publicerad: 1979
SMYGA smy3ga2, v.1 -er, smög smø4g (smögo smø3gω2), smugit smɯ3git2, smugen smɯ3gen2, i sup. o. p. pf. äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) smygit smy3git2 resp. smygen smy3gen2, äv. (numera bl. dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat, dels (i bet. 3 c) i fackspr.) -er, -de, -t, -d (ipf. sg. o. pl. smyde HFinlÖ 415 (1730). smydde Afzelius Sag. XI. 2: 55 (i handl. fr. c. 1710; rimmande med brydde); smygade Landsm. XI. 1: 89 (1702), Linné Bref I. 1: 14 (1744); smygde L. Paulinus Gothus Com. 79 (1613), Lundell (1893); smög Lucidor (SVS) 182 (1672) osv. — ipf. pl. smugo Dalin Hist. 1: 552 (1747), Afzelius Sag. 3: 23 (1841); smögo Weste FörslSAOB (c. 1815) osv. — sup. smugit (-et) Brask Pufendorf Hist. 163 (1680) osv.; smygat L. Paulinus Gothus ThesCat. Dedic. A 3 b (1631); smygit Boivie SvSpr. 185, Bil. (1820; klandrat i SvLitTidn. 1821, sp. 328), LoW (1911); smygt HC11H 7: 133 (1676), Cygnæus 8: 235 (1870); smöget Lindh Huuszapot. 286 (1675). — p. pf. smugen Runeberg (SVS) 1: 199 (1833) osv.; smygd Stiernman Com. 3: 106 (1662), Weinberg Sjömansk. 122 (1954; i bet. 3 c) osv.; smygen Schiller SvSpr. 112 (1855), Därs. 199 (1859)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.); jfr SMYG, sbst.3
Ordformer
(smug- 1790—1807. smy- (-ÿ-) 1671—c. 1755. smyg- (-ÿg-, -gh-) 1596 osv.)
Etymologi
[fsv. smiugha, sv. dial. smjug, smya, smuga m. m.; jfr dan. o. nor. smyge, fvn. smjúga (nor. dial. smjuga), mht. smiegen (t. schmiegen), feng. smūgan, till den rot som äv. föreligger i kyrkslav. smykati sę, släpa sig bort, lit. smùkti, smyga bort, o. lett. smaugs, smal. — Jfr ISMUGSKLÄDER, SMOCK, sbst.3, SMUCK, adj., SMUG, SMUGA, sbst., SMUGGLA, SMUTTA, v.1, SMYG, sbst.1—2, SMYGA, sbst., SMYGE, SMYGER, SMYLA, v.2, SMÅG, ngt ringformigt, SMÅGNA, SMÖJA]
1) om person l. djur: i avsikt att vara obemärkt förflytta sig l. bege sig (ngnstädes hän) tyst (o. sakta) o. försiktigt (ofta krypande l. nedhukad l. i skydd av ngt o. d.); ofta med adverbial betecknande riktning o. d.; äv. med innehållsobj. betecknande väg o. d.: på sådant sätt förflytta sig på l. längs; förr äv.: på sådant sätt fly (undan). Smyga ljudlöst som en indian. Vem är det som går och smyger runt huset? Han smög uppför trappan i strumplästen. (Sv.) Smygha. (t.) Entlauffen. (lat.) Effugere. Schroderus Dict. 251 (c. 1635). Den misslyckade Skämtaren smög flat sin kos. Kellgren (SVS) 5: 247 (1790). Hvarför smög du till min boning, djupt förklädd och utan namn? Tegnér (WB) 5: 130 (1820). Ödmjukt / Han smög igenom dörren. Wennerberg 1: 85 (1881). Jag minns, .. då jag smög bakgatorna till det första mötet. Wägner Norrt. 1 (1908). De branta strandklipporna, där fåren klättra om dagen och räven smyger om natten. Böök ResSv. 15 (1924). Jag reste mig tyst för att inte väcka sovaren och smög på tå mot dörren. Siwertz Pagoden 176 (1954). Dens. Tråd. 17 (1957: smyga dit). — jfr BORT-, FRAM-, FÖR-, GENOM-, IN-, KRING-, NED-, PÅ-, TILLBAKA-, UNDAN-, UT-SMYGA m. fl. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. smyga med ngt (jfr c γ), försiktigt l. lätt o. sakta låta ngt glida l. föra ngt (ngnstädes hän), smyga ngt (se 3). (Vid en förlossning) smygde jag med handen, låren och benen ändalångs, til fötterne, som jag .. utförde. Hoorn Jordg. 2: 56 (1723). Därs. 101.
b) [jfr motsv. anv. av t. schleichen] i fråga om att gm smygande vid jakt o. d. försöka överrumpla (o. skjuta l. ta o. d.) villebråd o. d.; med subj. betecknande person l. rovdjur; i sht i (de äv. med huvudtrycket på prep. uttalade) uttr. smyga efter l. på ngt; jfr 2 o. SMYG-JAGA 1, SMYG-JAKT 1. När kattorna smÿga effter Mössen, så hänga dee inga biälror på sig. Celsius Ordspr. 11: 15 (c. 1710). Schröder MinnSkog. 262 (1888: på fogel). (Grönländaren Knud) lärde mig grönländarnas sätt att smyga på säl, att locka ejder och trutar. Engström Bläck 164 (1914). Mickel .. höll just på att smyga på en spillkråka, vilken sysslade med en gammal tyrestubbe ute på fällan. Sparre Pikstav. 152 (1916). Längs de saftigt gröna brinkarna smög några pojkar med långa spön, lurande efter lekgäddor i det nästan orörliga vattnet. Ruin Drömsk. 21 (1951).
c) i allmännare l. utvidgad l. oeg. anv.
α) (vard.) betecknande att ngn (på ett skickligt sätt) beger sig l. färdas l. förflyttar sig (ngnstädes hän). Att ”smyga” är ett fast uttryck inom marinen. Man ”smyger” fram mellan klabbarna på Hårsfjärden ... Ibland händer det också att man ”smyger” in till sta'n då ”Hårsan” (dvs. Hårsfjärden) efter ett par veckor börjar bli litet trist. GHT 1933, nr 259, s. 13.
β) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: gå (se d. o. I 1); förr äv. i uttr. smyga under oket, gå under oket (se OK, sbst. 3 a). Bland alle Creatur som uti Luften flyga, / Som plaska uti Siön, som uppå Jorden smyga, / .. Är Menskian som mig tyks minst utaf alla wijs. ÖB 18 (1712). The Salentiner ha, fastän the warit dryga, / Måst lägga ner gewär och under oket smyga. Knöppel Reg. 3 (1741).
γ) (ngt vard.) handla i smyg (se SMYG, sbst.3 2), smussla (se d. o. 1), gå smygvägar; äv. i uttr. smyga med ngt (jfr a), smussla med ngt, smyga för ngn (jfr d α), smussla för ngn. Brenner Dikt. 1: 188 (1713). Hvarför skall man smyga? det är bättre att handla öppet. Weste FörslSAOB (c. 1815). Tholander Ordl. (1872: för). GHT 1898, nr 5 B, s. 2 (: med). Jag uthärdar inte smygandet och döljandet! Det måste rensas upp i banken! Moberg Rosell 308 (1932). — särsk. ss. förled i ssgr l. i särsk. förb. betecknande person som handlar i smyg (se SMYG, sbst.3 2) l. smusslar o. dyl. resp. ngt som sker l. att ngt sker i smyg (se SMYG, sbst.3 2); ofta med tanken särskilt riktad på att det som göres är otillåtet l. illegalt l. att ngt sker på ett lömskt sätt o. d.; äv. betecknande att detalj i klädesplagg resp. sömnad placeras resp. göres på sådant sätt att detaljen resp. sömmen blir osynlig (jfr SMYG-KNÄPPA, -SY, -SÖM).
d) i överförd l. mer l. mindre bildl. anv.; i sht om ngt sakligt, särsk.: röra sig l. förflytta sig omärkligt l. tyst o. sakta; ofta om vattendrag o. d.; jfr 2 b. Ett leende smög över hans läppar. Vngdomens åhr vthi brunst rasa fort, som en ijlande hwirfwel, / Åldren i miugg, omärckt, sacht-smijlande, smyger i ställe. Stiernhielm Herc. 503 (1658, 1668). Trögt min blod i ådern smög. LBÄ 23—24: 155 (1799). Nedanför trädgården smög åen .. tyst och fredlig. Knorring Ståndsp. 1: 45 (1838). En dof suck smög från hennes bröst. Carlén Rosen 763 (1842). Innan gryningen smyger över slätten. Östergren (1942). I grändernas skumrask smög skvallret och farsoterna. Fogelström DrömStad 9 (1960). — särsk.
