SMULTEN smul3ten2, p. adj., smultet; smultna; smultnare. adv. SMULTET.
Etymologi
[specialanv. av SMULTEN, p. pf. av SMÄLTA, v.]
(i sht i fackspr.) om färg: mjuk (se d. o. 5 b δ) l. mild (se d. o. 5 b β) o. d., smältande; äv. om kolorit l. måleri o. dyl. l. om ngt med tanke på dess färg: som har smultna färger (i ovan angiven bet.); ngn gg äv. i överförd anv., om doft: som sprids nästan omärkligt l. dyl. De djupa, varma, smultna färgerna, det myckna gyllenröda och bruna och svarta. SvD(A) 1915, nr 327, s. 9. Siwertz Lat. 34 (1924; om ljus vilande över natur). En ljuvt sinnlig, smulten kolorit i olivgrönt och grått. UNT 1940, nr 260, s. 8. SvD(B) 1942, nr 315, s. 11 (om måleri). Domkyrkan och dess omgivning står mot en läckert smulten aftonhimmel (på en tavla med motiv från Uppsala). Uppland 1944, s. 80. Avstånden förvandlar allt, får de hårda hedarna att skifta i mjuka, smultna färgtoner och (osv.). Selander LevLandsk. 108 (1955). En smulten doft av liljekonvalj. DN(A) 1966, nr 87, s. 13.
Avledn.: SMULTENHET, r. l. f. (i sht i fackspr.) om egenskapen l. förhållandet att vara smulten. Denna gobeläng .. har mindre av konstnärlig smultenhet än en anspråkslös småländsk bildväv. SvSlöjdFT 1921, s. 8. (Tavlorna) ha en smultenhet i färgen och en poetisk finhet i anslaget, som helt tar en. OoB 1931, s. 532.
