publicerad: 1965
SATAN sa3tan2, om person m.||ig., om djur l. sak äv. r.; i best. anv. utan slutart.; pl. (numera nästan bl. i bet. 3) sataner sata4ner (Beurling NFörsRel. 155 (1832; i bet. 3), Rosenius FaderVår 130 (1858; i bet. 1), Andræ Myrtenträdg. 137 (1947; i bet. 3) osv.). Anm. 1:o Den i ä. tid icke sällan använda gr.-lat. formen satanas förekommer numera nästan bl. ngn gg i bet. 2. Efter prep. användes förr äv. (den sannol. från den lat. ablativformen utgående) formen satana. (Jesus) frestadhes aff satana. Mark. 1: 13 (NT 1526; Vulg.: a satana); jfr 2. Huru kan en satanas then andra vthdriffwa? Därs. 3: 23; jfr 3. Tå hafwer then gamle Satanas (dvs. svärmodern) tagit Helene signete af hennes Barm. HistHelena A 8 b (1679); jfr 4. ”Satanas! hvad är det här!” röt mannen till. Blanche Bild. 4: 39 (1865); jfr 6. Håll mun, ditt djur, vik hädan, Satanas! Fröding Guit. 95 (1891); jfr 2. Nej, vi (dvs. svenskarna) ha nog det satanas' byket öfver oss ändå! Ryssen har stuckit ut från Åbo skärgård. Högberg Vred. 3: 122 (1906); jfr 2 a. 2:o En sannol. efter mönster av herranom (se HERRE anm. 2:o) bildad form satanom förekommer stundom (numera bl. ngn gg i arkaiserande stil) ss. obj. i bet. 2. Först öfvervinnen E(ders) N(åde) satanom och thär med samma troones starckheet vinnen I det högsta konungarijket. HH 20: 142 (c. 1565; yttrat av prästman till döende). Högberg Vred. 1: 24 (1906). 3:o Enst. förekommer i bet. 3 den utvidgade formen sataniscus [jfr med avs. på bildningen t. sataniske o. BASILISK, OBELISK] med bet.: (liten) djävul. Polyfem I. 19: 1 (1810).
Ordformer
(förr äv. saat-, zat(h)-)
Etymologi
[jfr d. satan, fvn. sátán, got. satana(s), fht. satanās (mht. o. t. satan), feng. satan(as) (eng. Satan), ffr. o. fr. satan, lat. satan(as); av gr. Σατάν, Σατᾶν, Σατανᾶς, av hebr. sātān, motståndare, fiende, anklagare (till sātan, vara fiende), resp. (med anslutning till gr. ord på -ᾶς) av aram. sātānā, best. form av sātān (etymologiskt identiskt med hebr. sātān). — Jfr SATE]
1) (†) anklagare; äv. om person som gm att framföra anklagelser mot en annan är till hinders för ngn (i uttr. varda ngn till satan, bli till hinders för ngn). En Satan stonde på hans höghre hand. Psalt. 109: 6 (öv. 1536; Bib. 1541: och Satan stånde; Bib. 1917: en åklagare). Dauid sadhe, Hwadh haffuer iagh bestella medh idher j zeruJa barn, at j wilien j dagh warda migh til Satan? 2Sam. 19: 22 (Bib. 1541; ännu hos Melin HelSkr. (1862); Bib. 1917: eftersom I i dag ären mig till hinders). jfr: Sådana (som gärna omtala o. fördöma medmänniskors fel) kallas på Swenska baktalare, på Grekiska djeflar .., på Hebreiska sataner. Rosenius FaderVår 130 (1858).