α) (†) krypa (se d. o. 3); äv. i uttr. smyga för ngn (jfr c γ), krypa för ngn. Den som wil vmgås medh wärldena, måste lära bugha, nijgha och smygha. Balck Es. 88 (1603). Han hvarken obilligt föraktade de ringare, smygde och kröp för eller tillbad de förnämare. Hagström Herdam. 4: 436 (i handl. fr. 1782).
β) (†) i uttr. smyga väl för sig, om bogarna hos skolhäst: röra sig mjukt o. smidigt (på det estetiskt mest tilltalande o. mest funktionella sättet). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 69 (1836).
γ) betecknande att ngt mjukt l. smidigt o. nära följer l. ansluter sig till ngt l. ngts konturer o. d. (jfr 2 b γ) l. att ngn mjukt o. smidigt anpassar sig till ngt o. d.; i sht förr äv. i fråga om omärklig slirning av rem på remskiva. Förtjensten af all drägt ligger i intet annat, än att denna smyger efter bildningens olika delar. Rydqvist i 2SAH 12: 436 (1827); möjl. särsk. förb. Smyger gyllne bojan / Ej behagligt kring din vackra hals? (frågar skalden ironiskt det av Österrike behärskade Venedig). Snoilsky 1: 12 (1869). TT 1875, s. 134 (: smygning; i fråga om rem). Tätt vid murarne, försigtigt, / Smyger spenslig murgrönsranka / Öfver hål der ekebjelkar / Stolta burit bonad planka. Gellerstedt 2Dikt. 64 (1881). Bilarna utnyttjar möjligheten att smyga tätt om hörnen (på gatorna utan trottoarer). Hedberg VarfLek. 33 (1970). — jfr AN-SMYGA.
δ) (†) om skruv: i fråga om stigning skilja sig från muttern så att en låsning dem emellan sker? Ända upp till en tums diameter kan man .. få skrufvar att smyga — d. v. s. att öfverskrida elasticitetsgränsen och märkbart sträcka sig. TT 1889, s. 217.
ε) i p. pr. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.); företrädesvis om steg l. gång l. rörelse o. d.: som kännetecknas av att den som rör sig smyger; ngn gg äv. om färd: som företas i smyg l. så tyst som möjligt o. d.; förr äv. om rot o. d.: som löper tämligen långt under jordytan. Smygande äro syndens första steg. Ödman PredUtk. 29 (1808). Marklin Illiger 352 (1818; om rötter). Gumælius Bonde 50 (1828; om färder med båt). (Kattdjuren) anfalla sitt byte med smygande rörelser. Holmström Ström NatLb. 1: 47 (1851). Nattbrisen kom ljum smygande från havet. Lagergren Minn. 4: 22 (1925). Hon har en smygande gång mellan butikerna som om hon ville göra sig osynlig. Moberg Rosell 275 (1932). — särsk.
α') om ngt som kommer l. utvecklar sig l. innästlar sig l. drabbar ngn l. ökar o. d. omärkligt l. tyst o. sakta l. så småningom o. d.; ofta med bibet. av lömskhet l. försåtlighet o. d.; i sht om förtal l. känsla l. själstillstånd o. d. Det smygande förtalet skadade honom mest. Smygande rykten. Ett smygande missnöje spred sig bland trupperna. Den smygande oron, ångesten. I förtroliga bref till Johan Kasimir klagade .. (Carl Carlsson Gyllenhjelm), att i Stockholm fanns en långsamt smygande plan, riktad mot både arfföreningen och konungamagten. Fryxell Ber. 11: 19 (1843). Det är bara de tysta, smygande olyckorna som underskattas. KKD 1: 197 (1901). Det vore onekligen lyckligast om jordbruket .. lärde sig avstå från de smygande gifterna innan kanske ett förhastat totalförbud pressas fram av en yrvaket uppskrämd opinion. DN(A) 1964, nr 60, s. 2; jfr β'.
β') [jfr t. schleichendes fieber, gift o. d.] om sjukdom l. feber o. d.: som kommer l. utvecklar sig omärkligt o. sakta; äv. dels om förlopp hos sjukdom, dels om gift: långsamt o. omärkligt verkande; förr äv. om vatten som en tid före förlossning bortgår ur livmoder, betecknande att det sakta bortgår. Hoorn Jordg. 1: 242 (1697; om vatten). Lefwerinflammationen har än ett hastigt, än ett långsamt, smygande förlopp. Lundberg HusdjSj. 375 (1868). Den mest smygande och förhärjande af alla sjukdomar, lungsoten. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 105. (Smärtor vid höftsjuka) åtföljas stundom af frossbrytningar och smygande feber. Löwegren Hippokr. 2: 261 (1910). Om alla tuberkulösa åkommor i ben och ledgångar gäller, att de börja så smygande, att (osv.). Haglund HållnRörOrg. 2: 165 (1924). (Valdemar Vedel) har vågat säga att ”Vildanden” verkar som ett smygande gift på samtiden. Engström LbSvFolk. 76 (1938).
2) refl., = 1; äv. motsv. 1 b. Hoorjägaren smyger sig genom hoorkyffen. Schroderus Comenius 827 (1639). Än då den där? Han Sjögren heter, / Visitörn vid Danto Bom, / Som mellan Skrindor och Karreter / Smyger sig så snål och from. Bellman (BellmS) 1: 182 (c. 1775, 1790). Sedan man under .. (tjädertuppens) extaser småningom smygt sig rätt nära, flyger han borrt. Stiernstolpe Arndt 1: 174 (1807). De djerfwaste hundar smyga sig (vid lejonets rytande) rädda till menniskans fötter. Topelius Lb. 1: 32 (1860). När de (dvs. hembrännarna) .. smög sig i väg för att provsmaka sin blandning fanns polisen redan på pass och tog dem på bar gärning. DN(A) 1964, nr 179, s. 11. — jfr BORT-, FÖR-, IN-, UNDAN-, UT-SMYGA. — särsk.
a) i uttr. smyga sig intill ngn, (ss. uttryck för ömhet l. kärlek l. för att söka skydd o. d.) sakta trycka l. sluta sig intill ngn. Hon smyger sig med ömhet intil honom. Eurén Kotzebue Cora 22 (1794). Elin darrade (av rädsla) och smög sig nära intill Adolf. Rydberg Frib. 56 (1877). Spong Sjövinkel 114 (1949).
b) i överförd l. mer l. mindre bildl. anv., motsv. 1 d; i sht om ngt sakligt. En tår smög sig nedför hennes kind. Hennes armar smög sig om hans hals. Skymningen smög sig över husen. Skulle någre små fel under bok-prässen sig smygt, så tordes allmänheten dem benägit tilgifva. JJacobsson Malmros (1776) hos Dahlberg Lefn. 124. Ett doldt men allmänt misznöje smög sig kring landet. Fryxell Ber. 5: 73 (1831). Jag hade smugit mig genom livet förtröstande på Gud. Hedberg Bekänna 268 (1947). — särsk.
α) om person, i fråga om att tyst o. sakta l. oförmärkt (o. medelst list l. finter o. d.) skaffa sig insteg i ngt l. tillträde till viss krets l. nästla sig in ngnstädes l. förskaffa sig ngt; numera i sht i den särsk. förb. SMYGA TILL. När the (dvs. prästerna) okalladhe smygha sigh j embetet eller (osv.). Balck Musæus K 5 a (1596).
