SNIK sni4k, sbst.1, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. snik (i ssgn fisk(e)snik, väska att stoppa fisk i); jfr nor. dial. snik, (liten) träspann l. (fisk)knippe på en lina, tillskuren kvist att hänga fisk på; möjl. avledn. av SNIDA, v.1 (jfr SNICKA)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) korg l. väska o. d. för förvaring av fisk. Den såg rent av ut som en patronväska, sniken. Lundh EvLustg. 8 (1928). jfr: En splitterny fisksnik. Därs.
SAOB