2) benämning på djävulen (se DJÄVUL 1); övergående i anv. ss. egennamn (o. ofta skrivet med stor begynnelsebokstav); jfr BELSEBUB 1, FAN, sbst.1 1, HIN, pron. o. sbst.2 III, HÅRD 11 (med anm.), LUCIFER 2, OND 18, PUKE, sbst.1 1, SATE 1. Thå sadhe Jesus till honom, Gack bort sathan. Mat. 4: 10 (NT 1526). Rätten .. ville veta, ”huruledes det hade tillgått, när hon har gifvit sig satan i våld”. Linderholm Häxproc. 206 (cit. fr. 1671). En efterbild af Ahriman är den i Palestina efter exilen uppkomne Satan, helvetets furste. NF 3: 1286 (1880). Häxornas .. blåkullafärder och dans med den bockfotade satan. Lagergren Minn. 8: 52 (1929). jfr: Loke, Asalärans satan, förföraren och gudaförrädaren. Holmberg Nordb. 569 (1854). — särsk.
a) i gen. i uttr. som beteckna ngt som tillhör l. utgår från l. har avseende på djävulen; äv. (numera bl. starkt vard.) övergående i adjektivisk anv.: satanisk l. fördömd l. förbannad l. ondskefull l. usel (äv. adverbiellt: sataniskt osv.); särsk. i sådana uttr. som satans påfund l. (arga) list, dels (i religiöst språk) om påfund osv. som satan använder för att snärja människor, dels (numera bl. starkt vard.) i förbleknad bet., om påfund osv. som är sataniskt l. illistigt o. d.; jfr 5 a, b. (De) som sigh säya wara Iudar, och äro icke, vthan äro Satans hoop. Upp. 2: 9 (Bib. 1541; NT 1526: dieffuulsens försambling). Hvar annor natt komma föökebodh om the Sathans snapphahnerne. VDAkt. 1678, nr 25. De flesta voro absolut emot allt hvad jernvägar hette och ansågo dem vara ett satans påfund. Adelsköld Dagsv. 2: 82 (1900). Jag anar satans arga list, viskade förste kapellmästaren. Barcklind GladÄnk. 87 (1929). särsk.
α) [jfr sv. dial. satansflykt, ä. holl. duivelsvlucht, t. teufelsflucht, nylat. fuga dæmonum; växten ansågs äga förmåga att utdriva onda andar; möjl. äv. att hänföra till 3] (numera föga br.) i uttr. satans flykt, växten Hypericum perforatum Lin., johannesört, l. H. maculatum Cr., fyrkantig johannesört; jfr DJÄVULS-FLYKT, FANS-FLYKT. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 315 (1864). Lindgren Läkem. 134 (1920).
β) [jfr de etymologiska upplysningarna under DJÄVUL 1 h γ] (numera föga br.) i uttr. satans hand, om den handlika, mörka, årsgamla knölroten på växten Orchis maculata Lin. (fläckigt nyckelblomster); jfr DJÄVUL 1 h γ. Afzelius Sag. 3: 112 (1841).
γ) (numera bl. i vissa trakter, starkt vard.) i uttr. satans tyg, = SAT-TYG 1, 3; jfr SATANS-TYG. Weste (1807). Meurman (1847).
b) (mera tillf., starkt vard.) i utvidgad anv., i sådana uttr. som (ha) satan i kroppen l. fingrarna, betecknande att ngn (gm inflytande från djävulen) är full av ondska l. onda begär o. d. resp. icke kan avhålla sig från att stjäla o. d.; jfr DJÄVUL 1 e ζ γ'. Strindberg Brev 1: 150 (1874: med satan i kroppen). Hon har satan i alla tio fingrarna, så hon kan inte låta bli något, som inte är hennes. Jönsson Eko 150 (1930).
3) (numera bl. mera tillf.) ond ande, demon, djävul (se d. o. 2); jfr FAN, sbst.1 1 a, PUKE, sbst.1 1, SATE 2. JTBureus (1620) i 2Saml. 4: 73. Världen (är) som ett helvete, och mänskorna lika sataner! Strindberg HMin. 2: 129 (1905). Då kände jag någonting egendomligt häruppe under hjässan. Som om någon satan droppat kokande tjära i hjärnan. Bergman DödM 1: 86 (1918). En .. (muhammedansk) asket från andra århundradet försäkrar, att ”djävulen församlar kring den troende sataner i skaror”. Andræ Myrtenträdg. 137 (1947). jfr: Djeflar kallas (enligt Swedenborgs lära) alla de i helvetet, hos hvilka det onda isynnerhet är rådande, och sataner kallas alla de i helvetet, hos hvilka det falska isynnerhet är rådande. Beurling NFörsRel. 155 (1832). — särsk. om ond ande tänkt ss. upphovsman till o. befrämjare l. personifikation av viss synd l. last l. ngt visst ont; jfr DJÄVUL 2 b o. SATE 2 slutet. Hungrens bleka satan. Thorild (SVS) 1: 106 (1783). Den hästfotade trolösheten och skadeglädjens satan. Hellberg Samtida 8: 177 (1872).
