SMYGER smy4ger, m.; best. -n; pl. (tillf.) -rar (WoH (1904)).
Etymologi
[sv. dial. smyger; jfr t. schmieger, lismare o. d.; till SMYGA, v.1]
(numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) inställsam l. lismande l. ödmjukt krypande o. bakslug person som handlar i smyg (se SMYG, sbst.3 2) l. söker nå sina syften på smygvägar (se SMYG-VÄG 2); jfr SMUSSLARE, SMYG-MAN, -SKÄLM, SMYGARE 1. Lind (1749). Därför åstundar jag, som ingen smyger är, att öppet vidblifva mitt oskinnadt och oförkränkt, när de andra ändå komma att undansmyga sitt. Högberg Vred. 3: 160 (1906). Östergren (1942; betecknat ss. sällsynt).
SAOB