γ) betecknande att ngt (gm sin form) mjukt l. smidigt o. nära följer l. ansluter sig till ngt l. ngts konturer (t. ex. att kläder på sådant sätt följer kroppens konturer) l. ett innehåll l. original o. d.; äv. betecknande att ngn l. ngt mjukt o. smidigt l. slaviskt l. servilt följer ngns vilja (jfr β); ofta i uttr. smyga sig efter (äv. (om)kring l. (in)till) ngt; jfr 1 d γ. Om något versslag i verlden är oskickligt att smyga sig efter och uttrycka tankens modifikationer, så är det .. (alexandrinen). Runeberg 6: 230 (1832). En ljusblå tunik .. smög sig kring det smärta lifvet. Wetterbergh Sign. 37 (1843). Språket smyger sig kring .. (Stagnelii) tankar som en luftig slöja af skiftande gas. Sturzen-Becker 1: 78 (1845, 1861). Quinnan har den böjligaste naturen, hon förmår smyga sig efter hvarje egenhet i sin mans lynne. Wetterbergh Altart. 491 (1848). Poemet ”På Marengos fält” (i A. Pippings övers. av G. Carduccis Valda dikter) smyger sig troget till originalet. PT 1895, nr 64 A, s. 3. I allmänhet smögo sig riksdagsbesluten (under 1500- o. 1600-talen) punkt för punkt efter .. (regeringens) propositioner. Hildebrand Statsförf. 392 (1896). (Älgen) blev andlös av välbehag, när vattnet (i sjön) smög sig mjukt och kyligt omkring hans kropp. Lagerlöf Holg. 2: 15 (1907). AffärsmÅb. 1: 199 (1919: intill).
δ) följt av inf.; förr äv. utan att: smyga sig till att (göra ngt; jfr SMYGA TILL 2). Det man smyger sig få veta är altid ofärdigt och utan samanhang derjemte. CAEhrensvärd Brev 1: 170 (1789). Bellman (BellmS) 6: 168 (1790: vi smög oss fara). Kellgren (SVS) 5: 722 (1794: smyger sig at se).
3) tr.; särsk.: omärkligt l. (tyst o.) sakta l. i smyg föra l. placera l. sända o. d. (ngt ngnstädes l. från en plats o. d.); i sht förr äv. i uttr. smyga ngt åt ngn l. (med indirekt obj.) smyga ngn ngt, omärkligt l. i smyg överräcka l. ge ngt åt ngn. Han smög sin arm kring hennes liv. Hon smög en sedel i vaktmästarens ficka. Hon hade smugit sin hand i hans. Hoorn Jordg. 2: 214 (1723). (Eftersom) ingen .. kan märka det, smyger hon billetten åt Grefven med den högra handen. Pilgren FigBröll. 119 (1785). Mins du .. / .. när Dafne genom dalen / Flydde som en jagad hind, / Hur jag (dvs. Astrild) smög dig (dvs. Anakreon) bakom alen. Widström Vitt. 10 (1799). Såg du (dvs. Hebe), rörd, min nöd och ur gudabägarn / Smög mig en droppe? (Elgström o.) Ingelgren 282 (1810). (Sista skoldagen var alla lärarna vänliga) Men ändå föreföll lektionen / den dagen mer än vanligt lång, / och klockorna smögos gång på gång / ur fickorna. Andersson Amér 56 (1918). — jfr AV-, FRAM-, GENOM-, IN-, NED-, UNDAN-, UT-SMYGA. — särsk.
a) kortsp. i poker: hålla l. placera (sina fem kort) så att bl. en smal kant syns av de fyra; äv. med avs. på parti kort (se PARTI 12): i smyg spela l. (allmännare) spela. GHT 1933, nr 259, s. 13 (allmännare). Som spelkort är .. (de nya runda spelkorten) värdelösa: man kan ju inte ”smyga dem”, påpekar den gamle (poker-)hajen med förtrytelse. SvD(A) 1962, nr 76, s. 14.
c) sjöt. lägga (en stropp l. ända kring ett rundhult l. en tross o. d.) så att den vid anhalning smyger sig (se 2 b γ) l. smiter åt kring fästpunkten (t. ex. gm att låta stroppen osv. bilda en ögla l. gm att på ett speciellt sätt linda den flera varv om rundhultet osv.); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om ställe där en stropp osv. är smygd. Råerna .. Brassas som då Barquassen skall insättas, Brassar och Contra Gigtåg sättes styfva samt Märsseskot hales igenom: här under smyges en stropp omkring läggen tätt vid stocken och fångas långs stocken. FSjöbohm Sjöm. 9 (1791). Smyg fallet om rån på omkring 1/3 af dess längd från främre nocken, och bänd skotet i skothornet. Oxenstierna Vanderdecken 25 (1865). Svensson HbSjömansarb. 51 (1941: smygningen; konkret). Har kättingen lagt sig i törn om stocken, hugges katten i röringen, i balansringen eller i en om läggen smygd stropp. Weinberg Sjömansk. 122 (1954). Rydholm (1967). — jfr AN-, PÅ-SMYGA.
d) (†) om häst, med avs. på hörn på bana för hästdressyr: passera nära o. med bestämd böjning inåt; jfr 1 d γ. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 59 (1836).
e) motsv. 1 d γ, i fråga om att få ngt att smidigt o. nära fästa vid ett underlag; i avledn. SMYGBAR.
f) i överförd l. mer l. mindre bildl. anv., särsk. med avs. på blick: i smyg kasta; förr äv. i pass. med intr. bet.: smyga sig (se 2 b). ÖB 119 (c. 1712; i pass. med intr. bet.). Trolösa vän! ibland alla hade du smygt din snara närmast mitt hjerta. Lindegren 3: 101 (1807). Hon smög en blick till honom. Mycket riktigt — han betraktade henne. Bergman JoH 103 (1926). Ja människor blir hopvävda i det långa stycket. Under ytan sker ett evigt, hemligt, tusentrådigt knytande .. Osett, osett arbetas det med att smyga tråd i tråd. Aronson Medalj. 120 (1935). — särsk. (†) utan adverbial angivande riktning o. d.: oförmärkt l. i smyg föra l. skjuta fram (ngt); äv. med avs. på blick: kasta. Si, huru synden först et spetzigt hufwud smyger, / Men blifwer efter hand alt mer och mera dryger. Kolmodin QvSp. 1: 428 (1732). Atterbom SDikt. 2: 176 (1814, 1838; med avs. på blick).
Särsk. förb.: SMYGA AN10 4. (numera bl. tillf.) till 3 c: smyga (stropp o. d.). FSjöbohm Skeppstakl. 6 (1792). jfr ansmyga. —
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig bort, smygande bege sig bort; äv. motsv. smyga, v.1 2 b. Dähnert 276 (1746). En liten stig, som smög sig bort längs gula dikesrenar och under grå bergbranter. Siwertz Fribilj. 82 (1943).
3) till 3: smygande l. i smyg föra l. ta bort (ngt). Smyga bort ett kort ur leken. Weste FörslSAOB (c. 1815). —
SMYGA EFTER10 32, äv. 40.
1) till 1: smygande följa efter (ngn); äv. till 1 b, i uttr. smyga efter ngt, se smyga, v. 1 b. Auerbach (1913). Thorén Herre 64 (1942). jfr eftersmyga.
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig efter, smygande bege sig efter (ngn l. ngt); äv. utan obj. Weste (1807). Jag har nog försökt att smyga mig efter, men då har alltid dörren varit stängd inifrån. Heidenstam Folkung. 1: 128 (1905). —
SMYGA EMELLAN10 032. särsk.
1) till 2, refl., i uttr. smyga sig emellan, smygande gå emellan (ngra l. olika saker). Weste (1807).
2) till 3 f, bildl.: inskjuta l. inflicka (yttrande). ”Getryggen! låter inte så bra,” smög Brigitta emellan. Bremer Dal. 148 (1845). —
1) till 1 (särsk. 1 c γ slutet): smygande l. i smyg l. oförmärkt (l. så småningom) gå l. komma fram; äv. motsv. smyga, v.1 1 d, särsk. i uttr. smyga fram med ngt, i smyg komma fram med l. lägga fram ngt o. d. Spegel 414 (1712). Ingen Prelat wågade sig at smyga fram hwarken med interdict eller bannlysning. Lagerbring 1Hist. 2: 650 (1773). En sedel på 50 riksdaler banko smög fram ur plånboken. Crusenstolpe CJ 2: 235 (1845). Min hvita stam / Stod helt allvarsam, / Och så smög det fram / Hvad de båda (älskande) skrifvit (i barken). Topelius Ljungbl. 98 (1853, 1860). Blott ett ord eller uttryck kan skorra (i C. V. A. Strandbergs öv. av Bruden från Abydos), i synnerhet i personernas tal, där en vulgär eller vårdslös ton kan smyga fram. Hallström i 3SAH 24: 371 (1910).