4) (i sht vard.) = SATE 3. (Jesus) sadhe till Petrum, Gack bort effter mich Satan, tw äst mich till förhinder. Mat. 16: 23 (NT 1526). Men hvar fins den dufna satan. / Hör Collin! / Hvar är du, ditt svin? Bellman (BellmS) 4: 165 (1771); jfr slutet. ”Vid Mumbo gumbo gongong den store! den qvinnan är en satan!” Gullberg RomVästf. 41 (1880). Skafte säger sig ha Islands bästa kamphingst, en långmanad satan med hemska framtänder. Engström Häckl. 223 (1913); jfr 5. O din lilla rara satan! Holmström Benj. 221 (1932; ss. smeksamt tilltalsord till hund). — särsk.
a) om person som väcker medömkan l. förakt o. d.: stackare l. kräk o. d.; särsk. i sådana uttr. som arm l. fattig l. stackars satan; jfr DJÄVUL 3 c, FAN, sbst.1 9 b, SATE 3 a. Inga byxor, din satan! / Kapprocken slarfvig: du fryser, jag tror! Bellman 5: 215 (c. 1775). Kellgren (SVS) 2: 183 (c. 1783: stackars). En arm satan till Gycklare. Nicander Minn. 1: 63 (1831). Gifta mej med en fattig satan, är precis detsamma som att köpa en egendom, hvilken är inteknad till dubbelt af hvad den är värd. Blanche Posit. 11 (1843).
b) (starkt vard.) i utvidgad anv., om ngt sakligt som väcker vrede l. misshag o. d.; särsk. i förb. med prep. till i sådana uttr. som satan till land, (ett) fördömt l. förbannat l. uselt land; jfr 2 a, 5 o. SATE 3 b. Det är i alla fall satan till land för en människa, som icke tänker i överensstämmelse med tongivande klasser eller kretsar. Spångberg BanbrHövd. 17 (1939; om Danmark).
5) (starkt vard.) om ngn l. ngt som kännetecknas av utomordentlig l. uppseendeväckande prestationsförmåga l. ovanliga egenskaper o. d.: överdängare l. baddare l. rackare (att göra ngt), ”tusan” (att vara ngt) o. d.; äv. om förhållande som är oerhört l. uppseendeväckande l. ovanligt o. d.; äv. i sådana uttr. som springa l. skrika som satan, springa osv. av alla krafter l. oerhört; särsk. i förb. med prep. till i sådana uttr. som satan till karl, ovanlig(t duktig l. stark o. d.) karl, ”tusan till karl” o. d.; jfr SATE 5. Regeringsgatan / Det var en satan / Till att vara smal och grufvelig lång. Bellman SkrNS 1: 140 (c. 1770). Det är mörkt som satan. Wetterstedt Sthm 1: 62 (1823). Satan till huvud på pojke! Bergman JoH 215 (1926). När alla människor är tjockskalliga, måste man skrika som satan för att få dem att höra. Bengtsson Linklater JuanAmer. 79 (1931). — särsk. [jfr 2 a] i gen. i adjektivisk l. adverbiell anv.
a) i adjektivisk anv., dels för att beteckna en synnerligen hög grad av ngt: oerhörd, enastående, utomordentlig o. d., dels för att uttrycka (motvilligt) beröm l. (motvillig) beundran o. d.; i sht i sådana uttr. som satans karl, utomordentligt duktig l. framstående man, ”tusan till karl” o. d. Det är en satans karl, den Palmblad. LHammarsköld (1812) hos Ljunggren SVH 4: 361. En satans kvinna, vi trifdes inte ihop. Nordström Herr. 210 (1910; uttryckande motvillig beundran). Jag får en satans längtan att skjuta en Islandsfalk. Engström Häckl. 121 (1913).
b) i adverbiell anv. för att beteckna en synnerligen hög grad av ngt: oerhört, utomordentligt, enastående o. d.; äv. i sådana uttr. som satans så bra, oerhört osv. bra; jfr 6 b. Satans dyr. Serenius Ss 3 a (1734). En äldre man .. yttrade såsom stående replik: ”satans så bra, satans så bra!” Blanche Bild. 4: 155 (1865). Strindberg C12 161 (1901).
