sig i kamratens öga, panna, näsa eller läppar. Hellberg Samtida 1: 22 (1870). Min .. vaniljchokolad .. kom fram, varm och doftande. Den smakade ofvanpå det sliddriga, rökiga killingsköttet! Ahrenberg Männ. 5: 59 (1910). De sliddriga, benlösa bestarna (dvs. bläckfiskarna). Posse Fång. 196 (1931).
Avledn.: SLIDDRIGHET, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) egenskapen att vara sliddrig. Nordforss (1805). IllSvOrdb. (1955).