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig fram, smyga fram (se 1); äv. motsv. smyga, v.1 2 b, om båt o. d.: mjukt o. tyst glida l. fara fram. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 221. Roende båtar med skönheter smögo sig fram emellan boxerade skepp. Bellman Lev. (BellmS) 45 (1794). Höstdagarna smögo sig långsamt fram. Tavaststjerna Inföd. 128 (1887). Krusenstjerna Pahlen 2: 168 (1930; om skymning).
3) till 3: i smyg l. oförmärkt l. tyst (i stillhet) ta l. få fram l. framföra (ngt) o. d.; äv. motsv. smyga, v.1 3 f. Chydenius 159 (1765; med avs. på sanningen). Smyg (vid kortspel) fram en samrådsblick, till den du spelar mot. Leopold 2: 470 (1802, 1815). Smyga fram prästbetyget utan att morsan märker det. Fogelström Vakna 97 (1949). —
SMYGA FÖRBI10 04.
1) till 1: smygande ta sig förbi (ngn l. ngt); äv. motsv. smyga, v.1 1 d. HLilljebjörn Hågk. 2: 125 (1867). Rydberg Varia 83 (1894; bildl.). Hon smög förbi mig. Klint (1906).
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig förbi, smyga förbi (se 1); äv. motsv. smyga, v.1 2 b. CAEhrensvärd Brev 1: 137 (1788). Nyblæus Forskn. I. 2: 368 (1875; bildl.).
3) till 3: smygande l. i smyg föra (ngt) förbi (ngn); äv. motsv. smyga, v.1 3 f, särsk.: hemlighålla (ngt) för (ngn). Högberg Vred. 3: 36 (1906). —
SMYGA I10 4, förr äv. UTI.
1) till 1: smygande ta sig in i (ngt); äv. motsv. smyga, v.1 1 d. Bilan smög åter i sitt foderal. Crusenstolpe Tess. 2: 255 (1847). Börjesson Solen 19 (1856; bildl.).
2) till 2, 2 b, refl., i uttr. smyga sig i ngt, smyga i ngt (se 1). Uppenbara fiender inkräcktade sig (på K. XII:s tid) rikets förmurar med vapen, de hembliga smygde sig uti näringar och handel igenom förlager. Höpken 2: 83 (1747). Söderhjelm Runebg 2: 429 (1906; bildl.).
3) till 3; särsk. bildl. (jfr smyga, v.1 3 f): omärkligt l. i smyg ”sätta i” l. inbilla (ngn ngt). Polyfem V. 47: 4 (1812). särsk. i uttr. smyga i sig ngt, i smyg förtära ngt. Bellman (BellmS) 11: 137 (1792; med avs. på sup). —
SMYGA IFRÅN10 04.
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig ifrån (ngn l. en plats o. d.), smygande bege sig bort ifrån (ngn osv.); äv. motsv. smyga, v.1 2 b, särsk.: slingra sig ifrån (ett svar o. d.). Han smygde sig ifrån Eremiternes bönstunder. Heinrich (1814). Hedberg Dagt. 10 (1876; med avs. på svar). Auerbach (1913: ngn). jfr L. Paulinus Gothus Pest. 101 b (1623: Smygde sigh .. ther ifrå). —
SMYGA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32.
1) till 1; särsk. utan obj.: smygande ta sig igenom; äv. bildl. (jfr smyga, v.1 1 d), särsk.: klara sig, undkomma en fara. Schultze Ordb. 4627 (c. 1755; utan obj.). Fahlcrantz Schiller Fiesko 108 (1821; bildl.).
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig igenom ngt, smygande ta sig igenom ngt; äv. utan obj. Musen, i thet hon smyger sigh genom wisthuset, så förråder hon sigh sielff vthaff sin egen träck. Schroderus Comenius 211 (1639); möjl. icke särsk. förb. Nordmännerne .. smugo sig om natten igenom Franska lägret. Dalin Hist. 1: 552 (1747). Andersson Plautus 64 (1901; utan obj.). —
1) till 1: smyga sig in (se 2). Odygd smyger offta in vnder dygdemantel. Grubb 606 (1665). Jag tål inte kräk, som smyga in i springor. Jolin Barnhusb. 89 (1849). När han tyst som en tjuv skulle smyga in till sig, såg han (osv.). Siwertz JoDr. 179 (1928).
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig in (förr äv. in sig), smygande ta sig in (ngnstädes). Löhntiwfwar, som .. smygha sigh in till at göre skadha. L. Paulinus Gothus ThesCat. 84 (1631). Ibland smyger jag in mig på Willhelms Caffe-Hus. Kling Spect. A 2 b (1734). Hedberg VackrTänd. 256 (1943). särsk.
a) (numera föga br.) i det bildl. uttr. smyga sig in i ngns förtroende l. gunst o. d., så småningom o. på ett oförmärkt o. fintligt sätt förvärva sig ngns förtroende l. gunst osv.; jfr insmyga, v. 1 a β. Grönstedt .. hade smygit sig in i den unge, redlige Gustafs förtroende. Zeipel Set. 1—2: 317 (1847). ÖoL (1852: gunst). Hon skulle vara tjänare, men smög / Sig in uti mitt tycke mer och mer. Hallström GrAntw. 56 (1899). Auerbach (1913).
b) bildl. (jfr a o. smyga, v.1 2 b); i sht om ngt sakligt: insmyga sig (se insmyga, v. 1 b, särsk. b β, γ); äv. motsv. smyga, v.1 2 b α (jfr insmyga, v. 1 a α). Detta är en osed som smugit sig in vid våra skolor. Huru listelig the Caluinister tala, när the först begynna smygha sigh inn vthi itt landh gifwer .. månge historier .. tilkenna. OMartini Pred. D 1 a (1606). I de Gudinnors spår, som helgedomen nått, / Har Afund smygt sig in och Högmod dristigt gått. Gyllenborg Bält 273 (1785). Han hade sökt smyga sig in på officersbanan. Hedenstierna Svenssons 33 (1903); möjl. icke särsk. förb. Det är ett fel som smög sej in när dom telefonerade och frågade mej. Johnson Här 128 (1935).
3) till 3: smygande l. i smyg föra in (ngn l. ngt), insmyga (se insmyga, v. 2) l. smussla in; äv. i fråga om smuggling; stundom betecknande att ngt på ett skickligt l. fintligt sätt införes (lirkas in) i ett trångt utrymme; äv. bildl. (jfr smyga, v.1 3 f). Widekindi KrijgH 943 (1671; med avs. på formulering i traktat). HT 1918, s. 188 (1809; i fråga om smuggling). Den fräcka och ärelösa Leonela .. hade den djerfheten att smyga sin älskare in i huset och gömma honom der. Stiernstolpe DQ 2: 242 (1818). Har .. (författaren) snille, kan han nog smyga in sin grundåskådning i den mäst idealistiska literaturform. Verd. 1887, s. 102. 2SvKulturb. 1—2: 79 (1934; i fråga om att lirka in rågkärvar i hässja). Nu smyger novemberdagen en trevande solglimt in i rummet. Siwertz Tråd. 70 (1957). —
SMYGA MED10 4.
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig med ngn, smygande komma med ngn; äv. utan obj. Kellgren (SVS) 4: 97 (1779; utan obj.). Lönnberg Sigtr. 153 (1892). —
SMYGA NED10 4 l. NER4.
1) till 1: smygande l. i smyg bege sig ned; äv. motsv. smyga, v.1 1 d. Weste (1807). En tår smög ned ur hennes öga. CGNordforss i 2SAH 6: 133 (1810). jfr nedsmyga.
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig ned, smyga ned (se 1); äv. motsv. smyga, v.1 2 b. Nordforss (1805). Förstulna tårar .. smögo sig ned öfver grånade kämpars kinder. Sander i 3SAH 6: 4 (1891).