6) (starkt vard.) i eder l. förbannelser l. bedyranden l. utrop l. frågor för att uttrycka bekräftelse l. indignation l. förvåning o. dyl. l. för att ge eftertryck åt påstående l. uppmaning (jfr 5); dels ss. interj., dels ss förstärkande ord (särsk. i förb. med frågeord o. i uttr. fy satan), dels i sådana uttr. som för satan (i våld) l. i satans namn l. satan i mig; jfr SATE 6. ”Säg då, för satan i våld, en gång rent ut” — ropade han — ”hvad orsaken kan vara till en så lång utdrägt.” Törneros (SVS) 2: 32 (1826). Hvad satan, skall du fatta mig i kragen? Almqvist Amor. 167 (1839). Percy. Hur slapp han frossan då i satans namn? Hagberg Shaksp. 3: 185 (1848). Fy satan, hvad du var full i natt! sade han och såg på sonen. Nordström Herr. 289 (1910). Farfar. .. Satan! Djävulen! Majken. Jemine — herrn svär! Bergman Patr. 85 (1928). Satan i mej, jag går! Aurell Skill. 37 (1943). — särsk. med nära anknytning till 5.
a) i uttr. vara som (själva) satan l. (i adjektivisk anv.) vara (själva) satan, vara oerhörd l. utomordentlig l. fantastisk o. d. Det är satan hvad de dumma sig i Stockholm. UrKorrCronholm 194 (1848).
b) i sådana uttr. som satan så bra, oerhört l. utomordentligt l. fantastiskt bra; jfr 5 b. Olof (tog pojken) med sej. — (Svar:) Satan så dumt! Blanche Våln. 447 (1847). Det som sker är oskönt, kan så vara, men det är satan så nyttigt. Strindberg TrOtr. 2: 259 (1885, 1890).
7) (starkt vard.) i uttr. i vilka ngt kraftigt förnekas l. bestrides, utan att ngn negation är utsatt; särsk. i uttr. bry sig satan om ngn l. ngt, inte bry sig om ngn l. ngt l. strunta l. ”ge tusan” i ngn l. ngt; jfr DJÄVUL 10, FAN, sbst.1 7 b. Du sitter dyster som en spökblek hamn / och bryr dig satan om den galna flickan. Söderberg 10: 17 (1891, 1921).
Anm. Av mer l. mindre eufemistiska ombildningar av satan(s) kunna nämnas [jfr det finländska landskapsnamnet SATAKUNDA] satakundal (Jönsson ÄnSjung. 57 (1941, 1954: denna satakundala vinter), [jfr FANKEN] satchens (SRosendahl i Vi 1948, nr 19, s. 5), [jfr fasingen (se FAN, sbst.1 Anm. 1:o sp. F 249)] satingen (Nilsson NFolklifsbBlek. 12 (1888), [jfr JÄDRAN] sadran (Gustaf-Janson GodVänn. 35 (1955)), [jfr JÄDRANS] sadrans (Nordström Lumps. 124 (1910)), [jfr attan (se ADERTON)] sattan (Gustaf-Janson StFamn. 241 (1937)) o. sattans (FoU 17: 370 (1789)); jfr äv. SABEL, sbst.1 II slutet, SABLA, adj., med anm., SAKLA, SAKRAN.
Ssgr (i allm. till 2): A (numera föga br.): SATAN-DYRKARE, se B.
B: (2, 3) SATANS-ANLETE~020. (i vitter stil) ansikte som liknar djävulens l. en djävuls, sataniskt anlete. Hagberg Shaksp. 8: 85 (1849: satans-anlet). —
(2, 3) -APA, f. l. r. [jfr t. satansaffe (i bet. 1 o. 2), eng. Satan monkey (i bet. 1), fr. satan (i bet. 1)] zool.
