SNIGA sni3ga2, v. -er, sneg sne4g (snego sne3-gω2), snigit sni3git2, snigen sni3gen2.
Etymologi
[sv. dial. sniga; sannol. besläktat med l. möjl. ombildning av SNIKA, v.1 — Jfr SNEGLA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) refl.: smyga sig; äv.: använda knep l. list (för att uppnå ngt); jfr SNIKA, v.1 Så snällt ej örnens snabba åror svingas / Som hans (dvs. Lokes), då han (iklädd en falkhamn) till Jothunheim sig sneg. Phosph. 1811, s. 453. (Fastighetsmäklaren) sneg sig till att komma med (vid köpekontraktets tecknande), han så åpen (dvs. fiken) efter sin provision. GbgMP 1949, nr 60, s. 6.
SAOB