3) till 3: smygande l. i smyg föra ned (ngn l. ngt ngnstädes). Högberg Vred. 3: 394 (1906). jfr nedsmyga. —
SMYGA OMKRING10 04, äv. KRING4. till 1: smygande gå omkring (ngnstädes); äv. motsv. smyga, v.1 1 d. Ehrenadler Tel. 113 (1723). Hviskningar, som smyga kring i staden. Jolin UHansDr 11 (1860). jfr kringsmyga. —
1) till 1, = 2; äv. till 1 b, i uttr. smyga på ngt, se smyga, v.1 1 b. Lindfors (1824). Djup natt har smugit på osz. Hagberg Shaksp. 12: 95 (1851).
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig på ngn l. ngt, smygande ge sig på l. anfalla ngn l. ngt; ofta motsv. smyga, v.1 2 b; äv. utan obj. Lind (1749). Förut smög sig den tanken emellanåt på mig, att (osv.). De Geer Minn. 1: 93 (1847, 1892). Då grubblet och de sargande tankarna smögo sig på, var det (osv.) Lindqvist Herr. 67 (1917). (Gösen) trivs bara i lergrumligt vatten, där han osedd kan smyga sig på sitt byte. Selander LevLandsk. 174 (1955).
3) (mera tillf.) till 3, i uttr. smyga på sig (klädesplagg), oförmärkt l. i smyg ta på sig (klädesplagg). Johansson RödaHuv. 2—3: 264 (1917).
4) till 3, i uttr. smyga på ngn ngt (äv. ngt på ngn), oförmärkt l. i smyg (l. på ett fintligt sätt) placera ngt hos ngn o. d.; äv. bildl., motsv. smyga, v.1 3 f: oförmärkt l. i smyg (l. på ett fintligt sätt) påföra (se d. o. 2 b) ngn ngt l. tillskynda ngn ngt (förr äv.: antydningsvis beskylla ngn för ngt l. påbörda ngn ngt). 2RARP 6: 602 (1731). Det majestätsbrott, som anmärkaren velat smyga på mig. Järta 2: 301 (1824). Jag är läkare. Och du vill att jag skall smyga döden på en gammal man som kommer till mig för att söka min hjälp! Söderberg Glas 155 (1905). —
SMYGA TILL10 4.
1) till 2, refl., i uttr. smyga sig till ngn, smygande bege sig till ngn; äv. utan obj.: smyga sig fram. Dähnert 276 (1746; utan obj.). (I sina drömmar kunde han) smyga sig till henne med längtande läppar och händerna fulla av smekningar. Siwertz JoDr. 83 (1928).
2) till 2 b, refl., i uttr., smyga sig till att göra ngt, oförmärkt l. i smyg skaffa sig möjlighet att göra ngt, lista sig till att göra ngt; jfr smyga, v.1 2 b δ. Icke ens den minsta lilla stjerna kan smyga sig till att gå på annat sätt, än (astronomen föreskriver). Rydberg Ath. 103 (1859).
3) till 2 b α, refl., i uttr. smyga sig till ngt, tyst o. sakta l. oförmärkt (o. medelst list l. finter l. på smygvägar) tillägna sig l. förskaffa sig l. ”lägga sig till med” ngt (jfr 5). Alt ifrån år 1752 kunde .. (ögonläkaren Taylor) icke mera smyga sig til några patenter af något Hof. SvMerc. IV. 2: 196 (1758). Han har smygt sig till en god syssla. Weste FörslSAOB (c. 1815). Smyga sig till en titt. Hammar (1936).
4) till 2 b γ, refl., i uttr. smyga sig till ngt, mjukt o. nära ansluta sig till ngt l. följa efter ngt o. d.; äv. utan obj., om kläder: smyga sig intill. Hallstén o. Lilius (1896; om kläder, utan obj.). Söderhjelm Runebg 2: 251 (1906).
5) till 3: omärkligt l. i smyg förskaffa (ngn ngt); äv. i uttr. smyga till sig ngt (jfr 3). Hygiea 1842, s. 566. Smyga till sig ngt. Sundén (1891). —
SMYGA TILLBAKA10 040, äv. 032, äv. (vard.) TILLBAKS04. oförmärkt l. i smyg bege sig tillbaka.
1) till 1; äv. motsv. smyga, v.1 1 d. Vattnet .. smög tillbaka i jordens sköte. Crusenstolpe Tess. 1: 258 (1847). Så smög han tillbaks samma väg, han kommit. Hallström Händ. 165 (1927).
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig undan, = smyga bort 2; äv.: gm att smyga dra sig undan (ngn l. ngt); äv. motsv. smyga, v.1 2 b. Widekindi G2A 98 (c. 1676). Det alldagliga, som under vanans insegel nästan smyger sig undan vår uppmärksamhet, är just det mäktigaste här i verlden. Genberg VSkr. 1: 1 (1859).
3) till 3, = smyga bort 3; äv. i uttr. smyga ngt undan ngt, oförmärkt l. i smyg undandra ngt ngt; äv. motsv. smyga, v.1 3 f. Rossbeef hade sedt sig slugare före än jag, och smugit undan et ansenligt Capital. Säfström Banquer. Bb 3 b (1754). Wetterbergh Penning. 612 (1847: smyga en del arbete undan det hela). —
SMYGA UNDER10 40.
1) till 2, refl., i uttr. smyga sig under ngt, smyga sig in under ngt (för att gömma sig l. undkomma). Peringskiöld MonUpl. 154 (1710).
2) till 3: i smyg placera l. gömma (ngt) under (ngt); särsk. bildl. Arfwidsson Oisian 1: 53 (1842). —
SMYGA UPP10 4, äv. OPP4.
1) till 1: smygande ta sig l. bege sig upp (ngnstädes); äv. om ngt sakligt (särsk. om ngt som mjukt anslutande sig till ngts konturer reser sig l. sträcker sig upp; jfr smyga, v.1 1 d γ). En outsäglig, oändlig tjusning .. / .. smyger upp genom alla lemmar / och når till hjertat. Tavaststjerna NVers 15 (1885); möjl. icke särsk. förb. Heidenstam End. 223 (1889). Sädesärlan har smugit upp till boet. Martinson BakSvenskv. 150 (1944). En trappa smyger upp i bergets skugga. Fogelström Vakna 108 (1949). jfr uppsmyga.
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig upp, smyga upp (se 1); äv. i fråga om att oförmärkt l. på fintligt sätt avancera (jfr smyga, v.1 2 b α). Emedan List och Våld äro, vanligen, alla Partiers Vett och Styrka, hvarmed de antingen smyga sig up, eller bryta sig fram, til Högsta Magten; så (osv.). Thorild (SVS) 3: 361 (1793). Ett hemligt vemod smög sig upp i Montmorencys bröst. Almqvist GMim. 3: 218 (1842). Han smög sig upp till gården, ingen såg honom i skymningen. Koch AntHav. 8 (1909, 1918).
3) (numera bl. tillf.) till 3: oförmärkt l. i smyg få upp (ngn l. ngt ngnstädes). Franzén Skald. 5: 256 (1836). —
SMYGA UR10 4, förr äv. UTUR.
1) till 2, refl., i uttr. smyga sig ur (förr äv. utur) ngt, smygande ta sig ur ngt; äv. bildl. Han smygde sig utur huset. Widegren (1788); möjl. icke särsk. förb. Blanck GeijerEngl. 25 (1914; bildl.).
2) till 3: i smyg föra (ngt) ur (ngt); särsk. i fråga om smuggling. Några tillfällen (torde icke) kunna gifvas, för Skilje-mynt, att smygas ur Landet. Blix SvFinance 54 (1797); möjl. icke särsk. förb. —
SMYGA UT10 4.
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig ut, smygande l. i smyg ta sig ut (ur l. till ngt o. d.); äv. motsv. smyga, v.1 2 b. Med det samma smygde de sig ut på dören. Columbus MålRoo 61 (c. 1678). EkonS 2: 53 (1894; bildl.). Ängsligt som en liten missdådare smög han sig ut ur huset. Malmberg StyckVäg 65 (1950).
3) till 3: oförmärkt l. i smyg föra ut (ngt ur ngt o. d.); äv. motsv. smyga, v.1 3 f, särsk. med avs. på blick. Porthan BrCalonius 569 (1799). (Krämaren) smög sin blick i skogen ut på spaning. Franzén Skald. 3: 112 (1829). —
SMYGA ÅT10 4.