1) den sydamerikanska apan Chiropotes satanas Hoffm., som har svart ansikte, pipskägg o. hår som framtill bildar två hornformade knippen; jfr judapa. 1Brehm 1: 63 (1874).
-BRÖLLOP. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om bröllop tänkt ss. firat mellan satan o. till honom försvuren kvinna. Linderholm Häxproc. 175 (1918). —
-DYRKARE. (satan- 1866. satans- 1918 osv.) (numera bl. tillf.) dyrkare (se d. o. 1) av satan, djävulsdyrkare. Afzelius Sag. X. 2: 147 (1866). —
-FUNDER, pl. (i sht i skriftspr.) påhitt l. påfund av satan; sataniska påhitt l. påfund; jfr fund, sbst.1 3 slutet. Östergren (1937). —
-MÖTE. (numera bl. tillf.) möte l. sammankomst med djävulen ss. tänkt deltagare. Linderholm Häxproc. 207 (cit. fr. 1671). —
-SON. (numera bl. tillf.) son till satan. Rydberg KultFörel. 4: 446 (1887: i fråga om föreställningar bland kristna egyptiska munkar i ä. tid). —
-SVAMP. [jfr d. satanssvamp, holl. duivelszwam, t. satanspilz] (numera knappast br.) bot. den mycket giftiga svampen Boletus satanas Lenz, djävuls(rör)-sopp, vargsopp. Lönnegren Svampb. 36 (1895, 1904). —
-TYG. (numera knappast br., vard.) = sat-tyg 1, 3; jfr djävuls-tyg 2, fans-tyg, sakeltyg, satan 2 a γ. Carlén Prof. 297 (1840). Ahlman o. Forsman (1885). —
Avledn.: SATANERI0104 l. 1004, n. [jfr eng. satanry] (föga br.) till 2, 4: sataniskhet, satanism (se d. o. 3). Fröding Grillf. 1: 23 (1898). —
SATANINNA1032, f. [jfr d. sataninde (i bet. 2)] (numera föga br.)
2) till 4: om kvinna som i ett l. annat avseende liknar satan; jfr satan 4. Dahlgren Aurora 2: 23 (1815). —
SATANISERAD, p. adj. [jfr eng. satanize, fr. sataniser, båda med bet.: göra satanisk] till 2—4, om person: gjord lik l. framställd l. tänkt ss. satan l. ss. en ond ande, satanisk. SvLittFT 1833, sp. 440. —
SATANISK040, adj. [jfr d. satan(i)sk, t. satanisch, eng. satanic(al), fr. satanique, gr. Σατανικός]
1) till 2: som hör till l. utmärker l. utgår från l. är ett verk av satan, djävulsk (se d. o. 1 a). Muræus Arndt 1: 39 (1647). (Han) troddes stå i något intimare förhållande till Jerkels (dvs. djävulens) mamma, och derigenom åtnjuta åtskilliga sataniska privilegier. Adelsköld Dagsv. 1: 136 (1899).
2) [efter motsv. anv. av eng. satanic] i sht litt.-hist. till 2; om litterär skola l. om författare l. litteratur o. d.: som utmärkes av (trotsig ogudaktighet o.) intresse för att framställa det onda l. lastbara. SvLittFT 1835, sp. 205 (om engelska o. franska förh.). Wrangel Dikten 183 (1912).
3) till 2—4: som liknar (ngt som hör till l. utmärker l. utgår från l. är ett verk av) satan l. en ond ande; djävulslik, diabolisk; äv. dels: som har förmåga att ge intryck av diabolisk elakhet l. ondska o. d., dels: i högsta grad ondskefull l. illistig l. elak l. grym, dels: gräslig l. outhärdlig l. vedervärdig l. infernalisk l. avgrundslik l. helvetisk (se helvetisk, adj.1 2); jfr djävulsk 1 c, 2, 3. Somblighe .. (anse), at .. (kanoner) snarare genom Sathanisk ilfundighet, än menniskeligh behendighet, skole wara vpfundne. L. Paulinus Gothus MonTurb. 278 (1629). Ett sataniskt gnisslande och tjutande. Ahrenberg Infall 115 (1908). Satanisk, finns det nu någon satanisk skådespelare? Är Lars Hanson satanisk? Zetterström Dag 187 (1946). De Geer Bergsl. 83 (1951; om illistig plan). särsk. (i sht vard.) ss. adverbiellt förstärkningsord, övergående i kraftord: ytterst, i högsta grad o. d.; jfr satan 5 b, djävulsk 4, helvetisk, adj.1 3. Här är sataniskt kallt. Strindberg Brev 1: 87 (1871).
