publicerad: 1980
SNIKEN sni3ken2, adj. -et; -ne, -na; -nare. adv. -et.
Ordformer
(snicken 1558 (: snickenhet)—1680 (: snickne, pl.). sniken (-ij-) 1526 osv. snikin (-ij-) 1616—c. 1635)
Etymologi
[fsv. snikin, sv. dial. sniken; jfr fvn. sníkinn, nor. dial. snikjen; till SNIKA, v.2; med avs. på bildningssättet jfr FIKEN, RIVEN, STICKEN. — Jfr SNIK, adj., SNIKUS]
1) motsv. SNIKA, v.2 I 1, II: som har l. präglas av starkt l. livligt l. överdrivet begär att komma i besittning av l. vinna l. ernå ngt (o. härmed förenar en ytterlig sparsamhet), full av begär (efter ngt) l. (vinnings)lysten l. girig (se d. o. 1) o. d.; stundom närmande sig l. övergående i bet.: glupsk, lysten; äv. substantiverat; äv. i utvidgad l. bildl. anv.: som är uttryck för l. vittnar om l. är förbunden med sådant begär osv. (stundom närmande sig l. övergående i bet.: ivrig). Sniken efter ngt. Kasta snikna blickar på ngt. Sniken effter slem winning. Tit. 1: 7 (NT 1526). Snijken är altijdh fijken. Grubb 746 (1665). (Den kärlekskranka kvinnan) öfwerfor hela mitt yttre med en sådan sniken uppmärksamhet, att hennes ögons begär hotade bränna upp mig. Hagberg Shaksp. 11: 178 (1851). Den snåle Midas, som genom sin snikna bön beredde sig elände och åtlöje. Böttiger i 2SAH 50: 353 (1874). Alltid vänlig, glad och hjälpsam (var min vän), aldrig beräknande, sniken eller bakslug. Sparre Alfåg. 174 (1916). (Hon) tittade sniket på kakfatet. Widegren FrkSolst. 116 (1936). — jfr O-, PENNING-, PROFIT-, ROV-, SKADE-SNIKEN. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. sniken på ngt (jfr 2), sniken efter ngt. Han ägde gods och gårdar nog, / Fast ej på guld och silfver sniken. Böttiger 1: 146 (1841, 1856). Harlock (1944).
b) (numera föga br.) i uttr. sniken att göra ngt, som har stark lust att göra ngt, ivrig att göra ngt o. d. Vandringsmän, som, snikne att åtkomma alla behag eller fördelar af den trakt de genomfara, aflägsna sig mer och mer från rätta vägen. Wallin 1Pred. 3: 32 (c. 1830).
2) girig (se d. o. 2); i sht förr äv.: obenägen att dela med sig l. göra utlägg o. d., snål, särsk. i uttr. sniken på ngt (jfr 1 a), snål l. nogräknad med ngt (jfr a). Schroderus Dict. 165 (c. 1635). Hård och tillbommad hade han .. varit och sniken på sitt. Bergman Skepp. 81 (1915). Det finns inget som kan göra snikna och penningkära individer så fega och föraktliga som en hotande förlust för dem. Evensen Kyne Amer. 92 (1926). — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. vara sniken om ngt, vara snål l. nogräknad med ngt (jfr huvudmom.). Almqvist Lad. 24 (1840).
b) (†) i utvidgad anv.: snålt l. sparsamt tilltagen, knapp, ringa. Hur kan du (dvs. en skald) gräla hela natten / För sniket bröd och litet vatten? Lidner (SVS) 2: 261 (c. 1784).
Avledn.: SNIKENHET, r. l. f. till 1, 2: egenskapen l. förhållandet att vara sniken, (vinnings)lystnad l. girighet, i sht förr äv.: snålhet. G1R 28: 274 (1558). En usel snikenhet bringade mig på fall. Carlén Köpm. 1: 492 (1860). Ruin SjunknH 75 (1956).
Ssg: snikenhets-gam. (numera bl. tillf.) om snikenheten tänkt i gams gestalt. Wadman Saml. 2: 148 (1831, 1835).
Spoiler title
Spoiler content