1) (numera föga br.) till 2 b γ, refl., i uttr. smyga sig åt ngt, sluta sig tätt kring ngt. Hon drog snodden (på morgonrocken) åt om lifvet; ty det var mjukt hvitt tyg, som smög sig åt växten. Benedictsson Folkl. 147 (1887).
2) till 3: i smyg sticka åt (ngn ngt). SedolärMercur. 3: nr 10, s. 4 (1731). Jag har sjelf sett huru han smög åt gamla Stina Schulz en fjerding potatis. Backman Reuter Lifv. 2: 317 (1870). —
SMYGA ÖVER10 40.
2) till 2, refl., i uttr. smyga sig över, smygande l. i smyg ta sig över (ett område l. ett hinder l. en plats o. d.); äv.: smygande l. i smyg kasta sig över l. överrumpla l. anfalla l. komma över (ngn l. ngt); ofta motsv. smyga, v.1 2 b, om ngt sakligt, i sht känsla l. själstillstånd o. d. Han smygde sig öfver bryggan. Widegren (1788); möjl. icke särsk. förb. Wetterbergh Penning. 110 (1847). En behaglig känsla af hvila och trygghet smyger sig öfver den resande, då han inträder inom .. (klostrets) murar. Beskow Res. 111 (1861). (Rävarna) smyger sig över oss (dvs. fåren) om natten, när vi sover inne i grottorna. Lagerlöf Holg. 1: 147 (1906). Vilan — inte sömnen men vilan — smyger sig över dem. Johnson Nu 68 (1934).
Ssgr (i allm. till 1 c γ slutet. Anm. De till 1 c γ slutet hänförda ssgrna kan i allm. äv. hänföras till smyg, sbst.3): A: SMYG-AFFÄR. i smyg uppgjord affär (se d. o. 4); äv. i fråga om smuggling. Carlén Köpm. 1: 177 (1860). Svedenfors Gränsb. 1: 52 (1949; i fråga om smuggling.). —
-BLICK. i smyg kastad blick (se blick, sbst.1 2); jfr lönn-blick. Österling Galsworthy Brod. 62 (1918). —
-BRÄNNA, -ing. i smyg bedriva (olovlig) brännvinsbränning, lönnbränna; äv. tr., med avs. på brännvin; jfr hem-bränna. ÖgCorr. 1854, nr 79, s. 3 (: Smygbränning). Bönderna betalade en viss afgift till uppsyningsmännen för att få smygbränna. Odhner G3 1: 437 (1885). IllSvOrdb. (1955; tr.).
-BRÄNNERI1004 l. 0104, äv. 3~002. [jfr -bränna] smygbränning, lönnbränneri (se d. o. 1). KulturbVg. 1: 80 (1795). —
-DRICKA, -ning. i smyg dricka (alkoholhaltig dryck); äv. utan obj.; jfr -supa. Melin AmazUrskog. 83 (1929). —
(1 b) -DRÄKT. (i sht förr) dräkt l., i utvidgad anv., maskering för användning då man vill smyga på djur. Svederus Jagt 358 (1831). —
(1 d) -FEBER. [jfr t. schleichfieber] (numera föga br.) smygande feber (se smyga, v.1 1 d ε β'); svag men efterhängsen feber. Hygiea 1840, s. 526. Lundberg HusdjSj. 591 (1868). —
-FYRK. (†) om liten (otillåten) biförtjänst gjord i smyg; äv. i uttr. göra sig en smygfyrk l. smygfyrkar, skaffa sig sådan(a) biförtjänst(er); jfr -penning, -sportler. Nordforss (1805; äv.: Göra sig). Schulthess (1885: smygfyrkar). Auerbach (1913). —
-FÄRD. i smyg gjord färd, smygande färd. Ofta nog dyka .. (sparvhökarna) helt oförmodat upp från sina smygfärder mellan småtallarna. Rosenius SvFågl. 3: 129 (1928). —
-FÖRFATTARE. om författare som skriver l. skrivit ngt i smyg; anonym författare; jfr -skrivare. Fryxell Ber. 10: 312 (1842; i pl., om anonyma författare). —
-GÅNG.
1) till 1: smygande sätt att gå, smygande gång (se d. o. I 1 d, 3 b) l. gångart. Hemberg JagtbDäggdj. 233 (1897; i fråga om lodjur). Dens. Kola 237 (1902; i fråga om person, vid jakt); jfr smyga, v.1 1 b.
2) (†) till 1 d: smygande förfaringssätt l. tillvägagångssätt l. metod o. d.; jfr gång I 4. BrinkmArch. 2: 252 (1815). —
(1) -HAMN. [sannol. efter t. schlupfhafen (se slipphamn)] (†) = slipphamn. GbgMag. 1759, s. 260. Jungberg (1873). —
-HANDEL. [jfr dan. o. nor. smughandel, t. schleichhandel] handel (se handel, sbst.2 11 b) som sker i smyg; i sht om otillåten (illegal) sådan handel (med för införsel l. försäljning förbjudna l. med ransonerade varor); företrädesvis i fråga om smuggling; äv. bildl.; jfr -försäljning, -köp, -trafik o. lönn-handel. Bergman Jordkl. 1: 51 (1773). Smyghandel med bränvin drifves .. i (finska) skärgården en gros. Topelius Dagb. 4: 155 (1839). I Rasks uppmärksamhet och Nettas förstulna blickar sågo de .. en liten smyghandel i kärleksväg, som föreföll dem innerligt treflig. Ridderstad Samv. 2: 263 (1851). De nu avslöjade (har) omsatt mycket kaffe i smyghandeln, den s. k. svarta börsen. SvD(A) 1941, nr 124, s. 3. För de hungrande smederna (i Värml. på 1830- o. 1840-talen) återstod nästan ingenting annat än att driva smyghandel med järn. Olsson Fröding 22 (1950).
-HANDLA. [jfr t. schleichhandeln; jfr äv. -handel] bedriva smyghandel; jfr -sälja. Stiernstolpe Arndt 2: 103 (1807; i fråga om smuggling). SocÅb. 1940, s. 151.
Avledn.: smyghandlare, i bet. 1 m.//(ig.), i bet. 2 r. l. m. [jfr dan. o. nor. smughandler, t. schleichhändler (alla i bet. 1)]
1) person (man) som smyghandlar; i sht om smugglare; jfr -försäljare. Björkegren 1: 607 (1784). SvD(A) 1942, nr 83, s. 3.
-HANDLERSKA. [till smyghandlare; jfr t. schleichhändlerin] (numera bl. tillf.) kvinnlig smyghandlare. Nordforss (1805). —
-HOTELLISERING, r. [senare leden till hotell i analogi med kontor: kontorisera (se -kontorisera)] jfr -kontorisera. DN 1970, nr 335, s. 41. —
(1) -HÅL.
1) hål (se hål, sbst. 4) avsett l. använt att smyga igenom; vanl.: hål (se hål, sbst. 1) l., allmännare, trångt l. litet utrymme (vrå l. skrubb o. d.) avsett l. använt att smyga in (o. gömma sig) i, gömställe l. (hemligt) tillhåll l. smyg (se smyg, sbst.2 1) o. d.; jfr -ställe, -vrå o. kryp-hål 1, lönn-hål. Cellarius 99 (1729). Om dagen ligger .. (stenmården) gömd i något smyghål, och skyr ljuset än mer än Skogsmården. Nilsson Fauna 1: 39 (1820). Anarkisternas smyghål bevakades naturligtvis noga. Ashton-Wolfe Storstadsförbr. 180 (1928).
2) mer l. mindre bildl.; särsk. = kryp-hål 2; jfr -vrå. AdP 1789, s. 110. Embetsmännen bli allt mer och mer skuggrädda för att uttala sin mening; man kryper i alla möjliga smyghål för att undandraga sig en kinkig fråga. UrKorrCronholm 26 (1859). Under prästerlig medverkan underkastades .. (utkastet till Sigismunds konungaförsäkran) en genomgripande omarbetning, som ej längre medgav minsta smyghål (för att ge katolikerna förmåner). SvRiksd. 3: 28 (1933). Kungen styrde om att inte ens ironiens smyghål i längden blev författarna förunnade. Holmberg Leopold 1: 140 (1953). —
-JAGA. bedriva smygjakt.