Avledn.: sataniskhet, r. l. f. [jfr d. sataniskhed] (mera tillf.) till satanisk 1 o. 3: egenskapen att vara satanisk, satanisk ondska l. ondskefullhet. Östergren (1937). —
SATANISM104, r. l. m. [jfr t. satanismus, eng. satanism, fr. satanisme]
1) (i sht i fackspr.) till 2: satanstro; satanskult, djävulsdyrkan. OoB 1892, s. 374. Etzler Zig. 123 (1944).
2) i sht litt.-hist. till 2; om egenskapen att vara satanisk (se d. o. 2) l. om litterär riktning som utmärkes av sådan egenskap. PT 1892, nr 111 A, s. 3. Vetterlund Skissbl. 308 (1914). Lord Byrons satanism .. hade icke den intensitet, den intima psykologiska realism, som utmärka Baudelaires. BonnierLittH 4: 286 (1930).
3) till 2, 4: egenskapen att vara satanisk (se d. o. 3), sataniskhet; i sht om djävulskt sinnelag l. infernalisk l. inneboende ondska o. d.; äv. om livsuppfattning l. morallära som är i grunden ond (jfr 2). Hela .. (C. J. L. Almqvists etiska tanke)-system är ej annat än den rena satanismen. Palmblad Solförm. 21 (1851). Marcelle jazzade solo, med en viss vild chic, icke utan en liten spets av satanism. Siwertz HemBab. 240 (1923). Martinson VägUt 48 (1936). —
SATANIST104, m.||ig. [jfr t. o. eng. satanist, fr. sataniste, nylat. satanista]
2) (föga br.) till 2, ss. nedsättande benämning på schartauan (med stark tro på djävulens stora makt); anträffat bl. i pl. Fram 1903, juni s. 4.
3) i sht litt.-hist. till 2: satanisk (se d. o. 2) författare. Frid över både satanister och fulhetstillbedjare, frid över adertonhundratalets aska! Heidenstam Dag. 149 (1900, 1909).
4) (numera bl. tillf.) till 2—4: person som liknar satan l. är satanisk (se d. o. 3) l. oerhört ondskefull o. d. (jfr satan 4); i sht förr äv. ss. nedsättande benämning på lögnare tänkt ss. djävulens efterföljare. Efter .. (prästerna i hertig Karls hertigdöme) kalle osz, och wåre trogne Män, både andelige och werldzlige, Papister. Derföre skole dhe heete Sathanister .., efter the lydhe diefuulen efter som är lögnenes fader. Johan III (1588) hos Carl IX Rimchr. 207. ”De bortfört vårt unga lifsherrskap, / Du hjelpt dem, din satanist!” Snoilsky 4: 55 (1887; yttrat av K. IX till en vaktpage). I själva verket är det frågan .. om positiv ondska, om satanism. Inte är Krilon satanist, det vill du väl aldrig påstå? Nej, Krilon vill ingen människa något ont. Johnson GrKrilon 412 (1941).
Ssg: satanist-sekt. (mera tillf.) till satanist 1: sekt av satanister. SvD(A) 1927, nr 191, s. 14. —
1) motsv. satanism 1 o. satanist 1. En svart och satanistisk mässa. Krusenstjerna Fatt. 4: 419 (1938); jfr satans-mässa.
3) motsv. satanism 3 o. satanist 4. Grimeringen (hos skådespelaren, som sjunger Mefistofeles' roll) är nog satanistisk, men lifvas alls icke af motsvarande mimik. VL 1901, nr 44, s. 3.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content