SLINDIG, adj.2, l. SLINDUG, adj., l. SLIND, adj.2
Ordformer
(slind 1558. slindig(-gh) 1572—1665. slindug 1561)
Etymologi
[sv. dial. slindot (i ssgn illslindot, illslug); jfr ä. d. slindig, slug, listig (ävensom sv. dial. slindog, sned, vind); sannol. till det v. som föreligger i mnl. slinden, krypa, l. till det (med mnl. slinden, krypa, möjl. identiska) v. som föreligger i nor. dial. slinda, flathugga, barka (se SLINGEVERK). — Jfr SLIND, adj.1, SLINDRIG, adj.3]
(†) om person l. sak: listig l. slug; arglistig, illistig, bakslug. Och förmane vij tig (dvs. hertig Johan) faderligenn .., ath thu vilth förvare tig för thätt argelistige och slinde sälskap och alzingenn tro eller loffvenn setije till them. G1R 28: 269 (1558). (Visheten) haffuer förstånd på slindugt taal, och vthtydha gåtor. LPetri SalWijsh. 8: 8 (1561). Så mercke wij ock aff thet teekn som Judas hadhe giffuit sinom hoop, genom hwilket the måtte kenna Christum igen, när the honom gripa skulle, at han war flijtig oc slindigh nogh, til at göra thet fyllest som han the öffuersta Presterna vthloffuat hadhe. Dens. ChrPina P 8 a (1572). Grubb 675 (1665).
Avledn.: SLINDIGHET, r. l. f. (†) arglistighet l. listig falskhet. Linc. Eee 6 b (1640).