1) till 1 b, motsv. -jakt 1, om person l. rovdjur. Hemberg JagtbDäggdj. 221 (1897; om lo). Jakten 39 (1951).
-JAKT.
1) jäg. till 1 b: pyrschjakt; äv. om en på liknande sätt av rovdjur bedriven jakt; äv. oeg. l. bildl.; jfr -skytte. TIdr. 1882, s. 28 (i fråga om rävs jakt). TurÅ 1954, s. 164 (om pyrschjakt). Fågelskådaren på smygjakt med kikare. SDS 1978, nr 7, s. 8.
2) till 1 c γ slutet: i smyg bedriven (olovlig) jakt; tjuvskytte. TIdr. 1882, s. 28. 3NF 12: 204 (1930). —
(1 b, c γ slutet) -JÄGARE. jäg. person som ägnar sig åt smygjakt (se d. o. 1, 2); äv. oeg.; jfr -skytt 2. Knöppel SvRidd. 27 (1912; oeg.). —
-KNÄPPA, -ning. (i sht i fackspr.) knäppa (klädesplagg l. del av klädesplagg) osynligt (utan att knappen l. knapparna syns); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are): osynlig knäppning. SvD 23/4 1922, Söndagsbil. s. 5. Ny jacklängd med smygknäppning. AB 1963, nr 231, s. 14. —
-KONST. (†) i smyg utfört knep l. skälmstycke o. d.; jfr konst 7. Lagerbring 1Hist. 3: 409 (1776). —
-KONTOR. [jfr -kontorisera] om kontor (se d. o. 6) inrättat i smyg i lokal l. stadsdel avsedd för andra ändamål (i sht för bostadsändamål). SvD 1972, nr 28, s. 28. —
-KONTORISERA, v. -ing. [senare leden är avledn. av kontor] med avs. på lokal l. stadsdel l. stad: förvandla till resp. fylla med smygkontor; äv. utan obj.; i sht ss. vbalsbst. -ing. DN 1968, nr 282, s. 1 (med avs. på Sthm). HSB smygkontoriserar i Stockholm. Därs. 1970, nr 12, s. 3. TurÅ 1973, s. 101 (: smygkontorisering). —
(1) -KUND. (numera mindre br.) kund som (tillfälligt) smyger l. slinker in (ngnstädes). GHT 1897, nr 252 B, s. 2. —
-KÖP. i smyg gjort (otillåtet) köp (t. ex. av ransonerad vara); jfr -handel. UNT 1941, nr 285, s. 4. —
-KÖPA. i smyg köpa (ngt, särsk. ngt som är underkastat statlig reglering). Jaroszynska MinnÅr 82 (1925; med avs. på ved). —
-LAGER. i smyg upplagt lager (se lager, sbst.3 2); särsk. i fråga om otillåten lagring av ransonerade varor. Östergren (cit. fr. 1916). —
-LÅN. i smyg gjort lån (se d. o. 2); äv. bildl. Atterbom PhilH 146 (1835; bildl.). DN(A) 1965, nr 164, s. 2. —
-LÄSA, -ning. i smyg läsa (ngt, t. ex. förbjuden bok); äv. utan obj.; jfr tjuv-läsa. Bååth-Holmberg Sekl. 1: 114 (1897; utan obj.). Medan gymnasister som vanligt smygläste sina läxor på de nedersta bänkarna (under morgonbönen). HågkLivsintr. 13: 158 (1932).
-MAN. (numera föga br.) = smyger; jfr -skälm. SvD 1898, nr 322 A, s. 1. Heidenstam StGör. 8 (1900). —
-PASSAGERARE. fripassagerare, gratispassagerare; i sht i fråga om båtresa. SvD(A) 1937, nr 43, s. 4. —
(3) -PATIENS. kortsp. patiens kännetecknad av att vissa kort läggs (smygs) undan omvända för att på nytt i viss ordning läggas upp. IllPatienceb. 15 (1880). —
(1) -PATRULL. [jfr t. schleichpatrouille] (numera bl. i skildring av ä. förh.) om spaningspatrull som uppträder dolt. KrigVAT 1845, s. 422. —
-PENNING. (numera bl. i pl. i formen -pengar) (numera bl. tillf.) penning förtjänad i smyg, särsk. (förr) om smygsportler; äv. i uttr. göra sig smygpen(nin)gar, tjäna pengar i smyg; förr äv. (i sg.), om penningsumma hopsamlad i smyg; jfr -fyrk. Holmberg 1: 987 (1795: Göra). Hon hade samlat en liten smygpenning. Weste FörslSAOB (c. 1815). Björkman (1889). —
-PREMIÄR. [efter eng. sneak preview] om icke annonserad visning av film före den egentliga premiären (i avsikt att avläsa publikreaktionen). Expressen 1955, nr 199, s. 15. —
-PROFESSIONALISM. i sht sport. om förhållandet att idrottsutövning i smyg sker professionellt (mot betalning i smyg). IdrBl. 1935, nr 10, s. 7. —
-PROFFS. (vard., sport.) idrottsman som i smyg är professionell (tar betalt i smyg). IdrBl. 1935, nr 130, s. 6. —
-PROSTITUTION. (i sht om ä. l. utländska förh.) i smyg förekommande (okontrollerad l. illegal) prostitution (se d. o. 1). SvLäkT 1935, s. 870. —
(1) -REKOGNOSERING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) rekognosering utförd med smygpatrull. Lefrén Förel. 2: 155 (1817). —
-RYKTE. (mindre br.) i smyg utspritt rykte l. smygande rykte (se smyga, v. 1 d ε α'). Högberg Utböl. 1: 71 (1912). —
-RÖKA, -ning. i smyg röka (cigarett o. d.); äv. utan obj.; äv. i uttr. smygröka på ngt. Herrar sutto här och hvar och smygrökte på cigarrstumpar. Strindberg Utop. 27 (1885). Utanför gick en vakt och smygrökte en cigarrett. Essén KessGen. 219 (1915). Smygrökande pojkar vållade den brand i Barkåkra, då 20 ton spannmål förstördes. SDS 1942, nr 283, s. 7. DN(A) 1964, nr 22, s. 2 (: Smygrökningen; i fråga om skolelevers otillåtna rökning i skolan).
(1) -RÖR-KRYP. (†) om polypen Perigonimus repens Lam., vars medusaform föres fritt omkring i vattnet. VetAH 1798, s. 123. —
-SKJUTA.
1) (mera tillf.) till 1; i fråga om gerillakrigföring o. d.: skjuta från gömställe(n) l. bakhåll o. d.; jfr -skytt 1 o. lönn-skjuta. SvD(A) 1916, nr 116, s. 3.
-SKRIVARE. (numera föga br.) person som skriver l. skrivit smygskrifter (jfr -författare); äv.: spökskrivare. VDAkt. 1709, nr 274 (om spökskrivare). VRP 21/10 1775, Bil. 2VittAH 22: 146 (1858, 1861). —
-SKROCKA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) höna som i smyg ruvar på ägg. Nilsson HistFärs 127 (1940). —
-SKYTT.
1) till 1; i fråga om (gerilla)krigföring: person som skjuter från gömställe(n) l. bakhåll o. d., krypskytt; jfr -skjuta 1. SvD(A) 1916, nr 116, s. 3 (om förh. vid påskupproret).
