publicerad: 1981
SNÄVEL, m.; anträffat bl. i pl. snävlar.
Ordformer
(snäffler, pl.)
Etymologi
(†) djävul; anträffat bl. i gen. pl., utan utsatt gen. -s. (Översten) swor altidh och mante them fram / I alle the onde snäffler nampn. Hund E14 180 (1605).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content