2) i sht jäg. till 1 b, c γ slutet: person som bedriver smygjakt (se d. o. 1, 2), smygjägare resp. tjuvskytt. Greiff Jagt 75 (1828; om tjuvskytt). TJäg. 1833, s. 596 (om smygjägare). —
(1 b, c γ slutet) -SKYTTE. i sht jäg. pyrschjakt l. smygjakt (se d. o. 1, 2). Balck Idr. 2: 78 (1887). —
-SKÄLM. (föga br.) smygande (fintlig o. lömsk) skälm; jfr smyger o. -man. Högberg Frib. 128 (1910). Dens. Utböl. 2: 221 (1912). —
-SOCIALISERA, -ing. i smyg socialisera (ngt); äv: i smyg göra (en institution) socialistisk; äv. utan obj. MorgT 1948, nr 313, s. 4 (utan obj.). Det förslag som jag framfört .. bottnar inte i någon önskan om att smygsocialisera Lunds studentkår. Lundagård 1956, nr 9, s. 6. Högern anser .. att fonduppbyggnaden (av den s. k. ATP-fonden) är ett försök att smygsocialisera det svenska näringslivet. AB 1964, nr 230, s. 5. SvD 1971, nr 84, s. 4 (: smygsocialisering). —
-SPORTLER, pl. (förr) i smyg erhållna (otillåtna) sportler; jfr -fyrk, -penning. Holmberg 1: 987 (1795). —
(3 c) -STROPP. sjöt. stropp använd att smyga omkring ngt, smygd stropp. Ekbohrn NautOrdb. 197 (1840). —
(1) -STÄLLE. (numera bl. tillf.) ställe dit man smyger undan, gömställe; jfr -hål 1 o. lönn-ställe. KKD 2: 12 (1704). —
-SY, -ning. (tillf., Form). sömn. sy l. fästa (ngt) med osynlig söm, sy smygsöm. Form 1932, s. 282 (: smygsyning). Varulex. Beklädn. 321 (1945). —
-SÄLJA, -ning. sälja (ngt) i smyg; jfr -försäljning, -handla. Fischerström 3: 350 (1787: smyg-säljningens; i fråga om brännvin). —
-SÄNDA, -ning. i smyg sända (ngt); äv. i fråga om utsändning av radio- l. teveprogram: göra provsändning för att avläsa publikreaktionen (jfr -premiär). Smygsändning av livsmedel. SvD(A) 1942, nr 123, s. 5. Nybörjarkurs smygsänds i lokalradion. GHT 1970, nr 285, s. 1. —
-SÖM. sömn. dold söm, osynlig söm (t. ex. under vikning på fåll); jfr -sy. Berg Handarb. 34 (1873). —
-TRAFIK. om trafik med smygpassagerare; äv. om smyghandel. Almquist VärldH 9: 115 (1934; i fråga om ransonerade varor). GHT 1949, nr 177, s. 1. —
(1) -TROLL. (numera bl. tillf.) smygande troll; särsk. oeg.: smygare (se d. o. 1). Dalin Arg. 2: 405 (1734, 1754). —
-UTFODRA~020, -ing. utfodra (djur) i smyg (mot förbud). SvD(A) 1917, nr 321, s. 6 (: Smygutfodring). —
-VINKEL, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7653). [jfr t. schlupfwinkel] smygvrå, smyg (se smyg, sbst.2 1); äv. bildl. GT 1786, nr 99, s. 1. I vidskepelsens smygvinklar. Leopold 4: 266 (c. 1820). Sparre Frisegl. 3: 136 (1832). —
-VIS. (numera mindre br.) i smyg (se smyg, sbst.3 2), på smygvägar (se -väg 2). VetAH 1800, s. 12. En oloflig (böjelse), som blott smygvis kunde tillfredsställas. Atterbom Siare 2: 276 (1843). Björkman (1889). —
(1) -VRÅ. vrå där man kan smyga in (o. gömma sig), smyg (se smyg, sbst.2 1); äv. bildl.; jfr -hål 1, 2, -vinkel o. lönn-vrå. Möller (1790). Andersson Brevväxl. 1: 338 (1836; bildl.). (Trakten) är med sina okontrollerbara smygvrår och gömställen högkvarteret för alla smugglare och övriga obskyra individer. Reinius Hagenbeck Sydas. 210 (1927). —
(1) -VÄG.
1) väg (l. led l. bana o. d.) som ngn l. ngt smyger l. som man kan smyga sig fram på; hemlig väg, lönnväg. BtVLand 3: 91 (c. 1795). Trenne .. ångslupar, som söka sig smygvägar bland bränningar och gryndor. VFl. 1906, s. 111. Underground Railroad var (i USA) ett namn på de smygvägar, efter vilka utsmugglingen till .. (nordstaterna) av förrymda negerslavar försiggick. Ymer 1935, s. 244.
2) mer l. mindre bildl.; särsk.: (ut)väg l. medel l. sätt som kännetecknas av att man handlar i smyg l. går omvägar l. bakvägar för att nå sitt syfte, hemlig utväg l. hemligt medel o. d. (ofta med bibet. av oärlighet l. lömskhet o. d.); i sht i uttr. på smygvägar; jfr -vis. Gå smygvägar (äv. smygvägen) för att nå sitt mål. Wulf Köppen 2: XLVI (1799: på). Gå smygvägen till befordran. Weste FörslSAOB (c. 1815). En eländig usling, som vandrar längs lifvets mörka smygvägar. Lindberg FinNov. 92 (1894). Den moderna ungdomen .. har inte behövt gå krok- och smygvägar för att tillfredsställa sina vaknande livsbehov. Hellström Malmros 136 (1931). DN(A) 1964, nr 342, s. 8 (: på). —
-ÅKA, -ning. åka i smyg (i sht ss. gratispassagerare; jfr -passagerare). Upsala 1941, nr 77, s. 3. —
-ÖVA, -ning. öva i smyg; äv. refl. Saken var den, att de smygövat sig på att göra överslag samtidigt på plinten. Lieberath Pojkh. 56 (1919). IllSvOrdb. (1955).
B (†): (1) SMYGE-KAPPA. kappa använd då man smyger; anträffat bl. bildl., i uttr. gömma sig i smygekappan, fördölja vad man gjort. Kolmodin QvSp. 2: 275 (1750).
Avledn.: SMYGARE, om person m.//ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m.
1) [jfr t. schmieger, lismare o. d.; jfr äv. t. schleicher] till 1: person som smyger (särsk.: kunskapare, (polis)spion); äv. bildl. (jfr smyger). De svärmare, rävar, villoandar, löpare och smygare som till ett stort antal skola finnas här å orten och utsprida sitt pietistiska och kätterska förgift. SvKyrkH 5: 282 (i handl. fr. 1723). Vårt land har många slags spioner — spritspioner, byggspioner o. slaktgodemän. En god smygare är värd sin vikt i guld. ArbP 1948, nr 19, s. 1. Wassing GropSkog. 54 (1965). jfr: Insmygade. Schroderus Os. 2: 721 (1635; sannol. felaktigt för Insmygare; lat. orig.: subintratores).
3) (numera bl. mera tillf.) i överförd l. bildl. anv. (motsv. smyga, v.1 1 d), om ngt sakligt som förflyttar sig smygande l. som i smyg åstadkommer ngt (särsk. om ring ss. tecken på hemlig förlovning). VFl. 1916, s. 3 (om ubåtar). Lagerlöf Top. 190 (1920; om ring). —
SMYGBAR, adj. (numera föga br.) till 3 e, om kitt: som går att få att smidigt o. nära ansluta sig till sitt underlag. TT 1872, s. 241. —
SMYGERI104, n. [jfr t. schleicherei] (numera bl. mera tillf.) till 1, om handlingen att smyga, smygande, smygning; vanl. i överförd l. bildl. anv. (motsv. smyga, v.1 1 c γ slutet), om handlande som sker i smyg (se smyg, sbst.3 2) l. på smygvägar (se smyg-väg 2), smussel o. d. Lind (1749). Det var alltid bättre att kunna tala med någon om en ledsam sak, än att ha den alldeles för sig själf, och det föreföll henne, som om smygeriet inte vore så stort då. Wahlenberg StorM 277 (1894). Högberg JesuBr. 1: 170 (1915). —
SMYGLIG l. SMYGELIG, adj. (-elig c. 1755. -lig c. 1755) (†) till 1: smygande. Schultze Ordb. 4624 (c. 1755). —
SMYGSAM, adj. [jfr t. schmiegsam, böjlig, foglig, medgörlig] (i sht i vitter stil) till 1 d, om steg o. d.: smygande (se smyga, v.1 1 d ε); äv. (o. vanl.) till 1 d γ: som mjukt o. smidigt o. följsamt ansluter sig till ngts konturer o. d.; äv. bildl., särsk. i fråga om att mer l. mindre följsamt l. ödmjukt l. undergivet underordna sig ngt. Hur säll var slöjan, som i smygsam trånad / Sin purpursky kring hals och skullra slog! Atterbom LÖ 1: 236 (1824). Undén Maj 13 (1900; om steg). I stället (för att påminna varandra om våra fel) borde vi väl kunna sluta en smygsam fred med världens fel och brister. Martinson VägUt 99 (1936).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content